Jag har gjort nya inlägg på min reseblogg, fyra inlägg från London! Ett besök i the Temple Church, en båttur på Themsen, en lång rundvandring med fokus på Trafalgar Square och en utflykt till Camden Town med ännu en lång promenad längs Regent's Canal.

Läs mer här, på Katarina flyger och far!

Idag går färden till kommande lägenheten i Svedala, två goda vänner som ska städa och måla möter mig där. Mycket att göra! Så fort slutstädningen är gjord kan stora rummet bli ommålat och tapetserat med fondtapet och jag kan pö om pö flytta in saker i köket. Det behöver jag! Min lilla lägenhet är så full att jag inte har plats att packa mer!

Jag fyndade tapet på Bolagret! Jag såg en fondvägg med guldtapet i en tidning och blev förälskad! Jag hade sedan turen att få tag i fyra rullar guldtapet till halva priset, de skulle sluta sälja den. :-) Så här ser den ut:

Min fina fondvägg... Längtar!

Från och med den 1 december kommer jag inte längre att vara skriven i mitt älskade Malmö. Som tur är flyttar jag inte längre än till grannkommunen Svedala - orten som finns på riktigt, ja! Eftersom jag pendlar från Limhamn via Centralen och ända fram till Ystad, så blir det en trevlig tidsvinst på 45 minuter. I vardera riktningen.

Jag vet. Det är galet att pendla! Fast det är faktiskt skönt och avkopplande också. De nya Pågatågen rullar riktigt bra, även om internetkontakten ombord har blivit riktigt urusel. Men varje gång tåget når stationen i Svedala räknar jag på tiden och längtar... Resetiden efter flytt blir ändå mellan 40-50 minuter i vardera riktningen; bussar och Citytunneln i Malmö tar tid på sig.

Jag lämnar vad som måste vare en av världens minsta tvårumslägenheter på en vindsvåning med snedtak överallt och absolut usla förvaringsutrymmen. Den är på under 40 kvm. Bytet blir en stor etta på 43 kvm UTAN snedtak, stort och riktigt köööök med masssssor av skåååååååp, klädkammare, garderober, stort vindsutrymme, matkällare, FRYS, ett härligt badkar och en stor balkong! Det känns som om jag får dubbelt så stort!! Det ena av de två rummen i min nuvarande lägenhet har mer eller mindre fått fungera som förvaringsutrymme. Jag är tröööött på det! Skratta ni åt mina små förväntningar på lyx. ;-) Har man fått anpassa sig till sådana förhållanden, då uppskattar man det självklara.

Mycket tid ägnas för närvarande av organisering. Jag har slängt ut saker från lägenheten där jag bor och mer ska ut. Jag har tömt ett förråd och fått lådorna flyttade hit. Jag har planerat för framtida inredning och även gjort lite trevliga och prisvärda investeringar. Guldtapet på rea, den ska bli fondtapet. Min madrass ska få bo i en dagbädd som ska fyllas med färgglada kuddar. Matchande bord. Lampor... Det har smugit sig in lite saker! :-) Mer lär det bli. Blocket är för närvarande en mycket god vän!

Apropå vänner så lär jag väl slita en del på både dem och familjen. Men detta är inget som jag reder ut alldeles ensam, och jag kan bara säga att redan nu har jag gode vännen I och M att tacka för mycket, samt syster I med make J som ställde upp med släp, tid och kraft när förrådet tömdes. Min tacksamhet är djup!

Hejsan sötnosar!

Jag har saknat er med! Gör det fortfarande! Det händer lite på resebloggen just nu, hälsa på så blir jag ännu gladare! 

Jag har bloggeri och sociala medier som en del av mitt jobb nu, men allt hinns inte med. 

