Det firas så mycket i dagarna: kungligt bröllop, vunna fotbollsmatcher, studenter, födelsedagar. Livets gång. Idag, den 18 juni, skulle min pappa fyllt hundra år! Kanske väl mycket begärt att han skulle levt än idag? Han dog 1987, 77 år gammal. Här följer en kort (??) sammanfattning av vad jag vet om honom. Bered er på en del överraskningar, och tro mig: det blir inte sannare än så här.

Tage föddes i Stockholm den 18 juni 1910 i Maria Magdalena församling av en gotländsk mor, Ida. Hon hade rest dit, sänd av sin troligtvis skamsna familj. Familjen var en borgerlig slaktarfamilj strax utanför Visby och dottern Ida var ogift. Fadern hette Ture och var militärtrumpetare, tillfälligtvis förlagd på ön. Deras förhållande var uppenbarligen ganska kort. Ture var ironiskt nog från Stockholm, där pappa föddes och omgående lämnades bort.

Han adopterades av ett statarpar utanför Kristianstad. De hade några år tidigare fått adoptera en flicka, Gerda, som var lika slående mörk som pappa. Paret hette Hilma och Nicke. Hilma hade tidigare varit gift med Nickes bror, som dog alkoholiserad. Nicke hade tagit nykterhetslöfte och var aktiv inom detta och folkbildningsrörelsen. Hans efternamn hade varit en belastning för både honom och hans avlidne bror. Det var ingen tillfällighet att två ovanligt mörkhåriga barn hamnat hos ett statarpar där fosterfadern hade "tattarpåbrå". Statare gift med en man med resandeursprung, kan det bli lägre på rangskalan? Men Hilma och Nicke var ett rekorderligt par som uppmuntrade sina barn till läsning, musicerande, hårt arbete, lek och glädje.

Pappa talade varmt om sin uppväxt, präglad av ett starkt rättvisepatos, och på sin tionde födelsedag fick han ett dragspel. Från den dagen fram tills han dog var han aldrig utan dragspel, hans stora passion. Under hela sitt yrkesliv som rörmokare, beväring - han var inkallad fyra gånger under Andra Världskriget 1939-1945 - egenföretagare med mekanisk verkstad, samt som make och far var det helt klart musiken och dragspelen som var hans främsta kärlek.

Han gifte sig vid 22 års ålder och fick tre söner med sin första hustru. Han arbetade som rörmokare och var bland annat över i Tyskland under 30-talet, eftersom han hade läst tyska. Han kom hem arg, för behandlingen av judarna gjorde honom rasande. 1946 skadades han i en motorcykelolycka och låg på Malmö Allmänna Sjukhus i över ett år, felbehandlad med en krossad höft. Han var därefter sjukskriven i 4 år, en hård tid och svårt på sent 40-tal.

Åter på benen, men med svår hälta under resten av sitt liv, startade han sin mekaniska verkstad i Malmö och svarvade tillbehör till ASEA:s hissar. Åker ni en äldre ASEA-hiss kan ni vara säkra på att min pappa svarvat något inne i dem. Han var även i Tyskland igen, nu på återuppbyggnadsarbete efter kriget. Hans intryck från Tyskland under depressionen, före kriget och efter kriget var något han ofta talade om.

Men första äktenskapet blev lidande, pappa blev skild och omgift med en avsevärt yngre kvinna som han fick en dotter med, han var strax under 50. (Hmmm, karlar ja.) Detta äktenskap varade inte länge, pappa blev ensamstående förälder och flyttade ut med dottern på landet. Söderslätt, närmare bestämt.

Ute på landet blev han på omvägar bekant med en man som var ännu mer excentrisk än honom själv. ;-) Hugo Lindberg var en fiffig bonde, hästkarl, mattegeni, stängselmakare, hade som hobby att bygga ett astronomiskt ur och han var fiolspelare. Hugo och hans hustru Helga bodde norr om Skurup och hade fyra vuxna barn, varav den äldsta var frånskild och på besök från sta'n. Hon hette Elsa och blev min mamma.

De möttes hos mina morföräldrar i mars 1968, förlovade sig i april och gifte sig på midsommar samma år. Mamma var 43 och pappa var 58. Mamma föll för att pappa spelade dragspel och kunde alla hennes favoritlåtar, själv spelade hon gitarr och morfar som sagt fiol. Pappa älskade mat och mamma arbetade som kokerska, var musikalisk och uppskattade hans passion.

