Kul test, om du gillar Jane Austen :-) Mitt resultat!

Var på biblioteket idag. Underbart och nostalgiskt. Biblioteket var den enda ungdomsgården för mig. Vi flyttade från landet till en medelstor ort när jag skulle fylla sju och fröken tog oss dit. Biblioteket.

Fröken tyckte att jag skulle läsa böcker. 70-talets titlar med socialt ansvar. Men hon läste högt också: Det blåser på månen och Skriet från vildmarken. Dem älskade jag. Äventyr!

Så jag tog mig till biblioteket och gick inte hem förrän mamma ringde.

"Katarina, du ska hem och äta nu!"

Struntade i de där 70-talsböckerna och fastnade snabbt för seriealbummen: Tintin, Lucky Luke och Asterix. Äventyr! Geografi! Jag lärde mig fantastiska saker och ord som det dröjde år innan jag fick möjlighet att använda. Trots att seriealbum då inte var lika fiiiint som "riktiga" böcker. Fröken såg besviken ut när jag tyckte att man väl kunde få skriva en bokrecension över ett Tintin-album? Nej, det gick ju verkligen inte!

I Tintin och Det Hemliga Vapnet följer Tintin och Kapten Haddock efter en mystisk bil. En Chrystler. Mycket konstigt ord. Sj-ljudet på skånska uttalas som ett blåsljud. Ssssjjjjjj-ryyyys(t)lern. T-et fick inte riktigt plats. Men Sjrysslörn lät bra. Tills pappa hörde mig säga det och skrattade sitt bullrande skratt, som jag skulle göra allt för att höra idag. Men inte då. Dumma pappa!

Jag skaffade lånekort. En fin, gulbrun pappbit där de skrivit mitt personnummer, namn och adress med skrivmaskin! Denna dyrgrip var instoppad i en plastficka. Så vördnadsvärt! Min första klocka gjorde mig inte hälften så stum.

Och så lånenumret, förstås. 3303. Det lärde jag mig fort, för lånekortet låg oftast i lådan till min pigtittare, det var ju en dyrgrip. Men varje seriealbum lånades under detta nummer: 3303. Damerna på biblioteket tyckte jag var duktig. Men jag lärde upp dem ett hack till: jag kom så ofta att de kunde numret.

"Jag vill låna om Tintin i Tibet!"

"A-ha! 3303!" sade bibliotekarierna.

Sedan fanns ju myshörnan! Där stod en obegripligt låg soffa i brun manchester med uttag för hörlurar. Där kunde man höra på böcker. Helst Tintin i Hajsjön, för den var så annorlunda jämfört med de andra. De andra Tintin hade Tomas Bolmes röst och man kunde följa händelserna ruta för ruta. Inte i Tintin i Hajsjön.

Jag glömmer aldrig första gången jag såg Tomas Bolme på bild. HAN! Tintin!? Det var en svår chock...

Men myshörnan var fin! Hörlurarna klibbade vid huvudet, de var stora som bläckfiskar och man fick ha dem hängande på öronen. Där satt vi och njöt. En gång satt vi djupt försjunkna och till sist var Tintin slut. Vi tittade upp, som yrvakna och nyåtervändna till verkligheten. Resten av biblioteket var mörkt och tomt!

Favoritbibliotekarien kom leende och sade: "Klockan är fem över sju och biblioteket är stängt. Men jag tyckte att ni skulle få höra färdigt."

Vi var häpna men förstod kanske någonstans inom oss att vi hamnat i ett speciellt universum, där bokälskare trivs.

Så gick vi hem till radhuslängorna fastän kvällen var mörk och små vi var. Så gjorde man förr.