Annars är mycket som innan: Pågatågseländet. Funderingarna. Rondören. Cirkelledarskapet. Singelskapet. Stressen. Kärleken till Richard Armitage! (Har ni HÖRT att han är med och spelar in The Hobbit - filmatiseringen av boken som kommer innan Sagan om Ringen-trilogin och som berättar hur Bilbo Baggins fick ringen?? THE BIG THING!! :-D )

Fast vissa saker har förändrats och det... kan jag inte gå in på i bloggen. Kanske så småningom, när jag hittar ett sätt. Jag vet inte just nu. ♥

Men häng gärna med i vad som händer i 

http://katarinaflygerochfar.bloggplatsen.se/

för där händer mycket den närmaste tiden! Det är den 17 juli idag och den 21 juli reser jag och är tillbaka den 7 augusti. Det blir nog en hel del typiska Gladanintryck under den tiden. :-) 

Till vänster - norr - om huvudaltaret är dopkapellet. Urgammal dopfunt i Höörsandsten, precis som resten av kyrkan och de flesta gamla kyrkor i Skåne.

  Här har döpts många, många barn... Se på slitaget! Under den katolska tiden badade man hela barnet, därav djupet. Kom inte och säg att saker inte ändrar sig i kyrkan. ;-)

Madonna med Jesusbarn från Medeltiden finns också i
Dopkapellet, alltid med symbolisk lilja.

Till höger om huvudaltaret - söder om - finns den sjuarmade ljusstakens
kapell. Ingen liten ljusstake heller! Lär vara populär till bröllop.

Även här finns ett stämningsfullt altare i en sidoalkov.

Ner i kryptan... Den är stor! Och ännu svalare...

Brunnen, som är naturlig för platsen. Finns en naturlig brunn i kryptan i Dalby kyrka också. Båda kyrkorna byggdes som domkyrkor och tros ligga på gamla kultplatser. Fönstren är i marknivå.

Det är gott om adliga, medeltida gravar i kryptan.

Gustav Vasa-mode? Fantasieggande hur som helst.

En död biskop! "A dead bishop..." råkar vara en av mina
favoritsketcher hos Monty Python.

Innan vi går ut ut kryptan och domkyrkan säger vi hej till den

förvånansvärt lille jätten Finn, som enligt sägen skall ha byggt
Lunds Domkyrka. Statyn skall troligen föreställa den urstarke

Samson från Gamla Testamentet, (Simson på svenska underligt

nog) som rev filistéernas hednatempel med sina bara händer
när hans hår, där kraften satt, växt ut.

Oops! Snacka om att ta fel i sin gamla favoritkyrka! Detta
skall vara Jätten Finns fru med barn, som prästen i sägnen
hörde sjunga. Hoppsan...

Här är Jätten Finn/Simson/Samson.

Jag älskar Lunds Domkyrka, det har jag gjort ända sedan jag var barn. Storleken, allvaret, den råa stenen med sin stiliga men sparsamma utsmyckning, de runda fönstren i sin urgamla romanska arkitektur. Stor, inbjudande, helig och rofylld.

Väl inne i kyrkorummet väntar svalka, skönhet och ro.

I entrén.

Högaltaret.

Det astronomiska uret.

Detalj av altartaket.

Detalj av altaruppsättningen.

  De medeltida korstolarna av trä.

Detalj.

Ännu en detalj av de fantastiska korstolarna; Maria, Jesusbarnet och de tre vise männen. (De två stående männen håller i saker, jag tolkar det som gåvor.)

Avslutande del 3 imorgon; sidoaltare och kryptan.

Lunds Domkyrka på Wikipedia.

Det är så varmt ute och att vara turist är jobbigt. Tur att det finns urgamla, svala och pålitliga ställen att söka svalka på. Äldsta delen av Lunds Domkyrka (absid, krypta och högaltare) invigdes 1145 och lär säkert finnas kvar om ytterligare 1000 varma somrar.

Dubbeltorn till himmelen.

Bakom grönskan, backe ner från Lundagård.

Som en stor, grå katt i solskenet med spetsade öron.

Absiden, äldsta delen.

Absiden, baksidan, igen.

På framsidan finns ingången med de bibliska dörrarna.

Gamla Testamentet, från övre vänster: Kain dödar sin bror Abel,
Noaks ark, Gud hindrar Abraham från att offra sin son Isak,
Jakob ser stegen upp till himlen i sin dröm, David spelar harpa
för kung Saul och Daniel i lejongropen.