Både mamma och pappa hade barn och kraschade äktenskap bakom sig. Hur hade de mage att springa iväg och gifta sig så fort, undrade folk på den tiden. Hur vågade de, undrar jag. De hade inte planerat för fler barn, men mamma blev hur som helst gravid vid första advent samma år och jag föddes den sista augusti året därpå. Hela byn var i kyrkan när jag föddes, prästen hade sällan sett så många ens vid jul.

Mina morföräldrar hade gått i pension och föräldrarna tog över deras gård 1970. Jorden arrenderades ut och pappa byggde om djurstallarna till mekanisk verkstad. Där var han verksam tills han gick i pension 1976, vid 66 års ålder. Då hade mamma tröttnat på att bo på landet, trots att både hon och pappa växt upp inom jordbruket. Gården skulle säljas, vi skulle flytta till Västskåne (närmare mammas släkt och vuxna barn) och jag skulle bli skoletös, för jag var nästan sju år. Strax innan vi flyttade på sommaren hann vi se Kungen och Silvia gifta sig, dagen efter pappa gick i pension.

I sextioårsåldern började pappa dessutom renovera dragspel och under resten av sitt liv var han sedan en av Skandinaviens få dragspelsstämmare och dragspelsrenoverare. Under somrarna åkte vi husvagn från den ena dragspelsstämman till den andra i Mellansverige. Mamma höll kurser i elorgel i gillestugan till vårt radhus. De var ofta ute och spelade dansbandsmusik i en mängd olika pensionärsföreningar runt Skåne, mamma med tolvsträngad gitarr och pappa på dragspel. Levande musik var vårt livsblod.

Jag lärde mig elorgel, fick gitarr och sjöng i kör. Pappa ville inte lära mig spela dragspel, han hade inte tid. Jag ville nog mest lära mig för att jag ville umgås med pappa. Till hans förtret smög jag mig in i först hans mekaniska verkstad och senare i hans instrumentsverkstad så ofta att han vande sig. Ville jag vara med pappa fick jag vara där han var, det insåg jag tidigt. Han kunde vara väldigt temperamentsfull och gorma en del, men han var som hunden som skällde men aldrig bet. Än idag är jag lite svag för karlar som visar temperament och engagemang, utan att gå över gränsen.

När han pratade med mig var det inte om dragspel och mekanik utan om böcker (läs mycket, Katarina!), musik (sjung, Katarina!), historia och arkeologi (kullarna ute på ängen är gravar från forntiden, Katarina!) och uppmuntrade mitt intresse i estetiska ämnen. Om jag ritade och visade något, sade snälla vuxna att det var fint. Pappa sade om mina ritade björkar och mina försök till att rita modeskisser att jag skulle gå ut om jag skulle rita trä'n och att om jag skulle lära mig rita människor så skulle jag först lära mig att rita dem nakna. Jag lydde det senare rådet och mamma blev upprörd över resultatet.

Pappa började tackla av en aning 1986, verkade med ens mycket äldre och blev dålig sommaren 1987. Han hade ända sedan motorcykelolyckan varit plågad av sitt ben, periodvis mycket plågad, men var annars frisk. Han fick hjärtsvikt, blev inlagd, var på bättringsvägen men blev överraskande sämre och dog ganska hastigt. Jag hade nyss börjat tredje året på gymnasiet och fyllde 18 bara några dagar efter hans bortgång. Hade han inte haft sitt dåliga ben hade han säkert blivit betydligt äldre.

Det hade varit roligt att utveckla en relation med honom som vuxen dotter, han hade nyss börjat visa större intresse för mig som människa. Jag menar inget illa om honom, men han var en produkt av sin tid; barn var främst moderns ansvar och inget man egentligen kunde välja själv. Han var en bra och spännande pappa ändå, definitivt den mest udda pappan i kvarteret. Men också den bäste pappan, på sitt eget sätt.

 

AnnE.

