Jag reste till Paradiset igår. Fast det var en resa som fick mig att känna som om jag stod fixerad på en punkt, medan livet reste till mig och runt mig i en retfull dans som gjorde mig irriterad och fick mig att tycka att världen, trots all vårsol, var en starkt överskattad plats att befinna sig på. Lite som att ha PMS, utan att det är dags för PMS.

Jag borde varit glad, för innan jag tog tåget var jag och handlade. Den rare mannen i affären arbetade idag. Han var lika rar som innan, trots att han hade för mycket att göra för att kunna ägna sig åt mig. Ändå gjorde han det, det lilla han kunde. Och jag var helt nöjd med det; jag vill bara ta det lugnt, le och flörta lite och njuta av känslan.  Inte tänka: "Kommer detta att funka? Är detta rätt? Vad vill jag, vad vill han?" Jag struntar i det och tar det som det kommer, om det nu kommer ut något av det.

Ett avancerat banarbete i Lund gjorde oss kraftigt försenade. Folk stod och trängdes överallt, många var mycket irriterade. Själv var jag beroende av att tåget skulle komma i tid, annars missade jag två anslutningsbussar. Så hur gick det? Jag missade två anslutningsbussar, givetvis.

Under tiden på tåget fick jag tillfälle att irritera mig över en sur man som bläddrade i en tidning som om tidningen personligen gjort honom något ont. Ogillar starkt när folk bläddrar i tidningar så att det smäller om sidorna.

Därefter fick jag förfasas över ett ungt föräldrapar med baby i vagn. Baby var väl strax under ett år - och de lät honom leka med en mobiltelefon! Telefonen spelade till råga på allt musik ganska högt, usel musik givetvis. En baby leker med en spelande mobil! En mobil som har så mycket strålning! Det är ju bara EN av farorna!! Vet dom ingenting!?

Jag ville knuffa ut föräldrarna från tåget och ge barnet till någon som begrep bättre. Påstår inte att det skulle varit jag, men jag påstår att det finns de som vore bättre lämpade. Ett litet barn kan inte välja. *ARG*

Kom till sist av tåget och fick då vänta i nästan en timme i Byn Som Gud Glömde. Det var iallafall solsken. På bänken bredvid satt två ungdomar, de förde ett samtal med ord som fick det att skrika inom mig. Missförstå mig inte, jag kan vara tämligen frispråkig och oblyg. Men könsord är inte de enda adjektiv som går att använda. Jag vill hävda att de är de absolut sista adjektiven man skall ta till och under mycket speciella omständigheter, som jag inte tänker specificera just nu.

Vi fick alla gå ombord på en buss, gå av den igen (en del skrek högt och ilsket i frustration, jag var inte en av dem) och till sist lämna den Gudsförglömda byn. Vi åkte till nästa ställe, en kommunort där kiosken nyligen blivit rånad. Kioskinnehavaren och en annan man diskuterade hur dumma rånarna var, hur illa de planerat och genomfört det, vilket gjorde att de åkte fast omgående. Som om ett smart och välplanerat rån skulle vara värt deras respekt? I senaste listutmaningen var en fråga om man trodde på liv på andra planeter. Jag svarade att jag ibland tvivlade på om det fanns liv på denna planeten. Detta var en sådan stund.

Sista bussen tuffade iväg ut på den riktiga landsbygden. Den körde den långa omvägen och normalt sett borde jag uppskattat det, uppskattat solglittret på småsjöarnas vatten och uppskattat vårtecknen. Men mitt sinne var grått.

Vi nådde byn och jag steg av. Nu väntade den långa promenaden, som jag egentligen sett fram emot. Men nu ville jag bara komma fram till resans mål. Jag hade turen att bli erbjuden skjuts, om det nu kan betraktas som tur att bli erbjuden en åktur i traktor med gödselvagn i sällskap med person som man egentligen inte vill träffa. Jag tänkte tacka nej, men resonerade mig fram till att det hela egentligen var en passade avslutning på en märklig, märklig resa. Det var dessutom en märklig, märklig situation - det var som om jag såg på det hela utifrån, distansierat, och åsåg allt med ett sardoniskt leende.