Och väl inne kan man få bättre översikt...

Mer imorgon!

Jag sitter hemma hos min kära syster och ser över kanten på datorn hur vetet gulnar på åkern utanför fönstret. I kanten blommar vallmo och baldersbrå, att de orkar i värmen och torkan. Idag blir det regn, har de lovat. 

Jag har varit lite bloggtyst, jag har kanske vänt funderingarna inåt. Mycket kul har hänt, jag grät och njöt av det kungliga bröllopet och hade en mysig midsommar i Paradiset. Sedan igår har jag semester en månad! Grillfest ikväll, musik och skojigheter igår! Jag var på Falsterbo Horse Show häromveckan, sov i husvagn, dansade techno med människor som var pinsamt mycket yngre än mig själv, har havsbadat 4 gånger och bränt ryggen två gånger. Har busat med gudsönerna, både i havet och på landbacken. Drar till Paradiset imorgon några dagar. På måndag kommer älskade Gabbi Joe Rävunge dit och stannar några dagar. :-)

Jobbet var hektiskt på slutet, min arbetsplats är alltid hektisk och vansinnigt hektisk på sommaren. Det skall väl vara så...? Är vi full styrka, då är det fullt med folk. Är vi halv styrka, då är det ett himla bry med att kunna hjälpa de som vi måste hjälpa. Det blir som det blir. Nu är det semester till den 16 augusti!!    

Till hösten är det val. Politik är intressant i varierande grader. Oftast oerhört intressant ur mänsklig synpunkt. Generellt kan man väl säga att de som verkligen bryr sig om människor, lever som de lär och tror på vad de gör är de som kommer att lyckas bäst i långa loppet. Så är det egentligen alltid. Det finns de politiker som bryr sig om de som arbetar - och bara de som arbetar. Glöm inte att vi alla någon gång hamnar i kategorin där det vi gör inte ses som ett riktigt arbete.

Det finns de som lyckas med fantastiska reklamkupper! Pengasummor som skulle räckt till en reklam på en dagstidnings halvsida räcker plötsligt till reklam över hela världen. Det ger perspektiv på uttrycket "bränna pengar". Man kan tycka att "pengarna borde använts till något bättre". Men det är ju JUST det: pengar bränns upp hela tiden, till ingen nytta! Här fick man 100 000 kronor att ge samma effekt som 100 000 000 kronor. De knallrosa feministerna kommer inte att behöva så mycket mer reklam efter detta.

Så hur blir det i höst, efter årets oväntat spännande Almedalsvecka? Vad tror ni? Dött lopp, som i Storbritannien? Där gråter de över väntade nerskärningar som verkar vara förvånansvärt kopierade efter svensk modell. De lär få gapa och svälja den beska medicinen, som vi i Sverige fick göra. Å andra sidan kämpar både Storbritannien och USA med att införa skatt på vissa banktransaktioner och spekulationer. Några få korvören åt gången som sammanräknade blir många sköna och välbehövliga miljarder åt de statliga kassakistorna.

Hälsan då? Jag äter min egenblandade müsli, undviker kolhydrater så mycket som möjligt och mår bra av det. Cyklar som ett jehu (eller som Jehu) på Malmös gator i sommarhettan. Känner mig piggare och smidigare. Minus 4 centimeter på midjemåttet så här långt är en trevlig bonus. Jag väger mig inte, det är ett ofog att stå på vågen hela tiden. Siffrorna bränner fast i minnet och ger inget sammanhang. Periodvis minskar vikten, men storleken är densamma. Plötsligt minskar storlekarna och vågen står still. Plötsligt ökar man lite, men storlekarna går inte upp. Muskelmassa, fettmassa etc - det bryr sig inte om hur vi stirrar oss blinda på kalorier.

Skönt när vissa saker, som man kämpar med att förändra, verkligen förändras.

