Sagor för barn över 18 år är skriven av Tage Danielsson. Otroligt rolig! Den mest kända sagan är givetvis Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

Den mannen dog alldeles för tidigt! Att läsa och se Tage Danielsson är ett måste för alla! Lär gärna hela Tage Danielssons Paket! Där finns alla hans böcker samlade. Jag fick den i julklapp 1988, för 20 år sedan! :-)

Hittade ett längre parti ur min favoritsaga: Sagan om busschauffören som tänkte att va fan.

Håll tillgodo och se till att läsa resten också! :-)

***

Tage Danielsson - Sagan om busschauffören som tänkte att va fan

Nu ska ni höra en saga som handlar om bussförare Hugo Berglund.

När sagan börjar har han just tagit emot avgiften av den sista påstigande passageraren vid Skanstull, och nu startar han buss numro 144 på sin elfte resa för dagen via Gullmarsplan ut på Huddingevägen mot Örby och Älvsjö till Herrängen och Fruängen.

Klockan är halv tolv på dagen, Hugo Berglund är 47 år, månaden är juni och vädret är strålande vackert.

Hugo Berglund verkar inte glad. I 23 år har han farit en liten bit ut från Stockholm och in igen, som en jojo, och med tiden har hans ansikte skakat ner mot hakan så han ser riktigt ordentligt lessen ut.

Vet ni vad Hugo Berglund tänker när han far ut på Huddingevägen? Jo, förbannade Huddingevägen tänker han. Det är helt enkelt så att Hugo Berglund är lite trött på Huddingevägen.

Utan glädje beger han sig ut till Fruängen, upp i de nyaste kvarteren, Toscagatan fram, in på Mazarinvägen och sen via Rulltårtegatan till hållplatsen vid Tusenbladstorget, och slutligen Finska pinnens väg fram till ändhållplatsen vid Mandelkroksvängen.

Jävla gräddbageri, tänker Hugo Berglund. Dessa gator och torg står honom upp i halsen, ser ni, och han mår inte bra.

De sista passagerarna stiger av på den s.k florsockerrefugen vid Mandelkroksvängen.

Det är nu som bussförare Hugo Berglund tänker att va fan.

Han startar resolut bussen före reglementsenlig tid, far utan hänsyn till hållplatser direkt tillbaka ut mot Huddingevägen, vinkar med en viss tillfredsställelse åt de ivrigt viftande figurerna vid hållplatsen där och svänger ut på Huddingevägen i riktning mot Södertälje.

Han öppnar sidofönstret och låter den friska försommarluften spola in över hans nersuttna ansikte. Han är ute på landet nu, fåglarna kvittrar, vägen har en gul rand i mitten och Hugo Berglunds livsandar börjar vakna ur sin 23-åriga dvala.

Nu passerar han Södertälje och fortsätter riksettan ner mot Nyköping.

Nu ler han lite.

Nu passerar han Nyköping.

Nu trallar han en trall som han gör själv medan han trallar.

Det är nu som ett ansikte dyker upp bakom ett ryggstöd borta i bussen. En dam som heter fröken Lisa Bodén, 43 år, frånskild, vinglar yrvaket fram mot förarsätet.

"Jag ska stiga av vid Tusenbladstorget", säger Lisa Bodén.

"Vad i helvete", svarar då Hugo Berglund. "Är det käringar kvar i kartongen?"

"Ursäkta mej", säger Lisa Bodén, "jag slumrade visst till ett tag. Jag arbetar sent på nätterna se, jag är servitris på Hamburger Börs. Och nu har jag varit inne på förmiddan och handlat mat, och nu vill jag gå av vid usenbladstorget."

"Vi är i Kolmården vi", svarar då Hugo Berglund.

Nu sätter sig Lisa Bodén.
Hon sitter tyst en lång stund och stirrar på de förbiilande skogarna.

"Så vackert det är här", säger hon sen.

"Javars, inte så pjåkigt", svarar Hugo Berglund slängigt, som om han ägde Kolmården.

*slut på textavsnitt*

Man känner igen sig, inte minst så här års! Nu draaaar jag, tänker man! Förbannade Pågatågen! ;-)

Så sade han och log osäkert. Jag hade levererat en replik som borde varit dels rolig, dels smickrande för honom. Den föll inte i god jord. Jag bannade mig själv, för jag borde vetat bättre vid det laget. Hade jag inte lärt mig någonting?

