Nytt lösenordsinlägg på gång. Samma lösenord som i förra lösenordsinlägget kommer att gälla. Vill du ha lösenordet per mail kan du lämna din mailadress i detta meddelande, jag kommer inte att publicera den.

Det firas så mycket i dagarna: kungligt bröllop, vunna fotbollsmatcher, studenter, födelsedagar. Livets gång. Idag, den 18 juni, skulle min pappa fyllt hundra år! Kanske väl mycket begärt att han skulle levt än idag? Han dog 1987, 77 år gammal. Här följer en kort (??) sammanfattning av vad jag vet om honom. Bered er på en del överraskningar, och tro mig: det blir inte sannare än så här.

Tage föddes i Stockholm den 18 juni 1910 i Maria Magdalena församling av en gotländsk mor, Ida. Hon hade rest dit, sänd av sin troligtvis skamsna familj. Familjen var en borgerlig slaktarfamilj strax utanför Visby och dottern Ida var ogift. Fadern hette Ture och var militärtrumpetare, tillfälligtvis förlagd på ön. Deras förhållande var uppenbarligen ganska kort. Ture var ironiskt nog från Stockholm, där pappa föddes och omgående lämnades bort.

Han adopterades av ett statarpar utanför Kristianstad. De hade några år tidigare fått adoptera en flicka, Gerda, som var lika slående mörk som pappa. Paret hette Hilma och Nicke. Hilma hade tidigare varit gift med Nickes bror, som dog alkoholiserad. Nicke hade tagit nykterhetslöfte och var aktiv inom detta och folkbildningsrörelsen. Hans efternamn hade varit en belastning för både honom och hans avlidne bror. Det var ingen tillfällighet att två ovanligt mörkhåriga barn hamnat hos ett statarpar där fosterfadern hade "tattarpåbrå". Statare gift med en man med resandeursprung, kan det bli lägre på rangskalan? Men Hilma och Nicke var ett rekorderligt par som uppmuntrade sina barn till läsning, musicerande, hårt arbete, lek och glädje.

Pappa talade varmt om sin uppväxt, präglad av ett starkt rättvisepatos, och på sin tionde födelsedag fick han ett dragspel. Från den dagen fram tills han dog var han aldrig utan dragspel, hans stora passion. Under hela sitt yrkesliv som rörmokare, beväring - han var inkallad fyra gånger under Andra Världskriget 1939-1945 - egenföretagare med mekanisk verkstad, samt som make och far var det helt klart musiken och dragspelen som var hans främsta kärlek.

Han gifte sig vid 22 års ålder och fick tre söner med sin första hustru. Han arbetade som rörmokare och var bland annat över i Tyskland under 30-talet, eftersom han hade läst tyska. Han kom hem arg, för behandlingen av judarna gjorde honom rasande. 1946 skadades han i en motorcykelolycka och låg på Malmö Allmänna Sjukhus i över ett år, felbehandlad med en krossad höft. Han var därefter sjukskriven i 4 år, en hård tid och svårt på sent 40-tal.

Åter på benen, men med svår hälta under resten av sitt liv, startade han sin mekaniska verkstad i Malmö och svarvade tillbehör till ASEA:s hissar. Åker ni en äldre ASEA-hiss kan ni vara säkra på att min pappa svarvat något inne i dem. Han var även i Tyskland igen, nu på återuppbyggnadsarbete efter kriget. Hans intryck från Tyskland under depressionen, före kriget och efter kriget var något han ofta talade om.

Men första äktenskapet blev lidande, pappa blev skild och omgift med en avsevärt yngre kvinna som han fick en dotter med, han var strax under 50. (Hmmm, karlar ja.) Detta äktenskap varade inte länge, pappa blev ensamstående förälder och flyttade ut med dottern på landet. Söderslätt, närmare bestämt.

Ute på landet blev han på omvägar bekant med en man som var ännu mer excentrisk än honom själv. ;-) Hugo Lindberg var en fiffig bonde, hästkarl, mattegeni, stängselmakare, hade som hobby att bygga ett astronomiskt ur och han var fiolspelare. Hugo och hans hustru Helga bodde norr om Skurup och hade fyra vuxna barn, varav den äldsta var frånskild och på besök från sta'n. Hon hette Elsa och blev min mamma.