Det firas så mycket i dagarna: kungligt bröllop, vunna fotbollsmatcher, studenter, födelsedagar. Livets gång. Idag, den 18 juni, skulle min pappa fyllt hundra år! Kanske väl mycket begärt att han skulle levt än idag? Han dog 1987, 77 år gammal. Här följer en kort (??) sammanfattning av vad jag vet om honom. Bered er på en del överraskningar, och tro mig: det blir inte sannare än så här.

Tage föddes i Stockholm den 18 juni 1910 i Maria Magdalena församling av en gotländsk mor, Ida. Hon hade rest dit, sänd av sin troligtvis skamsna familj. Familjen var en borgerlig slaktarfamilj strax utanför Visby och dottern Ida var ogift. Fadern hette Ture och var militärtrumpetare, tillfälligtvis förlagd på ön. Deras förhållande var uppenbarligen ganska kort. Ture var ironiskt nog från Stockholm, där pappa föddes och omgående lämnades bort.

Han adopterades av ett statarpar utanför Kristianstad. De hade några år tidigare fått adoptera en flicka, Gerda, som var lika slående mörk som pappa. Paret hette Hilma och Nicke. Hilma hade tidigare varit gift med Nickes bror, som dog alkoholiserad. Nicke hade tagit nykterhetslöfte och var aktiv inom detta och folkbildningsrörelsen. Hans efternamn hade varit en belastning för både honom och hans avlidne bror. Det var ingen tillfällighet att två ovanligt mörkhåriga barn hamnat hos ett statarpar där fosterfadern hade "tattarpåbrå". Statare gift med en man med resandeursprung, kan det bli lägre på rangskalan? Men Hilma och Nicke var ett rekorderligt par som uppmuntrade sina barn till läsning, musicerande, hårt arbete, lek och glädje.

Pappa talade varmt om sin uppväxt, präglad av ett starkt rättvisepatos, och på sin tionde födelsedag fick han ett dragspel. Från den dagen fram tills han dog var han aldrig utan dragspel, hans stora passion. Under hela sitt yrkesliv som rörmokare, beväring - han var inkallad fyra gånger under Andra Världskriget 1939-1945 - egenföretagare med mekanisk verkstad, samt som make och far var det helt klart musiken och dragspelen som var hans främsta kärlek.

Han gifte sig vid 22 års ålder och fick tre söner med sin första hustru. Han arbetade som rörmokare och var bland annat över i Tyskland under 30-talet, eftersom han hade läst tyska. Han kom hem arg, för behandlingen av judarna gjorde honom rasande. 1946 skadades han i en motorcykelolycka och låg på Malmö Allmänna Sjukhus i över ett år, felbehandlad med en krossad höft. Han var därefter sjukskriven i 4 år, en hård tid och svårt på sent 40-tal.

Åter på benen, men med svår hälta under resten av sitt liv, startade han sin mekaniska verkstad i Malmö och svarvade tillbehör till ASEA:s hissar. Åker ni en äldre ASEA-hiss kan ni vara säkra på att min pappa svarvat något inne i dem. Han var även i Tyskland igen, nu på återuppbyggnadsarbete efter kriget. Hans intryck från Tyskland under depressionen, före kriget och efter kriget var något han ofta talade om.

Men första äktenskapet blev lidande, pappa blev skild och omgift med en avsevärt yngre kvinna som han fick en dotter med, han var strax under 50. (Hmmm, karlar ja.) Detta äktenskap varade inte länge, pappa blev ensamstående förälder och flyttade ut med dottern på landet. Söderslätt, närmare bestämt.

Ute på landet blev han på omvägar bekant med en man som var ännu mer excentrisk än honom själv. ;-) Hugo Lindberg var en fiffig bonde, hästkarl, mattegeni, stängselmakare, hade som hobby att bygga ett astronomiskt ur och han var fiolspelare. Hugo och hans hustru Helga bodde norr om Skurup och hade fyra vuxna barn, varav den äldsta var frånskild och på besök från sta'n. Hon hette Elsa och blev min mamma.

De möttes hos mina morföräldrar i mars 1968, förlovade sig i april och gifte sig på midsommar samma år. Mamma var 43 och pappa var 58. Mamma föll för att pappa spelade dragspel och kunde alla hennes favoritlåtar, själv spelade hon gitarr och morfar som sagt fiol. Pappa älskade mat och mamma arbetade som kokerska, var musikalisk och uppskattade hans passion.