19 juni 2010 11:55

Mycket intressant släkthistoria. Fina bilder också Mina föräldrar, pappa är 86 och mamma blir 84 om drygt en månad, har hållit på och släktforskat tidigare och jag har själv antecknat en del och det finns i minst en pärm hos dem./Min yngsta moster man heter förresten Tage. Vet bl.a att mormors en bror flyttade till Amerika en tid./Vi är nog alla en produkt av vår tid men jag förstår ju att det märks mer hos vissa. En tid var väl omgivningen inte alls speciellt tolerant, mycket mindre än NU och det kunde ju förstås vara oerhört tufft många gånger.

http://elisannw.bloggplatsen.se

 

GladaKatarina

19 juni 2010 12:20

AnnE: Tack så mycket! :-) Visst är det spännande! Vad bra att du skrivit ner! Man måste se till att minnas och dela med sig. Det håller dem och deras historia levande. Min mamma skulle fyllt 85 i juli.

http://gladakatarina.bloggplatsen.se

 

Titti (f.d SkogsHuldran)

19 juni 2010 12:51

Så fint och intressant skrivet om din pappa!

Kram!

 

Sanna

19 juni 2010 21:09

Vilken oerhört stark historia och du målade upp den verkligen så levande. Jag tror att din pappa hör dig och det du önskar få sagt.

Vilken skillnad det trots allt är idag i Sverige år 2010 och med dagens sjukvård. Kanske det hade gått att reparera benet på något sätt så att din far fick slippa onödiga smärtor. Smärta kan göra folk irriterade, barska utan att de innerst inne är så.

Tack för denna historia i alla fall och mycket bra berättat.

Trevlig kväll resp söndag!

http://sancha.bloggplatsen.se

 

Mita

20 juni 2010 18:28

Vilken underbar fadershistoria!

http://rocotopeppers.bloggplatsen.se

 

Berith

21 juni 2010 07:45

Godmorgon vännen =))
Vad bra skrivet om din pappa och intressant
också !! =))
Önskar dig en bra dag , varma kramar =))

http://maxmax.bloggplatsen.se

 

Helena

21 juni 2010 08:12

Väldigt fint och bra skrivet.

 

Kloktoken

21 juni 2010 11:22

Vilket vackert memento för din far!

Egentligen borde alla skriva ner lite om sitt liv och sina upplevelser, en "vanlig människas" memoarer kan vara väl så intressanta som en film-emmer musikstjärnas, som ett stycke svensk historia och som en keep-sake för de närmaste för att få känna sitt ursprung.

http://klokskaperochtokerier.blogspot.com

 

Kvasthilda

21 juni 2010 12:34

Grattis till din pappa däruppe i himlen :-)
Vilket härligt porträtt. Vad du vet mycket! Jag har ingen aning om årtal o annat vad gäller min pappa (eller mamma för den delen) och ändå har vi en ganska bra relation. Dokumentation som den här är ovärdelig.
Kramar

 

Kvasthilda

21 juni 2010 12:53

btw..... min mamma heter också Elsa :-)

 

skånepågen

22 juni 2010 17:23

Bra, klokt och trevligt skrivet.

http://aake.bloggagratis.se

 

Magnus

23 juni 2010 20:31

Kan bara instämma med föregående kommentarer...mycket bra inlägg

http://mj.bloggagratis.se

 

Gladan

24 juni 2010 17:20

Tusen tack allihopa, för era fina kommentarer! De vi älskar men inte har med oss lever verkligen vidare när vi berättar om dem. ♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har gjort nya inlägg på min reseblogg, fyra inlägg från London! Ett besök i the Temple Church, en båttur på Themsen, en lång rundvandring med fokus på Trafalgar Square och en utflykt till Camden Town med ännu en lång promenad längs Regent's Canal...

Från och med den 1 december kommer jag inte längre att vara skriven i mitt älskade Malmö. Som tur är flyttar jag inte längre än till grannkommunen Svedala - orten som finns på riktigt, ja! Eftersom jag pendlar från Limhamn via Centralen och ända fram...

Hejsan sötnosar!   Jag har saknat er med! Gör det fortfarande! Det händer lite på resebloggen just nu, hälsa på så blir jag ännu gladare!    Jag har bloggeri och sociala medier som en del av mitt jobb nu, men allt hinns inte med.    Annar...

Det är nästan ett år sedan och midsommarbilderna fungerar ju fortfarande - vilken tur!    Glad skulle bloggen vara, det har varit lite si och så med det. Ibland är det bättre att vara... en smula ilsken, då händer det saker.    Denna sommar, ...

  Mamma Elsa skulle fyllt 85 år idag, det är drygt 21 år sedan hon dog. Varje jämna år skulle mina föräldrar fyllt jämnt, det skilde 15 år mellan dem. (Se tidigare inlägg i juni om min pappas 100-årsdag.)   Jag skulle skrivit om henne, men h...