De möttes hos mina morföräldrar i mars 1968, förlovade sig i april och gifte sig på midsommar samma år. Mamma var 43 och pappa var 58. Mamma föll för att pappa spelade dragspel och kunde alla hennes favoritlåtar, själv spelade hon gitarr och morfar som sagt fiol. Pappa älskade mat och mamma arbetade som kokerska, var musikalisk och uppskattade hans passion.

Både mamma och pappa hade barn och kraschade äktenskap bakom sig. Hur hade de mage att springa iväg och gifta sig så fort, undrade folk på den tiden. Hur vågade de, undrar jag. De hade inte planerat för fler barn, men mamma blev hur som helst gravid vid första advent samma år och jag föddes den sista augusti året därpå. Hela byn var i kyrkan när jag föddes, prästen hade sällan sett så många ens vid jul.

Mina morföräldrar hade gått i pension och föräldrarna tog över deras gård 1970. Jorden arrenderades ut och pappa byggde om djurstallarna till mekanisk verkstad. Där var han verksam tills han gick i pension 1976, vid 66 års ålder. Då hade mamma tröttnat på att bo på landet, trots att både hon och pappa växt upp inom jordbruket. Gården skulle säljas, vi skulle flytta till Västskåne (närmare mammas släkt och vuxna barn) och jag skulle bli skoletös, för jag var nästan sju år. Strax innan vi flyttade på sommaren hann vi se Kungen och Silvia gifta sig, dagen efter pappa gick i pension.

I sextioårsåldern började pappa dessutom renovera dragspel och under resten av sitt liv var han sedan en av Skandinaviens få dragspelsstämmare och dragspelsrenoverare. Under somrarna åkte vi husvagn från den ena dragspelsstämman till den andra i Mellansverige. Mamma höll kurser i elorgel i gillestugan till vårt radhus. De var ofta ute och spelade dansbandsmusik i en mängd olika pensionärsföreningar runt Skåne, mamma med tolvsträngad gitarr och pappa på dragspel. Levande musik var vårt livsblod.

Jag lärde mig elorgel, fick gitarr och sjöng i kör. Pappa ville inte lära mig spela dragspel, han hade inte tid. Jag ville nog mest lära mig för att jag ville umgås med pappa. Till hans förtret smög jag mig in i först hans mekaniska verkstad och senare i hans instrumentsverkstad så ofta att han vande sig. Ville jag vara med pappa fick jag vara där han var, det insåg jag tidigt. Han kunde vara väldigt temperamentsfull och gorma en del, men han var som hunden som skällde men aldrig bet. Än idag är jag lite svag för karlar som visar temperament och engagemang, utan att gå över gränsen.

När han pratade med mig var det inte om dragspel och mekanik utan om böcker (läs mycket, Katarina!), musik (sjung, Katarina!), historia och arkeologi (kullarna ute på ängen är gravar från forntiden, Katarina!) och uppmuntrade mitt intresse i estetiska ämnen. Om jag ritade och visade något, sade snälla vuxna att det var fint. Pappa sade om mina ritade björkar och mina försök till att rita modeskisser att jag skulle gå ut om jag skulle rita trä'n och att om jag skulle lära mig rita människor så skulle jag först lära mig att rita dem nakna. Jag lydde det senare rådet och mamma blev upprörd över resultatet.

Pappa började tackla av en aning 1986, verkade med ens mycket äldre och blev dålig sommaren 1987. Han hade ända sedan motorcykelolyckan varit plågad av sitt ben, periodvis mycket plågad, men var annars frisk. Han fick hjärtsvikt, blev inlagd, var på bättringsvägen men blev överraskande sämre och dog ganska hastigt. Jag hade nyss börjat tredje året på gymnasiet och fyllde 18 bara några dagar efter hans bortgång. Hade han inte haft sitt dåliga ben hade han säkert blivit betydligt äldre.

Det hade varit roligt att utveckla en relation med honom som vuxen dotter, han hade nyss börjat visa större intresse för mig som människa. Jag menar inget illa om honom, men han var en produkt av sin tid; barn var främst moderns ansvar och inget man egentligen kunde välja själv. Han var en bra och spännande pappa ändå, definitivt den mest udda pappan i kvarteret. Men också den bäste pappan, på sitt eget sätt.