Både mamma och pappa hade barn och kraschade äktenskap bakom sig. Hur hade de mage att springa iväg och gifta sig så fort, undrade folk på den tiden. Hur vågade de, undrar jag. De hade inte planerat för fler barn, men mamma blev hur som helst gravid vid första advent samma år och jag föddes den sista augusti året därpå. Hela byn var i kyrkan när jag föddes, prästen hade sällan sett så många ens vid jul.

Mina morföräldrar hade gått i pension och föräldrarna tog över deras gård 1970. Jorden arrenderades ut och pappa byggde om djurstallarna till mekanisk verkstad. Där var han verksam tills han gick i pension 1976, vid 66 års ålder. Då hade mamma tröttnat på att bo på landet, trots att både hon och pappa växt upp inom jordbruket. Gården skulle säljas, vi skulle flytta till Västskåne (närmare mammas släkt och vuxna barn) och jag skulle bli skoletös, för jag var nästan sju år. Strax innan vi flyttade på sommaren hann vi se Kungen och Silvia gifta sig, dagen efter pappa gick i pension.

I sextioårsåldern började pappa dessutom renovera dragspel och under resten av sitt liv var han sedan en av Skandinaviens få dragspelsstämmare och dragspelsrenoverare. Under somrarna åkte vi husvagn från den ena dragspelsstämman till den andra i Mellansverige. Mamma höll kurser i elorgel i gillestugan till vårt radhus. De var ofta ute och spelade dansbandsmusik i en mängd olika pensionärsföreningar runt Skåne, mamma med tolvsträngad gitarr och pappa på dragspel. Levande musik var vårt livsblod.

Jag lärde mig elorgel, fick gitarr och sjöng i kör. Pappa ville inte lära mig spela dragspel, han hade inte tid. Jag ville nog mest lära mig för att jag ville umgås med pappa. Till hans förtret smög jag mig in i först hans mekaniska verkstad och senare i hans instrumentsverkstad så ofta att han vande sig. Ville jag vara med pappa fick jag vara där han var, det insåg jag tidigt. Han kunde vara väldigt temperamentsfull och gorma en del, men han var som hunden som skällde men aldrig bet. Än idag är jag lite svag för karlar som visar temperament och engagemang, utan att gå över gränsen.

När han pratade med mig var det inte om dragspel och mekanik utan om böcker (läs mycket, Katarina!), musik (sjung, Katarina!), historia och arkeologi (kullarna ute på ängen är gravar från forntiden, Katarina!) och uppmuntrade mitt intresse i estetiska ämnen. Om jag ritade och visade något, sade snälla vuxna att det var fint. Pappa sade om mina ritade björkar och mina försök till att rita modeskisser att jag skulle gå ut om jag skulle rita trä'n och att om jag skulle lära mig rita människor så skulle jag först lära mig att rita dem nakna. Jag lydde det senare rådet och mamma blev upprörd över resultatet.

Pappa började tackla av en aning 1986, verkade med ens mycket äldre och blev dålig sommaren 1987. Han hade ända sedan motorcykelolyckan varit plågad av sitt ben, periodvis mycket plågad, men var annars frisk. Han fick hjärtsvikt, blev inlagd, var på bättringsvägen men blev överraskande sämre och dog ganska hastigt. Jag hade nyss börjat tredje året på gymnasiet och fyllde 18 bara några dagar efter hans bortgång. Hade han inte haft sitt dåliga ben hade han säkert blivit betydligt äldre.

Det hade varit roligt att utveckla en relation med honom som vuxen dotter, han hade nyss börjat visa större intresse för mig som människa. Jag menar inget illa om honom, men han var en produkt av sin tid; barn var främst moderns ansvar och inget man egentligen kunde välja själv. Han var en bra och spännande pappa ändå, definitivt den mest udda pappan i kvarteret. Men också den bäste pappan, på sitt eget sätt.