"Du är en OND barnvakt!" sade 10-åringen, men med ett stort leende. Detta då jag påmint om att det numera inte gick an att se på TV dagtid. Detta påbud hade utgått från 10-åringens ömma moder, som var på kurs. 10-åringen och hennes 2½-åriga lillasyster var lämnade i mitt våld - eh, jag menar: i min vård.

Istället föreslog jag att vi skulle baka kladdkaka. Då svängde pendeln rejält. "Du är en GOD barnvakt!" utropade 10-åringen, medan 2½-åringens illtjut bara uttryckte ren och oförfalskad glädje.

Det är så lätt att glädja barn, men ofta en pärs att genomföra. De vill vara med och man måste ge efter för kraven på hur en viss sak SKA vara, hänga med, låta vad som helst inträffa och bara njuta av deras glädje. Vad spelar det för roll att kakan blev lite bränd? Vi hade ju så kul! :-D

Har ju ingen egen "normal" familjebildning med man och barn. Det var inte helt och hållet mitt val. Man känner sig lite som gäst hos verkligheten när man passar barn, trots att hela mitt liv sedan 14-årsåldern fyllts med passning av många, många syskonbarn, samt arbete som personlig assistent med handikappade barn. Den ene arbetade jag med i 2 år, det var en speciell sak att vara enda assistent åt en så beroende pojke i en behövande familj. Är ju knappast ovan, blev kanske delvis för van. Men alla barn är individuella.

Som jag. 10-åringen kade kluvna känslor till att jag gungade och klättrade i klätterställning. "Så gör väl inte vuxna? De leker väl inte?" Jag svarade att vuxna som inte leker är döda inombords. ;-)  

Imorgon skall vi bygga koja.

Långpromenad med barnen genom byn. 14 grader, solen bränner.

Trevligt att vakna av vårglada fasaner på ett soligt Österlen. Är barnvakt idag och imorgon.