Det blir en hel del funderingar idag! Åke gjorde ett tänkvärt inlägg häromveckan om varför det är så inne med dyra bröllop. Några dagar senare skedde Förlovningen med stort F. Och jag triggades till att blogga om prinsen på vit springare.

Som singel med två långa förhållanden bakom mig och ensamboende de senaste fem åren, funderar jag givetvis en del. Jag vill inte påstå att jag gett upp som så. Är bara inte intresserad av att ge mig på det hela med kärlek och förhållanden igen. :-/

De förhållanden jag hade var inte hemska, men de var inte heller något som gav balans och harmoni i tillvaron. Det känner jag att jag har i betydligt större utsträckning nu. Men vi människor är som vi är och vi är biologiskt programmerade till att söka en partner. (Sedär, jag brukar tjata om hur romantisk jag är. Hur romantiskt är det att säga "biologiskt programmerad"?)

Ur psykologisk synpunkt är det säkert ypperligt att jag kommit fram till att det är såååå mycket bättre att vara själv än att vara med fel partner. *fnys* Önskar att jag kunde säga att jag är så lyckad, duktig flicka.

Så läste jag vad Grynet skrev idag (Grynet, det är andra gången idag som jag refererar till ditt inlägg. Vet inte vad du fick igång hos mig. 8-) ) Detta skrev hon:

Vet ni, jag läste någonstans att plikterna gör
vi med vår partner men vill vi ha riktigt kul så
roar vi oss kvinnor med våra väninnor!!!

Bullseye på Gladan.

Nu vill jag gå och gömma mig under en sten någonstans. Ingen partner = lättare att smita undan det vanliga pliktlivet. Jodå, jag jobbar, ser till att handla och få i mig mat, röjer i min egen röra, tvättar och fixar med mitt eget liv. När jag vill. Om jag vill. Och måste.

Men jag är heltokigt förtjust i att komma ut och få intryck. Gärna i sällskap med vänner! Och jag älskar mina vänner! De flesta är väninnor, eftersom jag är kvinna, men jag har några manliga vänner som jag sätter stort värde på.

Och mina närmaste väninnors män betyder så mycket för mig att jag gärna skulle haft dem som vänner, även om jag inte kände deras partners. Det är då jag brukar glädjas åt att en del kvinnor trots allt har haft tur och att det verkligen finns bra män! :-) Så någon manshatare är jag faktiskt inte.

Är jag då så hopplöst obstinat och oanpassningsbar? Jag tror faktiskt inte det. Vill jag vara lyxhustru som bara kan roa mig? Det vill vi väl alla, både män och kvinnor. ;-)

Då är det väl helt enkelt den rätte som saknas. Den som jag verkligen passar ihop med. Om han finns. Kanske längtar jag efter honom, kanske inte.

Skumt. Jag kände aldrig så när jag var yngre. Jag ville träffa någon eller vara med någon som jag var kär i, annars var jag ledsen. Var jag med någon, ville jag få det att fungera - annars var jag ledsen för det. Nu är jag varken ledsen eller likgiltig. Bara allmänt nöjd och tar saker som de kommer. Kanske är den rätte en av de saker som kommer. Eller inte. Lika bra att hoppa vidare i livets hage. Vad det gäller kärlek är jag definitivt tillbaka på ruta 1.

Varför bloggar du? skrev Skogshuldran till sina läsare i ett inlägg. Just den gången kommenterade jag inte, för så många läsare sade vad jag redan kände. Och jag behövde fundera.

Var inne på Grynets blogg idag och hon hade varit på bloggrunda. Hon inspirerade mig till att göra sammalunda, både bland egna bloggvänner och andras.

Så mycket man får med sig, som alltid. Det är helt otroligt!

Jag är den typen av person som kan gå in i något lite för mycket, kan helt enkelt hamna i det träsk som heter "för mycket internetanvändande". Bloggberoende, Youtubeberoende och dylikt. Speciellt vintertid och vid förkylning. ;-) Nu spelar jag inga dataspel, annars hade det säkert också kunnat bli lätt beroendeframkallande.

En av de första jag började kika in och kommentera hos var Kastrullapan och hennes inlägg var nog de första som gjorde mig beroende av bloggandets givande och tagande. :-) Och blogga är bra! Läs vad Nilla sade!

Jag började blogga eftersom jag egentligen skulle hållit bloggkurs. Den startade aldrig, eftersom det var för få anmälningar. 8-) Nåja, den kan i och för sig bli av i framtiden. Då är jag betydligt bättre rustad. Det har blivit, och blir säkert igen, lite privata bloggkurser i bekantskapskretsen, för det finns många som vill blogga. :-) Men vad skall jag säga till eventuella kursdeltagare?

Jo: bloggandet blir vad man gör det till.

Att jag fortfarande bloggar är för att jag mår bra av det. Jag får möjlighet att ge uttryck för det jag inte hinner prata med någon om. Jag lever själv och kan alltså inte plåga någon partner med mina utbrott gentemot världens orättvisor. ;-) Men på bloggen kan jag säga vad jag känner och de som vill kan läsa. Ingen är tvingad, vilket är precis som det skall vara.

I verkliga livet vet mina vänner och släktingar att jag är en ständigt bokslukande, historieintresserad singelkvinna med starka åsikter. Ändå har flera uttryckt förvåning över just graden av mitt engagemang, inte minst i politiska frågor. De flesta kommentarer i verkliga livet har varit positiva. De flesta. ;-)

Nåja, man är den man är och man kan ju inte pracka på sin omgivning hur mycket som helst. Det är givetvis ren omtanke från min sida. ;-) I bloggen kan man skriva det, och återigen får läsarna välja om de faktiskt vill läsa eller ej. Man är ändå så illa tvungen att vara sig själv i långa loppet.

Och där har vi en poäng: man måste blogga för sin egen skull. Inte för statistiken eller kommentarerna, även om det är en fullständigt förtrollande del av det hela! 8-)

För varje månad, varje besöksökning blir man (jag) en aning stoltare. Sedan skäms man - jag - en aning över att det känns så himla kul att besökare hittar hit av olika skäl. Ytterst, ytterst få kommenterar i det stora hela. Men de som gör det är desto mer rara för mig.

Att läsa andras bloggar är lite som att öppna en present som man inte visst att man önskade sig. Man får intryck som man inte väntat sig. Kanske ger jag tillbaka lite av det jag får, det är iallafall en av de saker som får mig att blogga.