hertiginnorna

4 september 2008 20:17

Oj, de trodde man verkligen inte, att de var så många

Åke J

4 september 2008 20:59

När jag var barn kallades det lite slarvigt för danssjukan.
Uppåttjack och nedåttjack är säkert bra i kontrollerade former. Så är det bara. Men som med all medicinering så kan det missbrukas.
Jag tror att ADHD alltid funnits, det är bara det att nu har sjukdomen fått ett namn. Livliga ungar har alltid funnits.

mj

5 september 2008 11:23

Medicin kan mycket väl vara lösningen för många. Ett av mina barn har ADHD, medicinen gör honom mer koncentrerad, lugnare. Innan så led han av att inte kunna kontrollera sig i vissa situationer. Idag kan han inte tänka sig att vara utan det. Självklart så hoppas jag att han kommer lära sig leva utan medicinen (något som många gör när de blir äldre)
Till en början var det så klart otäckt att ge sitt barn medicin...drogade vi honom? Kommer han inte vara sig själv? Det var läskigt och krävdes många samtal med läkare mm. För hans del vart medicinen en lyckoträff. Han kunde verkligen VARA sig själv utan att göra/säga saker på ren impuls.
När det gäller din sista mening så i min sons fall så handlade det inte om att uppfylla några mallar eller passa in pga någon annan utan snarare för hans egen skull. Han mår så mycket bättre idag, Han är inte längre skolans clown som det går att reta/trigga så han ställer till med något dumt, han är inte längre pojken som inte passar in bland sina kamrater.

GladaKatarina

5 september 2008 18:06

Tack för att ni delar med er! MJ, vad skönt att höra detta, att det hjälper och är bra för HONOM och inte för "alla andra".

Visst är det otroligt viktigt med rätt diagnos och verkligen få veta vad som är vad och VEM som har vad! Som Åke skrev: det kallades slarvigt för "danssjukan", som ju är något helt annat.

Är det var 20:e barn, så är det. 51% är flickor, tror vissa forskare nu. Rätt hjälp ska de ha, oavsett vad det är.

Tack än en gång, känns mycket bättre nu! :-)

Ullis

5 september 2008 21:30

Jag tror att det i många fall kan vara bra, men ibland undrar jag vad det är vi medicinerar, om det kanske är samhället som är sjukt. De krav som fanns på oss som små går inte att jämföra med de krav som ställs på mina ungar.... Och ibland tror jag tyvärr att det är lättare att sätta diagnosen på medborgarna än på samhället....//U

GladaKatarina

6 september 2008 10:06

Tack Ullis för att du lyfte fram detta: vad är det egentligen vi medicinerar?

Rätt diagnos och rätt medicin - toppen! Men är det alltid så?