Eller: blogginlägget som slaktar slakten i boken Pride and Prejudice and Zombies.

Finns det några Sagan om Ringen-fantaster därute?

Vad skulle ni tycka om böckerna skrevs om så att alverna kommunicerade med mobiltelefoner, Frodo fann vägen via GPS och Gandalf kopplade upp sig till högre makter via laptop och trådlöst internet? Kul, knasigt, överflödigt?

Finns det några Milennium-fantaster därute?

Vad skulle ni tycka om Lisbeth Salander förvandlades till en gosig och mysig Leila Lindholm; frodig, lycklig och färgglad? Kanske hon rent av började dansa balett och blev en social varelse? Kul, knasigt, överflödigt?

Man kan säga så här: bara man lyckas göra en sådan omändring välskriven och av någon anledning trovärdig - som en metafor eller något annat fint ord som passar - då kan läsupplevelsen bli riktigt njutbar, underhållande och tänkvärd.

Själv är jag Jane Austen-fantast. Anledningen är enkel; hon är den främsta av de främsta.

Det handlar inte om Mr Darcy's stiliga polisonger eller hjältinnornas vackra nattelinneliknande klänningar med midjan under bysten - det är bara bonusen för oss nutidsmänniskor, medan Austen levde i denna verklighet. Austen's böcker handlar om relationer mellan människor, beskriven på ett sätt som saknar motstycke varken förr eller senare inom litteraturen. Så är det.

Austen's kvinnor lever i våra ögon lugna liv. Elizabeth Bennet i Stolthet och Fördom (Pride & Prejudice) är den mest aktiva; promenerar mycket och springer när ingen ser. Bokslukartjej, broderar när hon måste. Tycker mycket om att dansa. Är social och utåtriktad, väldigt intelligent och slagfärdig.

Däremot har hon aldrig rest till Orienten för att lära sig kinesisk kampsport med Katankasvär, för att med sina fyra systrar kunna formera stridsformationen "Femuddig Stjärna" för att döda zombies som invarderar England.

Inte förrän nu.

Första gången jag såg detta bokomslag på Internet skrattade jag i 15 minuter. Jag gillar verkligen absurditeter. Eller, som Elizabeth Bennet själv säger i Stolthet och Fördom:

"Follies and nonsense, whims and inconsistencies do divert me, I own, and I laugh at them whenever I can."

(Mitt eget favoritmotto, för övrigt.)

Hur absurd är då denna bok? Hur absurd som helst.

Seth Grahame-Smith står som "medförfattare", han har lagt till zombieavsnitten och ändrat om så att temat passar in i boken, som annars följer bokens röda tråd.

Jag läser om Stolthet och Fördom varje år, det är en upplyftande tradition. Man går in i ett visst stadium; Austenland, Austental, Austenliv.

Så kommer det en zombie. Eller hundra. Zombies kan vara kul. Ninjas kan vara kul, det är mycket ninjas i boken också, för Mr Darcy är kamptränad i Japan.

Lady Catherine, hans formidabla moster, är också känd som en av Englands bästa zombiekämpar i japansk kamptradition.

Zombies dyker upp lite då och då; de vill suga ut de levandes hjärnor. De besegras med halshuggning, gevärsskott eller måste brännas. Musköter dundrar, svärden blixtrar, zombiebålen flammar. Varje familj med självaktning har en dojo, ett asieninspirerat träningshus. Hej å hå. En helt annan film i filmen, om man säger så.

Boken innehåller en hel del kända avsnitt. Elizabeth är på besök hos Lady Catherine medan Mr Darcy och hans kusin är där. Elizabeth spelar piano, flirtar på skoj och har större framgång med detta än hon tror.

Vad gör man med en sådan scen när zombies och asiatisk kampsport involverats? Jo, Elizabeth imponerar på herrarna inte genom pianospel men däremot genom att paradera runt i rummet på fingertopparna. Inte på händer, på fingertopparna. Större delen av kvällen. Det, ni. Kjolen har hon sedesamt bundit upp kring anklarna.

Lady Catherines korsförhör om Elizabeths familj och utbildning för att avgöra hur pass "fin" hon är, handlar i denna version om att Elizabeth och hennes systrar kamputbildats i Kina istället för Japan. Lady Catherine blir här inte chockerad över att Elizabeth och hennes systrar inte har någon guvernant, som i orginalboken. Hon blir däremot förfärad över att de inte har några ninjas...

Och Elizabeth får givetvis chansen att visa vad hon går för, mot tre av Lady Catherine's ninjor. Elizabeth besegrar dem alla, med dödlig utgång. På den sista och svårast besegrade ninjan sliter Elizabeth ut hans ännu bultande hjärta, tar en tugga medan blodet rinner ner på hennes haka och hon kommenterar: "Märkligt. Jag har smakat många hjärtan, men jag vill påstå att japanska hjärtan är tämligen möra."