Några enkla filmklipp från framsidan av Malmöhus Slott, som tillhör Malmö Museer. En väninna och jag hade varit i Kommendanthuset och sett en fotoutställning om Ingrid Schrewelius, mer om det en annan dag. Först ser vi en museispårvagn passera, de går på söndagarna och drivs av en museiförening. Har aldrig lyckats åka med, men det är i och för sig ingen långfärd de kör.

Därefter hörde vi grodorna i vallgraven kväka högljutt! Försökte filma dem lite, och de busade lite med varandra. Samtalet kom in på grodor och deras livsstil. Här i Europa sker grodornas parning mest på våren men i varmare klimat kan den infalla vid andra tider. Vi diskuterade även delfiners sexualitet,  kors brunst och att frigående kor med tjur följer sina instinkter när andan faller på. ;-) Slutligen kommer en sothöna. De är allätare, så kanske äter de grodor om de är sugna...?

Kvasthilda skickade mig en fotoutmaning... Den går ut på att visa tionde bilden i bloggen. Jag gick tillbaka till maj 2008 och räknade. Nämen oj!

Är man skåning och lite hällörad, så är man. ;-) Det är ju dessutom deras blomningstid nu, så det passar ju bra! Midsommar närmar sig. Min mamma hade prästkragar och röda rosor i sin brudbukett när hon gifte sig med min pappa, midsommar 1968. Det är ju stundande bröllopstider för Vickan och Danne. :-) Så lämpligt!

OK, denna får vi skicka vidare! Man letar alltså upp sin 10:e bild i sitt bildarkiv i bloggen! Så gör det, Skånepågen, Zockan, AnnE och Mita! Om ni vill vara så snälla... :-)

Ja, förlåt. Blogglusten har inte funnits där de senaste veckorna. Jag väntar på Besked Om En Sak Som Aldrig Kommer och irriteras över det.

Men en del bra händer, minsann! Min cykel, vid namn La Paloma, har flyttat från Ystad till Malmö. Numera cyklar jag till och från stationen, det blir 2x20 minuter fem dagar i veckan. Jag får snällt promenera till jobbet i Ystad, 2x15 fem dagar i veckan. Försöker mig även på lite enklare yoga. Jag har med andra ord tagit itu med vardagsmotionen! Det mår jag mycket bra av!

Har även gått inför att äta DRASTISKT mindre av socker, vete, mjölk, kaffe och kött. Äter ytterst sällan bröd, potatis, ris och pasta nu, i så fall så lite vetebaserade eller på annat sätt raffinerade produkter som det går att få tag i.

Det låter faktiskt värre än vad det är och jag har "övat" mig länge, försökt trappa ner och prova andra saker. Övar mig fortfarande, eftersom jag inte helt slutat. Men: frukost består nu av egenblandad müsli med dinkelflingor som bas med en massa frön, lite nötter och nyttiga bär. (Jag måste ha varit fågel i ett tidigare liv!) Havremjölk till detta. Det mättar så himla bra! Det ger även bra bas för att undvika alla godisfällor, men jag får jobba hårt med mig själv där... Men jag vill, alltså går det!

Kött är ingen stor sak, jag äter mest fisk och kyckling som det är. Nöt och fläsk blir sällan, men det är gott när det blir! Bacon slinker ner då och då. Ägg! Mycket mer grönt och frukt. Tänker mer grönt! Det blir oftast broccoli istället för potatis/ris/pasta. Jag äter som vanligt i sociala sammanhang, faller i fällan och syndar ibland och har till och med haft matorgier. Det är inte så kul, faktiskt ingen njutning. Och man blir genast MER sugen på socker, det är så onödigt.

GI? LHCD? Annan bokstavskombination? Bantning? Jag vet inte. Jag vill må bra om det går. Mindre belastning för lederna och bättre muskler, jag är en stor kvinna. ;-) Bra matsmältning. Mindre allergier vore trevligt. Lite allmän utrensning. Mat som botemedel. Vi får se hur det går.