Trots allmän julanda - eller kanske just på grund av - går det inte att undvika nämna de nya blodiga attakerna mot Gazaremsan.

Malmö tar bladet från mun: där demonstrerar man! Jag blir allt stoltare över att bo i en stad där människor engagerar sig och går ut för att säga: DET RÄCKER NU!

Men människans blodtörst tycks aldrig ta slut. Tack och lov finns det en majoritet bland bägge läger som tycker som vi: det räcker nu. Den plågade palestinska befolkningen lider värst av Hamas attacker och de motattacker detta drar på sig.

Och bloggvännen Ullis hade läst om Jude för Fred - det var dags att titta närmare på något jag flyktigt hört talas om. Jodå: Jewish Voice for Peace. Som vanligt vill de flesta leva i lugn och ro. Men då tvingas man ofta ut från lugnet för att säga ifrån och visa var man står. Bra jobbat! *applåderar*

Nu är även arabvärlden, som vi kallar den, djupt oening. Oron är stor i Egypten. Vad händer härnäst? Om det blir krig mellan arabländer, lär Israel få lite lugn och ro. Men till vilket pris? Samtidigt kan man inte bara klanka på Israel. Det är motbjudande att det finns krafter där som bär sig lika illa åt som bödlarna i de nazistiska koncentrationlägren. Men judarna är och förblir fixerade vid den israeliska landremsan. Inte heller detta är någon tillfällighet.

Någon form av kompromiss och samexistens är enda möjligheten. Fredlig demonstration är i nuläget enda svaret.

Om ni undrar vad allting beror på? Nu blir jag så där jobbigt biblisk igen. Men det går inte att komma undan. Allt började i Ur, en plats i Babylonien som ligger i nuvarande Irak. Därefter förflyttades handlingen till områdena i och runt nuvarande Israel. Ni kan tala om tillfälligheter, men ingen av de som är inblandade i dessa blodbad tänker så - tvärtom. Ju mer vi vet, desto mer har vi att komma med i argumentation.

Gamla Mellanöstern kryllade av gudomligheter och religioner. Folk slogs och gifte sig, om vartannat. Mest av allt vill de ha ordning på saker och ting, de med. Men en del skall alltid bråka om gränser och vem som har "mest rätt" i alla möjliga diskussioner.

Trots att alla i grannskapet tror på exakt samma Gud, är de extrema som en liten ankdam där alla hårstrån skall klyvas ner i minsta beståndsdel. De kommer från precis alla delar av världen, de som har behov av att bråka till sista blodsdropp. De finns bland höjdare och underklass i alla dessa inblandade länder. Vad har egentligen gått fel? Uppfostran? Skolan? Dåligt sällskap under uppväxten? Vad sägs om en omgång boxningterapi för att bli av med alla dessa destruktiva aggressioner? ;-/

Detta ger effekt på vårt dagliga liv idag, det påverkar allt från mångkultur och fördomar till mänskliga försvarsmekanismer och ett svajande bensinpris.

Ta makten från dessa dårar. Obama som president var förhoppningsvis en god början. Säg ifrån! Det räcker nu.

Ovan ses ett klipp gjort av SVT, två storscener ur uppstättningen av Jesus Christ Superstar i Malmö. Klippet lyckas INTE förmedla hur fantastiskt det var. :-) Alla i uppsättningen är dessutom varmare i kläderna nu, för de ger ännu mer på scen!

Det har sagts mycket om Ola Salos texter. Det var sällan man tänkte "oj, vad modernt det låter" och om man hajade till, så var det för att man faktiskt skulle haja till. Hela uppsättningen är i en ruffig miljö, långt från den judisk-romerska, färgglada miljö som filmatiseringarna bjudit på. Detta känns verkligare, mänskligare.

Dessutom tycker jag att vissa av Salos texter ligger närmare Bibelns originaltexter, inte minst i Hosanna-scenen där han förkunnar att folket inte bara skall sjunga en sång till honom utan till främst Gud och sig själva; de är alla en del av Guds rike, oavsett vem de är. Där lyckas Salo bättre med Bibelns originaltext än Tim Rice's originaltext från musikalen. ;-)

Med det vill jag inte säga att allt känns perfekt i text eller allting annat. Men det känns banne mig äkta. Riktiga människor med riktiga känslor, riktig förtvivlan och rädsla, riktig önskan om att sopa allt under mattan och låtsas att allt är bra och kommer att fixa sig. Dessa känslor har aldrig varit något problem hos lärljungarna och Maria Magdalena.

