Påsklov har jag inte, men en ledig och solig förmiddag. Klinikjobb i eftermiddag, sedan sista kurstillfället för de som har engelska på måndagskvällarna. Ikväll går vi på restaurang och allt (nåja) skall göras på engelska. :-)

Dags att lägga in lite nya, glada, vårliga låtar på Mp3-spelaren, tror jag. Bara att lyssna på när jag åker tåg! Utomhus har man ju fågelsången. :-)

Det är stilla veckan, denna måndag kallas antingen blå eller svart. Men veckan blir nog tvärtom ganska livlig och inte känner man sig så särskilt blå (blue, nere) en måndag som detta.

Röd blev överlägsen vinnare, men ingen färg blev utan röst, till min stora glädje! :-)

Röd är för övrigt min egen favoritfärg. Det är inte alltid som jag röstar i mina egna omröstningar, men i denna kändes det OK.

Nu blir det ny omröstning! Det är ju PÅSK! Min favorithögtid!

Så min fråga är: Ses vi på Blåkulla? ;-)

Jag var, som jag tidigare nämnde, på seans i fredags. Det var första gången jag var på seans. För min del var det intressant och odramatiskt. Jag fick inget "budskap" levererat och hade inte väntat mig något heller.

Det betyder inte att jag inte tror att man kan ha kontakt med "andra sidan" eller andevärlden. Har själv vissa erfarenheter, vilket egentligen är ganska vanligt.

Det hela är egentligen ganska odramatiskt, precis som seansen faktiskt var. Vad som är "andra sidan" och hur vi upplever detta - med eller utan uppiskad stämningsmusik - är upp till var och en. Min personliga uppfattning är att det finns något efter döden.

Kanske återföds vi.

Kanske lämnar vi efter oss energi som kan uppfattas som "andar".

Kanske finns ett himmelrike.

Kanske alla tre. Kanske i en viss rangordning.

Vad det än är, är det oändlig kärlek. Det ordnar sig. Det enda vi egentligen har, det är här och nu.

Lugnet råder, lunchen avklarad och 2 1/2-åringen sover. 10-åringen ritar. Deras pappa har vårbruk. Kaffedax!

"Du är en OND barnvakt!" sade 10-åringen, men med ett stort leende. Detta då jag påmint om att det numera inte gick an att se på TV dagtid. Detta påbud hade utgått från 10-åringens ömma moder, som var på kurs. 10-åringen och hennes 2½-åriga lillasyster var lämnade i mitt våld - eh, jag menar: i min vård.

Istället föreslog jag att vi skulle baka kladdkaka. Då svängde pendeln rejält. "Du är en GOD barnvakt!" utropade 10-åringen, medan 2½-åringens illtjut bara uttryckte ren och oförfalskad glädje.

Det är så lätt att glädja barn, men ofta en pärs att genomföra. De vill vara med och man måste ge efter för kraven på hur en viss sak SKA vara, hänga med, låta vad som helst inträffa och bara njuta av deras glädje. Vad spelar det för roll att kakan blev lite bränd? Vi hade ju så kul! :-D

Har ju ingen egen "normal" familjebildning med man och barn. Det var inte helt och hållet mitt val. Man känner sig lite som gäst hos verkligheten när man passar barn, trots att hela mitt liv sedan 14-årsåldern fyllts med passning av många, många syskonbarn, samt arbete som personlig assistent med handikappade barn. Den ene arbetade jag med i 2 år, det var en speciell sak att vara enda assistent åt en så beroende pojke i en behövande familj. Är ju knappast ovan, blev kanske delvis för van. Men alla barn är individuella.

Som jag. 10-åringen kade kluvna känslor till att jag gungade och klättrade i klätterställning. "Så gör väl inte vuxna? De leker väl inte?" Jag svarade att vuxna som inte leker är döda inombords. ;-)  

Imorgon skall vi bygga koja.

Långpromenad med barnen genom byn. 14 grader, solen bränner.

Trevligt att vakna av vårglada fasaner på ett soligt Österlen. Är barnvakt idag och imorgon.

Fredag med väninna: följde med på seans. Fick inget personligt meddelande, men intressant ändå.

Ystads Allehandas artikel.

Mer om seansen.