Inte en dag går utan att jag på mitt arbete hör förtvivlade berättelser om människors ohälsa. Fina, goda människor som har jobbat hårt och vill jobba hårt. Men så en dag säger kroppen NEJ. Lidandet är stort, men kränkningen och ifrågasättandet är större.

Vi har ett bra land, vi har pengar så det blir över flera gånger om. Vården, när man väl får den, fungerar bra. Visserligen drabbades 8,3 % av alla patienter av felbehandling i fjol.

8,3 %!

Jag arbetar med administration på en kiropraktorklinik. Hade kiropraktorer felbehandlat 8,3 % så hade det ylats i alla medier. 0,1 % hade räckt. Som det är nu blir det skriverier en gång per decennium om något fall som oftast berodde på andra orsaker som kiropraktorn omöjligt kunde ha förutsett.

8,3 %. Mer än 8 patienter av 100 blir felbehandlade. När blir det din tur? Eller har du redan drabbats? Hur stort är egentligen mörkertalen? Var går gränsen för felbehandling?

Smärta är hemskt. Vi kan alla enas om det, inte sant. Många, många människor vänder sig idag till sjukvården med smärta, och vården kan göra ingenting. Under vissa förutsättningar kan man få hjälp av smärtklinik. Lång kö dit? Gissa tre gånger.

Långvarig smärta leder till ett nästintill förstört liv. Ingen ork, dålig sömn, man kan inte arbeta, orkar inte vara social, vänner och familj lider och blir lidande. Man drabbas med tiden psykiskt. Under vissa förutsättningar kan man få terapi. Lång kö dit? Gissa igen.

Men om du har råd kan du kanske bli botad eller åtminstone lindrad på en privat inrättning. Om ditt sociala och ekonomiska liv på grund av ohälsa inte redan stängt dörren för den möjligheten. Lång väg tillbaka till hälsa? Är det någon som fortfarande behöver gissa?

Är det någon som verkligen inte inser hur illa det är? Jo, politikerna, säger många. Kom igen. Till och med DE känner någon. Många har slutat, långsamma beslutsprocesser omväxlat med extrem stress ledde till – smärta och utbrändhet.

Det finns massor av engagerade människor. Flera av dem finns definitivt inom sjukvården, socialvården, Försäkringskassan, politiken. Hur är det möjligt att de så sällan kommer till tals? Varför sitter de där och lider, de som fortfarande finns kvar där? Varför har den grå, oengagerade massan tagit över?

Inte ens den grå massan på Försäkringskassan har kvar nog med resurser för att kunna hitta bidragsfuskare. Givetvis borde de ju orka och köra på i dubbel hastighet, det skall vi ju alla. Som duktiga maskiner. Men de orkar inte, hinner inte, kan inte. Märkligt.

Byråkratin är ett grått monster som slukat engagemanget och människokärleken. Inte så konstigt, när det strejkas inom vården blir det bara en tumvante av kostymen. Låt engagemanget för all del brinna för en bättre sjukvård som lockar fler till detta framtidsyrke. Sedan släcker vi elden med en blöt filt som får dem alla att tappa sugen.

Så har man gjort på många fronter. Dra in resurserna, så hinner dom inte tänka. Stressade, engagerade, plikttrogna människor hinner inte protestera. Oj, blev dom sjuka av det? Då drar vi in på mer resurser. Oj, till sist sågar vi av grenen vi själva sitter på.

Hur dum får man bli?

Hur dum som helst.

Framåt kvällen flanerade Storasystern och jag utanför Stadion och lyssnade på Dollan. Vilken härlig sydstatsaccent hon har!

Vi hade varit i Folkets Park och sett andra halvlek av matchen mellan Sverige-Spanien. Härlig stämning där, även om matchen inte gick så bra...

Efter återvändandet till Stadion, via Pildammsparken, åkte vi hem till Storasystern och drack vitt vin. God avslutning på Parkernas Dag!