Som Dorothy säger till sin hund i Trollkarlen från Oz när hon virvlar runt i stormen: "Toto, jag tror inte att vi är i Kansas längre."

Jag skrattar rakt ut och blir ganska illamående också. Kan visst läsa om äckligheter, även om det inte frestar mig. Och visst blir det en överraskande effekt i ens favoritbok.

Detta med spin-offs på stora klassiker är big business. Folk älskar och känner igen berättelsen, bolagen tjänar pengar som gräs. Robin Hood är ett annat utmärkt exempel på hur man mjölkar en ko tills den blöder.

Samtidigt är det viktigt att varje generation får sin version av älskade berättelser, det är jag den första som tycker! Jag har själv haft turen att uppleva två väldigt individuella och bra filmatiseringar av originalboken (1995 och 2005), samt båda Bridget Jones-böckerna och -filmerna, även de är spin-offs på Austen's böcker.

En annan stor Austenfantast, som ger ut böcker där berättelserna också är baserade på Austens berättelser (även det en tacksam spin-off) skriver att hon ofta får pikar av läsare när hon har fel i historiska detaljer. Ofta är det läsaren som har fel, men inte alltid. Denna kvinna, som sett och läst många kampsportsberättelser, har skrivet en bloggrecension av Pride & Prejudice & Zombies där hon plågas Grahame-Smith upprepade faktafel i ämnet. Då blir boken en plåga att läsa för såväl Austen-fans som kampsportsfans!

Däremellan tar författaren chansen att lägga ord i huvudrollsinnehavarnas mun - ord som vi gärna hade hört dem säga. Mr Darcy är otrevlig mot Miss Bingley på ett sätt som även det får mig att kasta huvudet bakåt och skratta. Men är detta Mr Darcy?

Dessemellan skojar Mr Darcy om "balls". Balls betyder givetvis: 
baler = danser, viktiga i jakten på en äkta hälft,
gevärskulor = viktig i zombiejakten
och, såklart... eh, manliga kulor. Där kommer själva poängen.

Det är som bekant kul med kulor. Vid ett tillfälle har Elizabeth råkat få gevärskulor som är Darcys. Hon återlämnar dem med orden:

"Your balls, Mr Darcy."
Varvid han sluter hennes hand om gevärskulorna och svarar:
"My balls are yours, Miss Elizabeth."

Aaaaaaawwww, vad gulligt! *skratt- och kräkreflex samtidigt*

Där är andra saker som avviker rejält från berättelsen, det gäller tre viktiga birollsfigurer. En blir förlamad för livet. En hänger sig. En blir zombie.

Jane Austen's överlägsna stil är långt, långt borta. Underhållande? Ja. Imponerande? Icke. Jo, möjligen om boken brinner bra.

Men vad vill man med detta bokelände, egentligen?

Jag har läst många parodier på Stolthet & Fördom, skrivna av entusiastiska Jane Austen-fantaster. Följer du denna länk kan du läsa om när Lady Catherine besöker Elizabeth i hennes hem för att skälla ut henne i parken. Plötsligt hojtar Elizabeth "Meep meep" och svischar iväg i bästa Hjulben-stil. Lady C rusar efter i trogen Gråben-fason. Pianon prepareras med ACME-dynamit. Det är skrivet med kärlek, är orginellt och förbannat roligt, rent ut sagt!

Skrivet utan tanke på profit, som ren underhålling. Hur ligger det till med Pride & Prejudice & Zombies? Är den skriven för att underhålla? I så fall vem?

Jane Austen-fantaster som jag, så klart. Vi är en tacksam grupp, men tyvärr för författaren ser vi igenom det mesta och känner igen dålig smak när vi läster det.

Unga kvinnor som nyligen sett filmen Twilight och Pride and Prejudice, gillar både romantik och kittlas av lite skräck? Säkerligen.

Zombiefantaster? Tveksamt, då är de förmodligen mer uthungrade på zombielitteratur än vad bokens zombies är på hjärnor.

Kampsportsfantaster? De lär bli ilskna över faktafelen.

Personer som länge velat läsa Pride and Prejudice men avskräckts och nu tänker att denna version kanske är mer lättläst? De lär inte läsa så mycket.

Eller alla alternativ ovan, som är dumma och nyfikna nog att lägga pengar på bokeländet så att författaren tjänar en oförtjänt slant? För att inte tala om kommande filmintäckter - jo, det är sant! *skrattar förtvivlat*

Där har vi det: profiten styr. Vad ger sig författaren på härnäst? Kanske några av de exemplen som ni läste i inläggets början? Kom ihåg att det var här ni hörde det först.

Här finner du annars en svensk beskrivning av originalboken Stolthet och Fördom med svenska kommentarer om boken, både för och emot.

Ett balsam att läsa, precis som Jane Austen's romaner är ett sant balsam för själen.

Celsiana, gammaldags skönhet!

Chinatown, modern rabattros

Rose de Recht, gammal och tålig.

Tuscany Superb, som blodröd sammet...