...för det blåser så in i "nördöstan". ;-) Soligt med vindstryrkor dubbelt så höga som gradantalet. Nyss kändes det som om vinden tyckte att huset skulle flytta sig en aning.

Skall bli kallt i natt men fina dagar. Tur man inte skall ut på sjön.

Cykling blir antingen medvindskarusell eller som att krocka med en kall ridå. Motvind till stationen senare. Blåst Glada, blåst La Paloma (min cykel).

Vårvinterpsalm som kan sjungas efter samma notor som Jul, jul, strålande jul. Bloggkompisen Anna skrev att solen skiner in på hennes dator, hon sitter också vid skrivbord som jag.

Min arbetsplats är med ryggen mot höööga gamla stora fönster rakt mot väster. Eftermiddagssolen kan bli obarmhärtig här; låg och intensiv på vintern eller hög och het på sommaren. Fönstret har därför en gardin som silar både UVA- och UVB-ljus. Men det räcker inte, utan ännu en solavvisande gardin måste dras för de flesta soliga dagar.

Det tar emot att dra för den underbara solen, men min mörka skalp blir kokt om jag inte gör det. Dessutom får besökarna solen rakt i nyllet när de kommer in och står där likt förblindade som rådjur i strålkastarljus. Inte så omtänksamt mot kunder. :-)

Min utsikt mot öster ligger högt upp; ett gammalt hus med enorm takhöjd sitter jag i. Tre våningar högt i ett gammalt hus blir nästan fem våningar med dagens mått. Nedanför brusar trafiken till och från färjorna till Polen och Bornholm. Det är färre lastbilar nu, man borde inte glädjas åt det, för det innebär att det finns mindre arbeten. Men det är lugnare.

På andra sidan vägen börjar stadens gamla fastigheter i olika höjd. En del sticker upp lite mer över de andra taken, som det rejäla tornet på det stora gamla läroverket som numera heter Österportsskolan. Den tillhör Sydskånska Gymnasieförbundet och lilla Ystad är en av södra Sveriges största gymnasiestäder. Som en yngre studentstad, en gammal stad full med unga människor.

Häromdagen varslades flera gymnasielärare och en skola inom gymnasieförbundet måste kanske stänga. Världens bästa skola heter det visst att vi har här i Sverige. Då behöver vi väl snart inga lärare alls. Kan vi bli av med eleverna också, blir det säkert riktigt lysande. Är jag cynisk nu? Detta skulle ju vara ett glatt inlägg om vårsolen som slösar över oss.

Längre bort syns ett smalare torn, mer som en spira. Det är Mariakyrkan, vars spira ibland lyser som renaste guld när solnedgångens strålar faller i rätt vinkel. Silosarna i hamnen står där som gråa utropstecken. Gamla vattentornet syns om man böjer sig och gluttar genom tallen. En hög, nyare fastighet skymmer sikten mot nya vattentornet. När storfärjan ligger inne är den högre än de flesta husen.

Och över alltihopa skiner granna soooola... *sjunger*

Läste en artikel om en kvinna i Egypten, Yomna Mokhtar, som är 27 år och ogift, det är något av en skandal där. Men Yomna vill och får välja sin man för sina föräldrar. Och hon vill gifta sig när hon vill, inte när omvärlden vill.

Yomna har startat en aktionsgrupp mot detta på Facebook, verkligen starkt och modigt gjort!

Vi har det bra i Sverige, våra problem är lyxproblem i jämförelse. Svenska kvinnor är inte till 2/3 analfabeter, 96% av oss är inte könsstympade och vi får bo ensamma, ogifta och till och med ha barn utan att vara gifta. Det kan vara värt att tänka på det jobb som krävdes under flera hundra år för att nå dit, för att vi skulle få ha det så här bra och att inte ta det för givet.

Att stå upp för sina rättigheter som kvinna i ett muslimskt land är däremot oerhört tufft, jag blir djupt imponerad av de kvinnor som gör det. De måste ställa sig över så mycket; sin egen uppfostran, ofta sin bristande kunskap, sin släkts starka förväntningar och ofta med fara för liv och hälsa.

Kunskap. Allt handlar om kunskap. Deras kunskap om ett annat liv är begränsad och de har svårt att skaffa sig denna kunskap. Vår kunskap är dålig, men vi kan när vi vill ta reda på hur det egentligen är och visa både medkänsla och stöd på olika sätt.

Jag tänker återigen på Jane Austen som för 200 år sedan skrev om detta: att en kvinna skall få välja själv. 200 år. I dagens samhälle går det snabbare, men det kommer ändå att ta tid. Men inte 200 år.

Under tiden kan vi, istället för att tjata om klädesplagg, se till människan. Vi kan försöka förstå, försöka möta blicken och erbjuda ett leende. Vi kan försöka, även om det tar tid. Från människa till människa.