Det var fem år sedan sist. Du kikar lika finurligt generat på mig. Du är fortfarande lika intelligent, vidsynt och uppskattande. Du minns vad vi pratade om då, för fem år sedan. Du tar upp tråden sedan sist, spinner vidare och kommer närmare igen. Ska jag nappa på kroken?

Du lutar dig fram och ser så intensivt på mig. Du vill veta mer om de där ämnena som du vet intresserar mig. Du vill höra min åsikt och lyssna. Du får min inre glada att flyga i lyckovolter, för du ser vem jag är och gillar mig av den anledningen. Du hade förstått vad jag menat med "gladan flyger" och uppskattat uttrycket.

Men vad hjälper det? Du tillhör en annan. Inget har förändrats förr och inget lär förändras igen. Så vill inte jag ha det. Jag vägrar.

Kom inte här och le med dina blågråa ögon! Du försvinner och kommer tillbaka efter fem år. Då är jag någon annanstans, det svär jag på.

Nu flyger gladan, för hennes hjärta är fritt.

Sigh no more, ladies, sigh nor more;

Men were deceivers ever;

One foot in sea and one on shore,

To one thing constant never;

Then sigh not so,

But let them go,

And be you blithe and bonny;

Converting all your sounds of woe

Into. Hey nonny, nonny!

Sing no more ditties, sing no mo,

Or dumps so dull and heavy;

The fraud of men was ever so,

Since summer first was leafy.

Then sigh not so,

But let them go,

And be you blithe and bonny,

Converting all your sounds of woe

Into. Hey, nonny, nonny.

(Nej, gråt ej, gråt ej, hulda mö,

Ty alla karlar svika:

En fot i land, en fot i sjö,

Men aldrig jämt och lika

Låt sorgen gå

Och gråt ej så,

Var glad och sjung och tralla

Och byt de kval ur hjärtat gå

I hejsan, falleralla!

Ack, sjung ej så, ack, sjung ej så

Din visa, blek om kinden,

Ty alla karlars eder gå

I kapp med sommarvinden.

Låt sorgen gå

Och gråt ej så,

Var glad och sjung och tralla

Och byt de kval ur hjärtat gå

I hejsan, falleralla!)

Nåja, det är nu inte bara män som sviker, kvinnor sviker definitivt lika ofta. Manshatare blir jag aldrig, lika lite som Beatrice i "Much Ado About Nothing". ;-) Hjärtesorg är svårt och tungt och värt varenda tår.

Men så här efteråt, när man ser tillbaka på sina egna gamla hjärtesorger, kan jag inse att jag så innerligt begrät mina förlorade drömmar och inte alltid mannen jag förlorat, även om jag trodde det... Så var det iallafall för mig. En vacker bild av hur livet kunde vara hade ohjälpligt gått i kras. Sådant gör ont! Drömmen var målet, mannen var vägen dit. Illa, illa...

På väg mellan Svedala och Trelleborg med buss 165. En ny, trevlig erfarenhet! Söta byar på rad i solskenet!

Det borde bli regn idag. Svalorna i Svarte flyger så lågt att de snart kan bygga bo under asfalten.

Det låter som myrornas krig x 1000 mot taket!

På tiden! Välkommen, regnet. Från och med torsdag kväll anmodas du ta semester och släppa fram solen samt värmen igen. Vi ses åter i november. Sent i november.

Nu i sommaryran, när hjärtan krossas och nya allianser formas - öppet eller hemligt - är det alltid lika skönt att återvända till min främsta favorit, alla kategorier: Jane Austen!

Tar fram Sense & Sensibility, där storasysterns Elinor's kärlek Edward Ferrars visar sig vara hemligt och olyckligt förlovad med en riktig fjäskhäxa. Lillasystern Marianne ger sitt hjärta till en falsk drummel, Mr Willoughby, dör nästan av olycklig kärlek och är samtidigt förblindat, omoget elak mot mannen som verkligen älskar henne; gentlemännens främsta gentleman: Colonel Brandon! *suck*

Samtidigt kryllar boken av underliga äktenskap där paren passar så illa ihop att de inte kan annat än väcka sådan förundran att detta i sig ger deras förhållanden en någorlunda förståelig anledning till att fungera.

