Hörde häromdagen att jag blivit ett mildare irritationsmoment hos bekantas bekanta. Det är inte första gången. Jag kan till och med förstå att de är upprörda. Tar inte ens illa upp.

Bloggen är underbar, här luftar jag mina åsikter. Jag håller ibland inne med dem bland allmänheten; inte för att jag inte står för dem, utan av artighet. Men ibland säger man ett och annat, det måste man. Och det blir givetvis en viss kontrast.

Denna gången gällde det homosexualitet. Det är mycket på tapeten nu. Jag känner homosexuella. Jag är troende. Skulle jag ogilla homosexuella? Det skulle vara som att ogilla något annat som finns och existerar på vår värld som tillför något gott.

De monoteistiska religionerna (Judendom, Kristendom, Islam) har alltid varit så olyckligt insnöade på betydelsen av att sätta barn till världen, trots att de menar att det är en god sak att ta hand om föräldralösa, vilket många homosexuella vill.

Kristendomens fördömande av homosexualitet bottnar dels i detta, dels att de såg som ett hot mot äktenskapet och dess reproduktion och dels i hur romarna utnyttjade sina pojkslavar sexuellt. Fördomen om den homosexuelle pedofilen härstammar mycket från detta. Men romarna hade en HELT annan moral än vi har. Den kristna moralen, som vi trots allt grundar vår nuvarande moral på, var något alldeles nytt på den tiden.

Och allting förändras, även om människan utvecklingsmässigt är likadan som hon var på äldre stenåldern.

Vad det gäller könsneutrala äktenskap ser jag det närmast som en formalitet: vad väntar vi på? Som jag skrev i ett annat inlägg: denna sten är sedan länge i rullning. Kan här tillägga att denna sten rullar ner för en mycket brant bergsvägg. :-)

Reta sig på dem? Varför i allsin da'r då? Vad det gäller behovet att synas utåt, som på till exempel Pridefestivaler: utan en så utåtriktad riksbög som Jonas Gardell hade vi fortfarande varit långt efter i Sverige vad det gäller hbt-frågor. Tack vare honom och flera andra homosexuella som vågat visa vad de står för, ligger Sverige i täten. Hjulet måste kanske inte hela tiden nyuppfinnas, men det måste påminna om sin exsistens. Mycket som vi tar för givet, demokrati till exempel, går människor fortfarande i döden för.

Att stå vem man är och förblir alltid viktigt.

Vad är kärlek? Kan vi välja vem vi blir kära i? NEJ. Hade det bara varit så enkelt... Man vet av erfarenhet. Att känna kärlek till motsatt eller samma kön har lika stor betydelse, lika stort värde. Den homosexuella relationen är lika mycket värd som den heterosexuella relationen.

Skulle någon komma på idén att säga att en ros är mer värd än en annan? Vi kan alla ha olika favoriter, men en ros är och förblir en ros.

...är ändå det bästa alternativet. Från 911 (11 september) till 115 (5 november) gick det sju svåra år.