Det är söndag, det är soligt och imorgon börjar min semester! Snart blir jag 40 och det känns kanonbra!

Ibland kommer grubblerierna: gjorde jag rätt? Skulle jag ha gjort annorlunda den där gången för 5, 10 eller 15 år sedan? Tänk om...? Det hade ju kunnat bli bra, väl?

Nej. Jag gjorde rätt. Jag kanske låter självbelåten - men tro mig! Det hara varit svåra, svåra beslut genom åren. Hjärtat gick i tusen bitar, men sade ändå till mig: Tack för att du gör detta, Katarina. Ett brustet hjärta läker. Ett dött hjärta kan aldrig få liv igen.

Och nu går jag andra vägar. Bara för någon vecka sedan tog jag mod till mig och slog in på ännu en intressant väg som har lockat mig länge. En väg som är min, bara min. En väg som redan gett mig massor av nya, härliga intryck och idéer och givande, underbara bekantskaper!

Tänk att jag vågade! Och tänk om jag vågar gå ännu längre? :-) Att jag slog in på denna väg är egentligen en logisk följd av att jag vågat mig på många andra, nya vägar det senaste halvåret - lösningar på problem som jag normalt inte skulle velat prova på med ursäkten att "det är inte jag". Men nu vet jag att jag också kan göra på andra sätt. Det inte bara fungerar, jag mår bra av det också, trots att "det inte är jag".

Lite är det som att slå in på en stig här man måste våga hoppa från tuva till tuva över ett träsk. Det är lugnt, jag fixar det. Ramlar jag i så får jag ligga och torka i solen en stund. Det är inte värre än så.

Länge leve gamla favoriterna Pet Shop Boys och denna låt i helt fantastisk version! I wouldn't normally do this kind of thing - until now! :-)