Men Jesus då? I varje uppsättning har vi sett en blond, mild Jesus med enkel kaftan. Salos Jesus är en mänsklig personlighet vars brister och fel blir verkliga och lättare att förstå. Han lägger krut på "superstar"-delen och lånar ut en del av sig själv - men inte för mycket. I mitt tycke, trots alla superstar-attribut, går han med lätthet in i Jesus-rollen. Så enkelt att jag verkligen hoppas att han kommer att spela Jesus många gånger!

Popstjäna som Jesus väcker också trovärdiga associationer till modern tid: kändisar skall höjas upp till det omänskliga, knuffas ner och dras i smutsen och sedan upp på en omöjligt hög piedestal igen. Tänk Britney Spears med flera. Vad säger det om oss människor, som har behov av sådana ikoner och händelseförlopp att gotta oss i?

Salos röstresurser räcker bra till Jesus-rollen, han har en dessutom en tydlig och bra frasering! Flera skolade röster kan ha fantastiska röstresurser, men vad sjutton sjunger de om? Med Salo finns det ingen tvekan!

Med detta sagt, skall ni inte tro att Salo står där som en en-mansshow. Han får jobba hårt för uppmärksamheten! Och uppmärksamheten kunde lätt stulits helt och hållet av antagonisten Judas Iskariot, spelad av Peter Martinsson!

En helt vidunderlig och fantastisk Judas Iskariot! Vilket utspel, vilken närvaro! (Vilken kropp! Men det är en annan historia! ;-) ) Flera recensenter har påpekat samma sak: Judas kunde lätt stulit showen! Salos personlighet och pop-status balanserar dock upp det hela och ger en riktig personlighetsduell av sällan skådat slag! En duell där stark vänskap, sexuell dualism och pyrande irritation gör det hela till en situation som bara måste explodera och förgöra dem båda.

Maria Magdalena, igår spelad av Åsa Fång för endast andra gången, klarar också att fylla sin roll, inte som den goda horan - Maria Magdalena var enligt Bibeln inte prostituerad - utan som en självständig kvinna som valt att följa Jesus.

Hon inser hur knepig Jesus situation är: "superstar" med alla de krav det ställer, föra fram kärleksbudskapet samtidigt som flera vill ha Jesus som en kampsymbol som skall uppmana folket att ta till vapen, dessutom som Jesus liv är i fara - och Jesus verkar allt mer acceptera det. Hur skall man i ett sådant läge få någon rätsida på sina egna känslor för en man som både är - och inte är - en helt vanlig man?

Jag nämnde sexuell dualism samtidigt som jag (utan att kunna låta bli) gjorde en referens till Judas (Martinssons) kropp och framför allt sexuella utstrålning. Scenen med kung Herodes, fantastisk och underhållande som en scen ur Cabaret med en alltid lika suverän Lars Humble som Herodes, är verkligen chockerande, om man känner för att bli chockerad på ett ytterst underhållande sätt.

Så även relationerna kring Jesus. Judaskyssen blir intensiv, laddad med allt detta. Jesus och Maria är ett par, vilket irriterar Judas. Jesus vill nå fram till Judas, men inser alltmer att Judas roll i sammanhanget gör att han mer eller mindre måste stöta bort honom. Ett riktigt triangeldrama.

Judas förtvivlan över att tvingas spela denna roll är överväldigande och övertygande. Hans djupa ångest inför vad som måste göras är lika djup som Jesus egen.

Pontius Pilatus, spelad av Fred Johansson som gjort samma roll på film, fantastisk även han, lider samma kval. Varför har han fått rollen som den som skall döma Jesus till döden och samtidigt inse vilket brott detta är?

Jesus (Salos) lidande och död får tårarna att rulla. Det gör fysisk ont att se.

Versionen som helhet? Så här borde JSC spelas. Kantigt, äkta, intensivt. Musiken är, som alltid i denna musikal, så stark att man känner vinddraget i håret. Men genom detta lyckas skådespelarnas insats gå igenom och ge äkthet åt deras karaktärer.

Det avskalade lyfter fram musiken och skådespeleriet. Till och med i avslutningens bombastiska kontrast till änglascen i sjuttiotalsglitter. Där har Judas och änglarna iklätt sig himmelsk superstar-status, medan Jesus, blodig och förnedrad, väntar på att offras och dö.

Texternas svenskhet gör att man känner närvaro. Kundvagnar istället för åsnor som pack- och transportdjur fungerar ypperligt. Teateruppsättningar i hangarmiljö har man sett mycket av de senaste 15 åren. Här fyller det en funktion.

Man är där, med Jesus och hans närmaste.