Men så blev jag ilsken. Och dagen efter berättade jag vad jag hade sagt till en väninna. Hon skrattade högt och länge. Vi diskuterade hur saken kunde ha utvecklat sig - i ett annat universum, där jag blev intresserad av män som uppskattade min humor. Såsom mina väninnor uppskattade den. Såsom jag uppskattade mina väninnors humor. De som är så roliga!

Barbra Streisand hade huvudrollen i musikalen Funny Girl för över 40 år sedan! Är en till yrket rolig kvinna fortfarande lika kontroversiellt och ifrågasatt?

Menar jag att det inte finns män som uppskattar humoristiska kvinnor! JO! Jag känner massor! Är de i majoritet? Njae... Får kvinnor ha humor som yrke i Sverige? Får och får. Hmmm...

Läste hos bloggvännen Ullis ett inlägg som ledde till denna länk: Därför har Humorsverige problem med kvinnor, en krönika skriven av Nour El-Refai. Den ledde mig vidare till denna länk: Kvinnor har för lite att vinna på att vara roliga, en krönika skriven av Elin Grelsson. (Båda från Newsmill.)

Nour El-Refai skriver bland annat:

Jag kan ställa mig på en scen och skämta om grönsaker, det kommer ändå att vara grönsaker ur ett kvinnligt perspektiv. Om man ska prata dagisspråk: när en man talar så representerar han folket, när en kvinna talar representerar hon kvinnan. Det en man säger är allmän kännedom, det en kvinna säger är en kvinnlig åsikt, en egen påhittad version av sanningen.

Elin Grelsson skriver bland annat:

I kvinnorollen ligger ingen vinst i att skämta. Dels för att den roliga tjejen aldrig ges utrymme ens från barnår. Dels för att det traditionellt sett inte ligger någon attraktionskraft hos en tjej som tar plats och skämtar på samma villkor som män.

De roligaste människorna som jag har i min närhet är alla kvinnor. Flera vittnar också om svårigheterna med att få gehör för sin humor i manliga sällskap och flera av dem visar bara sina humoristiska sidor i mindre sammanhang med bara kvinnor. Jag vet ingen, inklusive mig själv, som uppfattar sig själv som attraktiv när man samtidigt försöker stå i centrum och vara rolig.

Och senare:

Att det finns så få kvinnor på den svenska humorscenen är helt enkelt en fråga om att vinsten är för liten. Vi har för lite att få ut av att vara roliga. Med en feministisk rörelse präglad av seriositet och ängslighet, en kvinnoroll som framgångsrik, smart och snygg att leva upp till och ett samhälle som förklarar för unga tjejer att deras roliga sidor aldrig kommer att hyllas på samma sätt som deras killkompisars är det föga förvånande att kvinnor inte vågar satsa på humor.

Ouch, ouch och ouch igen!!! Men det är sant. :-( "Gör dig inte rolig ." "Tror du att du är rolig?" "Ska du prata nu igen?" "Ni tjejer har ju ingen humor." Jaja, det är de taskiga exemplen, men de är så självklara. När jag försökt med samma argument mot männen, tog det hus i h-e.

Nu bryr jag mig inte. Skratta eller låt bli, vare sig du är man eller kvinna. Blir man osäker så får det vara ens eget problem. Har du ingen humor? ;-)

Håret fastnar i hårborsten. Håret fastnar i halsbandet. Håret fastnar i halsduken, jackan, väskan, cykeln och inte minst i håret. Reflexen fastnar i dörren. Ärmen fastnar i dörren. Bältet fastnar i dörren. Foten fastnar i dörren. Håret fastnar i ansiktet för det regnar och blåser från alla håll på en och samma gång.

Om man skulle ta patent på det här vädret? Tänk så mycket man skulle få betalt för att inte använda det.

Busskortet fastnar i kortläsaren. Busskortet fastnar i jackfickan. Handen fastnar i jackfickan. Vanten fastnar på handen, genomblöt.

Tåget fastnar på spåret. Spåret fastnar på tåget. Löven fastnar på allt utom träden. Träden fastnar på näthinnan. Näthinnan fastnar innanför de trötta ögonlocken.

Tröjan fastnar på tvären. Jackan fastnar på andra hållet. Vantarna fastnar på tåggolvet. Halsduken fastnar på sätet. Själv fastnar jag inte alls, jo möjligen i samma sura humör.

Det är en motig årstid, detta. Vissa dagar borde man inte släppas ut i allmänheten, vad som helst skulle ju kunna hända.