De senaste veckorna har jag arbetat fyradagasveckor, inte bara på grund av helgdagar men på grund av att jobbet hållit stängt, arbetsdagsbyte, etc...

Ser till min förvåning att jag förväntas arbeta hela fem dagar nästa vecka. Och har även fått förfrågan om jag kan arbeta extra.

Vem, jag????

Det räcker så bra med fyra och (minst) samma betalning. ;-) Har till och med lovat bloggvänner att jag skall avskaffa torsdagen, den ligger så onödigt mellan lillelördag (onsdag) och fredagen. Sagda avskaffade dag bör ägnas åt bloggning, fika, samvaro etc.

En del vill däremot ha kvar torsdagen. Då får de ta sig i kragen och bestämma en annan arbetsdag som de avskaffar ur sitt liv. Man kan faktiskt inte få allt. ;-)

...och molnen är hyfsat gråa i mitten.

Men än så länge är det slösande sol och varmt.

Lätt vindfläkt, humlesurr och ett enstaka frustande från någon häst. Annars råder sällhetens tystnad.

Söndagslugn. Vilodag.

Så skall det vara.

Det är inte enkelt att vara förälder, varken på Rosengård eller någon annanstans. Vad har hänt när det gått så långt att man inte längre kan resonera med sitt/sina barn? Jag har själv varit tonåring. Gruppen är viktig i den åldern. Känslan av makt om man får uppmärksamhet.

Men denna tonårsstyrka kan riktas åt positiva håll. Ett fåtal negativa familjebildningar med "hopplösa tonåringar" kan förstöra för en hel stadsdel, öka rasismen och ge eko i hela landet.

När det egentligen handlar om ungdomars desperation och rädsla inför en framtid som kanske inte finns, där de kanske inte får vara med på lika villkor. Och de vet om det.

Vad gör man då? Säljer majblommor? Slänger blomblad av lycka när man ser en polisbil? Knappast.

Ge dem hopp om en framtid. Ge dem en framtid!

Jobb åt alla. Utbildning åt alla på allas villkor men efter individuella behov. Bostad åt alla. En hållbar miljö åt alla!

Och för Guds skull: lyft fram positiva saker någon gång! Massor av ungdomar är aktiva i ungdomsprojekt för Malmö Stad! Allt är inte botten! Men är man på botten, ser man bara botten. Och media roas mest av botten.

Vad är det som är så konstigt? En människa måste först kämpa för sina basbehov: mat och sömn. Familjerna i Rosengård bor trångt och en del äter säkert ganska dåligt. Det där med maten är snarare ett I-landsproblem än ett kulturellt problem.

Men om man inte förstår hur viktig skolmaten är, frukosten, riktig mat framför chips och coca-cola, då är redan näringsbristen ett problem. Och trångboddhet skapar dålig miljö för sömn och studier.

Dåliga studieresultat ger sämre framtidsmöjligheter. Kommunerna saknar resurser för att stötta de onödigt många barn och ungdomar som kommer efter.

Och om vi börjar klaga på att invandrare har för många barn, kan det vara värdefullt att titta på den svenska ålderspyramiden. Pyramider skall ha spetsen upp, inte ner. Vi behöver dem.

Men vi får heller inte glömma att nästan 50% av jordens befolkning är under 20 år. Världen är deras. Men det är vi vuxna som har ett ansvar för att de skall kunna ta över en hyfsat fungerande värld.

Det hänger på oss.