Under veckan har jag träffat många lantbrukare. Det gör jag dagligen på kliniken, lantbrukarna är den största homogena yrkesgruppen som söker sig till oss. Inte så konstigt, vi lever mitt i en lantbruksbygd.

De är arga. Faktiskt betydligt argare än jag sett dem. Svenska lantbrukare är inte direkt som franska lantbrukare, som ockuperar Paris med traktorer emellanåt. Men nu är de ta mig tusan förbannade.

Trots detta visar en undersökning att 7 av 10 svenskar gillar uppgörelsen om kärnkraft. Maud Olofsson säger att svensken vill ha kärnkraft, om man samtidigt satsar på förnyelsebar energi. Tänka sig, jag har hört det förut.

Maud Olofsson står inte högt i kurs bland de jag pratat med. Det visar givetvis inte att undersökningen är fel. Och oavsett vad några skånska lantbrukare tycker om kärnkraften - de flesta, liksom jag, oroar sig för slutförvaringen - så är de rasande på hur denna fråga har skötts.

Jag är gammal nog att minnas folkomröstningen 1980 i kärnkraftsfrågan mycket väl. Vi flyttade till Löddeköpinge 1976 och bodde nätt och jämt 3 kilometer från hatobjektet Barsebäcksverket som då var alldeles nybyggt. Flera barn hade pappor som arbetade där.

Varenda sommar gick demonstrationstågen genom byn, ett festligt jippo för oss som bodde där. Barsebäcksverket sågs inte som något hot, men vi hade alla jodtabletter i skafferiet. Barsebäcksverket var en viktig del av traktens identitet och gav viktiga arbetstillfällen.

Fritidsfisket i Lödde å fick ett starkt uppsving. Gäddorna och aborrarna trivdes i det varma vattnet utanför verket. Vi kände oss alla ganska speciella som bodde på en så uppmärksammad plats. Kan ändå inte låta bli att då och då grubbla över den där tuvan med klöver jag en gång hittade med några andra barn. Hela tuvan bestod av - femklöver. Mutation, givetvis. Sådant har observerats förr. Det fanns ingen större trafikerad väg i närheten, ingen annan större industri som smutsade ner.

Trots Barsebäcksverkets betydelse för kommunen var alla efter Harrisburgsolyckan 1979 tämligen eniga om att något måste förändras. Linje 2 var också den som fick flest röster, en trevlig och svensk medelväg.

Citat från Wikipedia om kärnkraftsfrågan:

• Linje 1 innebar att kärnkraften skulle avvecklas i den takt som var möjlig. Man skulle avvakta att förnybara energikällor blev tillgängliga och ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skulle få förekomma.
  
• Linje 2 var i princip identiskt med linje 1, men krävde även att alla framtida energianläggningar av betydelse skulle ägas av stat och kommun.
  
• Linje 3 sade ett definitivt nej till utbyggnad av kärnkraften. Vidare förespråkades att all kärnkraft skulle vara avvecklad inom tio år.
  

Trots att alla tre linjer förespråkade en avveckling av kärnkraften sågs linje 1 och 2 som ja-alternativ medan linje 3 sågs som ett nej-alternativ. //slutcitat//

Så långt allt väl, men inget mer hände egentligen. 80-talet hade så mycket framtidstro att erbjuda, vem tänkte på kärnkraft eller ens politik? Förnyelsebar energi, vindkraft? Vilket skämt! Eventuellt klagade man på vattenkraftens inverkan på naturen. Kärnkraften rullade på.

Fram tills 1986. Palme mördades, mindre än två månader senare inträffade Tjernobylkatastrofen. Forsmark i Sverige var först i världen med att upptäcka den markant ökade radioaktiviteten.

Idag är Barsebäck stängt och nedmontering har påbörjats. Det lär inte öppna igen, Danmark klagade högljutt på Barsebäcksverket. (Kan personligen tycka att vi lade oss lite väl platt för Danmark. Inte minst med tanke på deras motbjudande politik som lett till deltagande i Irakkriget och en allmänt tillåten svartsyn på allt som på minsta sätt verkat "främmande". Sverige skulle ha sagt ifrån där, tagit ordentligt avstånd. Men det hör inte hit, det vore barnsligt att bråka med Danmark bara för att de bråkar med oss.)

För att återgå till veckans samtal med lantbrukare i Ystad med omnejd: flera av dem har börjat intressera sig för - och även investerat i - vindkraft. Få landskap är bättre lämpade. En av de jag talade med är delägare i ett större gods och han har varit stark motståndare till vindkraft i sin kommun som skulle ligga en bra bit från hans domäner. Nu kan det mycket väl bli vindkraft på hans egna ägor, på hans egna initiativ. Han har tänkt om.

En annan lantbrukare har en dotter med familj som bor granne med ett flertal vindkraftverk. De stördes inte av några missljud, trots att de låg i vindriktningen. Den "skugga" som det talats om besvärade dem inte. Den andra dottern bor i Sturups inflygningsområde - där kan man tala om buller!! Då är Sturup ändå ingen stor flygplats. Anpassning är givetvis ordet - vad är vettigt att anpassa sig till? Det finns redan företag som bygger mindre vindkraftverk till enskilda bostäder, dessa kräver inget bygglov.

En gång röstades det om att staten skulle ta hand om detta. Då tyckte vi att det var rätt. Även jag, så liten jag var, trodde at detta var det bästa för oss alla. Jag skulle fortfarande vilja tro det, men som bland annat skrivs i Aftonbladet, så tycks dagens politiker vara beredda att offra lite väl mycket för maktens skull, oavsett partifärg.

Ute hos oss i verkligeheten har det kanske ändå hänt en hel del, både tankemässigt och praktiskt. Det finns andra sätt. Vi kanske inte kan stoppa statens dumheter med detsamma, men förr eller senare blir det val igen. Det finns opinion under tiden. Jag har min blogg och blir allt gladare för det.

En dag kan jag se tillbaka och tänka: "Jag satt inte bara och höll tyst."