Man behöver aldrig söka hämnd för någonting. Det är absolut slöseri med tid och energi. När man inte längre bryr sig, då får man med egna ögon se sig rättfärdigad. Det är en lång resa innan man når dit, men ett inre lugn när man väl nått resans mål.

Väninnan i Paradiset mötte mig med öppna armar och visade mig blommande krokusar. Vi hade mycket att skrattande prata om och jag spelade Fredrik Kempes Vincero för henne, som hon älskade. Hon hade också hejat på La Voix. Vi lagade mat och dansade till 90-talsmixen på radion, Dr Albans Sing Hallelujah. Husets härskare kom hem, vi åt, pratade, lyfte varandra, gapskrattade och kom igång att sjunga vanvördiga visor som vi själv hittade på.

Jag sov gott. Jag kan inte förändra världen, jag kan inte ändra på det som varit.  Men jag vet vem jag är och jag vet var jag står. Jag väljer själv och om jag inte väljer, är det också ett val. Det ger frid. Man kan till och med känna att det är läge för ett Sing Hallelujah!

 

grynet

21 mars 2009 12:37

Som sagt...det handlar inte om hur man har det utan om hur man tar det... Men vi fick ju lite sanslös läsning här...

http://grynet.bloggagratis.se

 

Ann-Louise

21 mars 2009 14:14

Hör du hur jag sjunger för full hals: "Snabbköpskassörskan i kvarteret där jag bor...tarlllalalllaallaaala." Fast tvärtom. Sounds lavvli!!

Och sen blev det stopp i läsningen ett tag...jag läste nämligern att du stötte på ett "avancerat barnarbete", och mitt solidarsika barnhjärta började klappa febrilt.
Å apropå felsägningar/felhörningar så måste jag bara få tipsa om boken "Är det saltmannen- svenska folkets mest felhörda låtar". Här kan man följa folks felhörningar av låttexter. Exempel: I låten "Vingar" sjunger Mikael Rickfors INTE "jag har förstoppning och jag vet vad jag vill". ("Jag har förstått nu och jag vet...." ska det ju va!!). Ha en skön lördag!

http://40taggaren.bloggagratis.se

 

Anglinder, förstås!

21 mars 2009 21:55

Skrattade nog mest situationen där du erbjöds skjuts! Sen, om mobiltelefonen, strålar den verkligen när den spelar musik också? Trodde bara det var när den sände till o från nätet? I övrigt får det mig bara att tänka på dagens slit- o slängsamhälle, de får säkert en ny mobil, av någons föräldrar, om den går sönder, och den har säkert varit i golvet många gånger, så en gång mer eller mindre. På tal om Lund C:s ombyggnad, har jag ännu inte blivit inväxlad på fel perrong, men jag väntar med spänning på att det skall hända...

http://metrobloggen.se/anglinder

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har gjort nya inlägg på min reseblogg, fyra inlägg från London! Ett besök i the Temple Church, en båttur på Themsen, en lång rundvandring med fokus på Trafalgar Square och en utflykt till Camden Town med ännu en lång promenad längs Regent's Canal...

Från och med den 1 december kommer jag inte längre att vara skriven i mitt älskade Malmö. Som tur är flyttar jag inte längre än till grannkommunen Svedala - orten som finns på riktigt, ja! Eftersom jag pendlar från Limhamn via Centralen och ända fram...

Hejsan sötnosar!   Jag har saknat er med! Gör det fortfarande! Det händer lite på resebloggen just nu, hälsa på så blir jag ännu gladare!    Jag har bloggeri och sociala medier som en del av mitt jobb nu, men allt hinns inte med.    Annar...

Det är nästan ett år sedan och midsommarbilderna fungerar ju fortfarande - vilken tur!    Glad skulle bloggen vara, det har varit lite si och så med det. Ibland är det bättre att vara... en smula ilsken, då händer det saker.    Denna sommar, ...

  Mamma Elsa skulle fyllt 85 år idag, det är drygt 21 år sedan hon dog. Varje jämna år skulle mina föräldrar fyllt jämnt, det skilde 15 år mellan dem. (Se tidigare inlägg i juni om min pappas 100-årsdag.)   Jag skulle skrivit om henne, men h...