Den finns enligt läsarpanelen på Konditori Katarina! Givetvis! :-D

Imorgon är det dags på riktigt för kanelbullens dag! Med tanke på min omröstning lär det inte bara köpas och bakas bullar, det lär inhandlas och drickar många otroliga ton liter med mjölk! Grattis, mjölkbönder! ;-P Har fortfarande inte riktigt kommit över att så otroligt många vill ha mjölk till kanelbullen. ;-)

Berättade för en dansk kollega som arbetat flera år i USA att det är kanelbullens dag imorgon. Han skrattade rakt ut, men när han förstod att jag inte skojade med honom tyckte han att det var en riktigt bra idé, även om allt med marsipan verkar vara hans favorit.

Hur som helst! Mumsa på! :-9

Ja, nu kommer det upp igen. Jag är ensamstående kvinna utan barn. Frivilligt eller ofrivilligt? Har jag sällat mig till trenden "Barn - nej tack!" som City.se skriver om?

Ja, kanske. Två längre samboförhållanden när jag var mellan 21-35 år, hela tiden fullt medveten om: "Barn? Nej, inte nu." Varför?

Osäkerhet. Jag hade förlorat mina egna föräldrar och utgick inte från att egna barn skulle göra mig trygg. Tvärtom: vore inte risken större att jag gjorde dem otrygga på kuppen? Och var fanns mitt egenliga skyddsnät?

För vems skull skulle jag skaffa barnen? Ingen av mina dåvarande partners ville släppa på stoltheten och fråga "Varför?" förrän det var för sent. Är man inte två om det?

Skulle barn göra mig fullständig? Psykologisk grundkurs, veckotidningarnas tjat samt en dos postfeministisk och intellektuell diskussion påstod att man hittade trygghet och fullständighet inom sig. Sedan var man mogen, om man ville det.

"Tid med barn är lika mycket en fråga om kvalitét som kvantitet!" sade min ene sambo tidigt. Nix, sade jag redan då. Min generöst spenderade tid med älskade syskonbarn hade redan lärt mig något annat. En främling kan vara en kul främling, men är lika väl en främling.

"Att vara ensamstående med barn är lätt i Sverige." Jo, tjena. Vem tror egentligen på det? Jag hade en ofullständig utbildning, dåligt jobb och dålig rygg. För de som minns, så befann sig Sverige i en lågkonjunktur på nittiotalet med. Barn och ekonomi? Dålig ekvation. Beroende av kommunen? Dålig ekvation. Barn utan bra kontakt med sin pappa? Dålig ekvation.

"Svensk barnomsorg är bäst i världen." Självklart. Det finns ju inget liknande att jämföra med. Mitt i all frihetstänk, självständighet och emancipation där tankarna gick åt karriärhållet, så var jag faktiskt ett älskat sladdbarn med en hemmajobbande pappa och en hemmafru/hemmajobbande mamma. Förskolan vid 6 års ålder kom som en chock, vi bodde dessutom på landet. Jag hade tre lekkamrater i grannskapet, större barngrupper än så hade jag möjligen upplevt på barnkalas där man fick gå hem med godispåse och ballong. Inget sådant erbjöds regelmässigt på förskolan.

Barn med föräldrar hemma ute på landet = ovanlig unge. Ovanlig unge blir kärring mot strömmen och vill ge sina eventuella barn samma uppfostran och uppväxtmiljö. Mönsteranpassning till det svenska samhället? 0%. Det är givetvis inte bra, det tog tid att anpassa sig. Klart att man inte vill att ens eget barn skall ha det likadant.

Ändå finns tanken där om att föda barn barfota mitt ute i skogen, mitt i ett improviserat bullbak. Bulle som bulle. Nära och naturligt. Hej och hå, vad orealistiskt!

"Du har bara inte träffat rätt man!" säger någon. Eller också träffar jag rätt man hela tiden, det är helt enkelt miiiig som det är fel på.

Visst är barn ett bra sätt att komma ur denna ensamståendes ständiga fokus på mig, mig, mig. Problemet är bara att bloggen har varit mitt andningshål till att få bubbla ur mig om allt som händer mig, mig, mig. Det är inte så lätt att hinna göra det annars, där man har jobb som ständigt kräver att man skall lyssna, instruera och helst stoppa undan sig själv helt och hållet.

Dessutom träffade jag rätt man en gång. Men det är en annan historia.

"Men man kan ju ha barn ändå, helt själv." Jodå, tanken fanns där när jag var 17-18 år. Har blivit klokare sedan dess, tack och lov.

Så hur blir det? Tja, det börjar bli lite sent. Min mamma födde mig sent i livet, pappa var ännu äldre. De var fantastiska människor, synd att de inte fanns i närheten länge nog för att lära känna den människa jag är idag. Fast vem hade jag varit om de levt? Kanske deras mamma. Eller en bullbakande galen dam i skogen med en massa vilda barn, vem vet? ;-)

Saknad? Nej, man anpassar sig. Så är det bara. Helt klart har man kul och är fri. Helt klart smyger man till sig en glimt av familjedimensionen ibland. Det får bli som det blir i framtiden.