"Mr Palmer is so droll. He is always out of humour."

(Mr Palmer är så rolig. Han är alltid på dåligt humör.)

Vi tror dig, Mrs Palmer.

Igår fyllde en kär brorson 25 år.

GRATTIS ALEX!! :-)

Tack för att en alltid lika trevlig sammankomst med god mat, tårta och sällskap! Tack för din alltid lika stora generositet med din tid, kraft och personlighet!

Många goda lyckönskningar till dig!

Men jag glömde jordgubbarna du erbjöd - beklagar!

Inte en dag går utan att jag på mitt arbete hör förtvivlade berättelser om människors ohälsa. Fina, goda människor som har jobbat hårt och vill jobba hårt. Men så en dag säger kroppen NEJ. Lidandet är stort, men kränkningen och ifrågasättandet är större.

Vi har ett bra land, vi har pengar så det blir över flera gånger om. Vården, när man väl får den, fungerar bra. Visserligen drabbades 8,3 % av alla patienter av felbehandling i fjol.

8,3 %!

Jag arbetar med administration på en kiropraktorklinik. Hade kiropraktorer felbehandlat 8,3 % så hade det ylats i alla medier. 0,1 % hade räckt. Som det är nu blir det skriverier en gång per decennium om något fall som oftast berodde på andra orsaker som kiropraktorn omöjligt kunde ha förutsett.

8,3 %. Mer än 8 patienter av 100 blir felbehandlade. När blir det din tur? Eller har du redan drabbats? Hur stort är egentligen mörkertalen? Var går gränsen för felbehandling?

Smärta är hemskt. Vi kan alla enas om det, inte sant. Många, många människor vänder sig idag till sjukvården med smärta, och vården kan göra ingenting. Under vissa förutsättningar kan man få hjälp av smärtklinik. Lång kö dit? Gissa tre gånger.

Långvarig smärta leder till ett nästintill förstört liv. Ingen ork, dålig sömn, man kan inte arbeta, orkar inte vara social, vänner och familj lider och blir lidande. Man drabbas med tiden psykiskt. Under vissa förutsättningar kan man få terapi. Lång kö dit? Gissa igen.

Men om du har råd kan du kanske bli botad eller åtminstone lindrad på en privat inrättning. Om ditt sociala och ekonomiska liv på grund av ohälsa inte redan stängt dörren för den möjligheten. Lång väg tillbaka till hälsa? Är det någon som fortfarande behöver gissa?

Är det någon som verkligen inte inser hur illa det är? Jo, politikerna, säger många. Kom igen. Till och med DE känner någon. Många har slutat, långsamma beslutsprocesser omväxlat med extrem stress ledde till – smärta och utbrändhet.

Det finns massor av engagerade människor. Flera av dem finns definitivt inom sjukvården, socialvården, Försäkringskassan, politiken. Hur är det möjligt att de så sällan kommer till tals? Varför sitter de där och lider, de som fortfarande finns kvar där? Varför har den grå, oengagerade massan tagit över?

Inte ens den grå massan på Försäkringskassan har kvar nog med resurser för att kunna hitta bidragsfuskare. Givetvis borde de ju orka och köra på i dubbel hastighet, det skall vi ju alla. Som duktiga maskiner. Men de orkar inte, hinner inte, kan inte. Märkligt.

Byråkratin är ett grått monster som slukat engagemanget och människokärleken. Inte så konstigt, när det strejkas inom vården blir det bara en tumvante av kostymen. Låt engagemanget för all del brinna för en bättre sjukvård som lockar fler till detta framtidsyrke. Sedan släcker vi elden med en blöt filt som får dem alla att tappa sugen.

Så har man gjort på många fronter. Dra in resurserna, så hinner dom inte tänka. Stressade, engagerade, plikttrogna människor hinner inte protestera. Oj, blev dom sjuka av det? Då drar vi in på mer resurser. Oj, till sist sågar vi av grenen vi själva sitter på.

Hur dum får man bli?

Hur dum som helst.