...så har ni säkert hört om tragedin i Vollsjö, den unga kvinnan som hittades mördad i sitt hem.

http://www.ystadsallehanda.se/ -> Klicka på Sjöbo.

Vill inte gå djupare in på detta, i den region jag verkar får man snabbt veta mer än man vill veta.

Vissa kommuner är värre drabbade än andra. Vissa familjer är oerhört illa utsatta. Kommuner och skolor behöver betydligt mer resurser för att komma till rätta med detta.

Det enda vi kan hoppas på är att detta blir en nödvändig väckarklocka.

Och när det gäller sprit och droger: det behövs mer och hårdare kraftinsatser, inte mindre.

Och nu till något helt annat: smådjur. Överallt! Och nu har de börjat hitta in... Bleurgh! Slog ihjäl en åttabensinsekt med läskigt stor kropp för en stund sedan - de skall hålla sig utomhus!

Men i min varma lägenhet högst upp står fönstren öppna dygnet runt och träden är ganska nära... Klart att de hittar in förr eller senare! :-(

Och maten i kylen möglar framför ens ögon... Bläääh! Nyköpt, halväten ost är redan grönprickig. Om den varit utanför kylen 2 minuter per dag sedan jag köpte den, så är det allt.

Allt är inte kul med augusti. Men det är fascinerande... Mitt i ljuva sommaren kommer natur och förruttnelse oss väldigt nära. *filosoferar vidare*

Skånepågen gav en fin och värmande kommentar till mitt förra inlägg och då började orden rinna ur mig. :-) Han skrev bland annat om den egoism man lätt skaffar sig när man levt ensam ett tag. Men jag kände att det hos mig gick djupare än så, att det handlar om en utveckling som pågått under en mycket lång period.

Det stämmer, jag är egoistisk. Det tog tid, men jag har blivit det. Kräver en hel del. Har slutat med att säga "OK då" när mitt hjärta inte tror på en sak.

Jag kan inte säga att det är en sida hos mig själv som jag tycker helt och hållet om. Min naturliga och upplärda instinkt är att sätta mig själv åt sidan - helt och hållet - och gå upp i mina medmänniskors problem till 100%. Så blev jag fostrad.

Jag gjorde så förr. Det åt upp mig till hälften. Men det gjorde mig lycklig att kunna hjälpa - men också olycklig när personer som jag försökt hjälpa inte blivit bättre. Jag skulle ju fixa allt!

Då fick jag fråga mig själv: ställde jag upp för att det fick medmänniskan att må bra? Eller var det för att jag skulle kunna klappa mig själv på axeln? Jag kom fram till att det var en kombination av båda sakerna, tack och lov. Men det tog hårt att inse att min hjälpsamhet faktiskt till stor del var ett sätt att ge mig själv en känsla av överlägsen duktighet. "Snälla, rara Katarina som alltid ställer upp".

Men jag bryr mig om mina medmänniskor - genuint. När jag talar med en medmänniska, då ser jag den människan. Ser, inte ser på. Vill finnas där, lyssna. Se personen, oavsett ålder och kön.

Sedan har även jag mått dåligt. Jag är inte så mycket för att skriva av mig om det, men det har varit en hel del tuffa perioder i mitt liv. Det som inte dödar, det härdar. Visst har jag mina cyniska stunder, men jag är faktiskt i grunden GLAD och ser framåt. :-)

Att må dåligt är en lång och svår process. Men en sak är säker, vare sig det gäller fysiska och/eller psykiska åkommor: man får inte ge upp. Man måste vilja vara frisk.

Jag skriver det en gång till: man måste vilja vara frisk.

Jag har en fysisk åkomma som jag får leva med i resten av mitt liv. Den får inte styra mitt liv. Jag har varit ledsen, men den sorgen är en liten del av mig. Den sorgen och den smärtan är inte JAG. Jag väljer att se friskt på mitt liv. Jag måste anpassa mig i vissa situationer och förklara vad det handlar om. Men jag är inte min åkomma.

På så sätt tar inte sorgen över åkomman kontroll över min situation, det ger ingen varaktig depression. För visst hade en sådan sak kunnat ge även mig en djup depression, inte minst med tanke på andra sorgliga saker som hänt i mitt liv. Glädje och sorg går alltid sida vid sida.

Men trots att jag har en livlig fantasi, älskar historia och kan vara rosenrött nostalgisk så finns det en sak som man alltid måste inse: det tjänar ingenting till att leva i det förflutna.

Vi måste se framåt. Här och nu är allt - allt - vi har.

I slutet av Stolthet och Fördom av Jane Austen säger Elizabeth Bennet till Mr Darcy:

"Think only of the past as its remembrance gives you pleasure."

Tänk bara på det förflutna när dess minnen ger dig glädje.

Så egoismen i det hela ligger väl i att jag har lärt mig att trivas med mig själv och mitt liv som helhet. Sedan finns det alltid saker jag vill förändra och förbättra - det är något som är säkert! Periodvis kan jag också grubbla på varför det blev som det blev. Men då vet jag att det är dags att se saken ur ett annat perspektiv eller dags att rycka upp sig och gå ut i friska luften.

Och när det gäller förhållanden... Tja, jag ger allt, när jag väl fallit för någon. Allt. Tout. Alles. Det är farligt men underbart.

Och den jag vill leva med, vill jag verkligen leva med, inte bredvid. Äkta och oljuget. Självuppoffrande och egoistiskt från båda håll. Det är inte säkert att jag får som jag vill, det kan man aldrig utgå ifrån. Men jag är glad för att jag har kommit fram till denna slutsats.

Och nej: jag ser varken ut som sköldmön eller Pallas Athena. ;-) Är inte så stridslysten heller. Bara om jag måste och det är tack och lov väldigt sällan. Men jag är fullt beredd på att gå i strid för såväl mig själv som för någon annan som jag håller kär - när mitt hjärta säger att det är rätt.