Ja, nu kommer det upp igen. Jag är ensamstående kvinna utan barn. Frivilligt eller ofrivilligt? Har jag sällat mig till trenden "Barn - nej tack!" som City.se skriver om?

Ja, kanske. Två längre samboförhållanden när jag var mellan 21-35 år, hela tiden fullt medveten om: "Barn? Nej, inte nu." Varför?

Osäkerhet. Jag hade förlorat mina egna föräldrar och utgick inte från att egna barn skulle göra mig trygg. Tvärtom: vore inte risken större att jag gjorde dem otrygga på kuppen? Och var fanns mitt egenliga skyddsnät?

För vems skull skulle jag skaffa barnen? Ingen av mina dåvarande partners ville släppa på stoltheten och fråga "Varför?" förrän det var för sent. Är man inte två om det?

Skulle barn göra mig fullständig? Psykologisk grundkurs, veckotidningarnas tjat samt en dos postfeministisk och intellektuell diskussion påstod att man hittade trygghet och fullständighet inom sig. Sedan var man mogen, om man ville det.

"Tid med barn är lika mycket en fråga om kvalitét som kvantitet!" sade min ene sambo tidigt. Nix, sade jag redan då. Min generöst spenderade tid med älskade syskonbarn hade redan lärt mig något annat. En främling kan vara en kul främling, men är lika väl en främling.

"Att vara ensamstående med barn är lätt i Sverige." Jo, tjena. Vem tror egentligen på det? Jag hade en ofullständig utbildning, dåligt jobb och dålig rygg. För de som minns, så befann sig Sverige i en lågkonjunktur på nittiotalet med. Barn och ekonomi? Dålig ekvation. Beroende av kommunen? Dålig ekvation. Barn utan bra kontakt med sin pappa? Dålig ekvation.

"Svensk barnomsorg är bäst i världen." Självklart. Det finns ju inget liknande att jämföra med. Mitt i all frihetstänk, självständighet och emancipation där tankarna gick åt karriärhållet, så var jag faktiskt ett älskat sladdbarn med en hemmajobbande pappa och en hemmafru/hemmajobbande mamma. Förskolan vid 6 års ålder kom som en chock, vi bodde dessutom på landet. Jag hade tre lekkamrater i grannskapet, större barngrupper än så hade jag möjligen upplevt på barnkalas där man fick gå hem med godispåse och ballong. Inget sådant erbjöds regelmässigt på förskolan.

Barn med föräldrar hemma ute på landet = ovanlig unge. Ovanlig unge blir kärring mot strömmen och vill ge sina eventuella barn samma uppfostran och uppväxtmiljö. Mönsteranpassning till det svenska samhället? 0%. Det är givetvis inte bra, det tog tid att anpassa sig. Klart att man inte vill att ens eget barn skall ha det likadant.

Ändå finns tanken där om att föda barn barfota mitt ute i skogen, mitt i ett improviserat bullbak. Bulle som bulle. Nära och naturligt. Hej och hå, vad orealistiskt!

"Du har bara inte träffat rätt man!" säger någon. Eller också träffar jag rätt man hela tiden, det är helt enkelt miiiig som det är fel på.

Visst är barn ett bra sätt att komma ur denna ensamståendes ständiga fokus på mig, mig, mig. Problemet är bara att bloggen har varit mitt andningshål till att få bubbla ur mig om allt som händer mig, mig, mig. Det är inte så lätt att hinna göra det annars, där man har jobb som ständigt kräver att man skall lyssna, instruera och helst stoppa undan sig själv helt och hållet.

Dessutom träffade jag rätt man en gång. Men det är en annan historia.

"Men man kan ju ha barn ändå, helt själv." Jodå, tanken fanns där när jag var 17-18 år. Har blivit klokare sedan dess, tack och lov.

Så hur blir det? Tja, det börjar bli lite sent. Min mamma födde mig sent i livet, pappa var ännu äldre. De var fantastiska människor, synd att de inte fanns i närheten länge nog för att lära känna den människa jag är idag. Fast vem hade jag varit om de levt? Kanske deras mamma. Eller en bullbakande galen dam i skogen med en massa vilda barn, vem vet? ;-)

Saknad? Nej, man anpassar sig. Så är det bara. Helt klart har man kul och är fri. Helt klart smyger man till sig en glimt av familjedimensionen ibland. Det får bli som det blir i framtiden.

 

Cineline

4 oktober 2008 20:32

Men jag VILL att du ska ha barn! :-( *tjurar barnsligt* Du skulle bli en helt fantastiskt mamma!

 

mj

4 oktober 2008 23:52

Tänktvärda ord Katarina. Själv vart jag pappa redan vid 19 års ålder. För tidigt säger nog de flesta (även jag ibland) men jag har aldrig någonsin ångrat det. Oavsett om du skaffar egna barn framöver så är jag övertygad om att du är världens bästa moster/faster, och...fortsätt ha Kul, det är du värd!

http://mj.bloggagratis.se

 

GladaKatarina

5 oktober 2008 20:17

Tack för era varma ord. Ångrade nästan detta inlägget, det verkade så kategoriskt "NEJNEJ!", vilket inte var meningen. Hade gärna haft 10 barn, det är dagens sanning. Hade gärna fått dem när jag var 19, ja redan vid 14 om sanningen skall fram!

Visst anpassar man sig, man måste ju. Saknar ibland, njuter ibland. Man får ta emot vad livet har att ge, även om det inte alltid blir som man trodde.

Kram! :-)

 

Kastrullis

7 oktober 2008 19:44

Upplevde definitivt INTE alls något kategoriskt nej, snarare en genomtänkt och mycket klok reflektion.....//Ullis

http://Kastrullapan

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har gjort nya inlägg på min reseblogg, fyra inlägg från London! Ett besök i the Temple Church, en båttur på Themsen, en lång rundvandring med fokus på Trafalgar Square och en utflykt till Camden Town med ännu en lång promenad längs Regent's Canal...

Från och med den 1 december kommer jag inte längre att vara skriven i mitt älskade Malmö. Som tur är flyttar jag inte längre än till grannkommunen Svedala - orten som finns på riktigt, ja! Eftersom jag pendlar från Limhamn via Centralen och ända fram...

Hejsan sötnosar!   Jag har saknat er med! Gör det fortfarande! Det händer lite på resebloggen just nu, hälsa på så blir jag ännu gladare!    Jag har bloggeri och sociala medier som en del av mitt jobb nu, men allt hinns inte med.    Annar...

Det är nästan ett år sedan och midsommarbilderna fungerar ju fortfarande - vilken tur!    Glad skulle bloggen vara, det har varit lite si och så med det. Ibland är det bättre att vara... en smula ilsken, då händer det saker.    Denna sommar, ...

  Mamma Elsa skulle fyllt 85 år idag, det är drygt 21 år sedan hon dog. Varje jämna år skulle mina föräldrar fyllt jämnt, det skilde 15 år mellan dem. (Se tidigare inlägg i juni om min pappas 100-årsdag.)   Jag skulle skrivit om henne, men h...