Jag hade inte trott att det skulle bli fler nytagna rosbilder i år. Med den 25 september gick jag förbi klostret i Ystad, där det finns ett underbart rosarium. Och visst blommar det!

Idag stormar det hårt kring husknuten. Men är rosornas tid i Ystad förbi? De kan blomma förbluffande länge i de skyddande små kvartersgatorna i centrala Ystad. :-)

Jacques Cartier är en Portlandros, bland de första återblommande rosor som fanns. En riktig toppenros som är känd för att blomma långt in på hösten. Är inte helt säker, men tror att namnet kommer av upptäckaren Cartier som tog Kanada i besittning för Frankrike. Tänk, förr i världen när man kunde göra så. Tur att man inte kan det nu. Skulle Richard Armitage kunna gälla som ett eget land? Inte eget längre, i så fall, utan mitt. ;-)

Hur som helst, just kanadensiska rosor är ypperligt starka och härdiga. Mer om det senare.

Zonta är en buskros av modernt snitt. Mörkgrönt bladverk och intensiv färg! Den gör heder åt färgnamnet brandgul! Brandgul var det enda namnet jag kunde för färgen orange tills jag började skolan. Men samtidigt är nog ändå inte brandgul och orange samma färg, om jag får säga min mening. Denna ros är verkligen fantastiskt brandgul! :-) Ståtlig ros, men tyvärr doftlös.

Zonta International är en organisation som en fd svärmor är medlem av. De arbetar med att höja och förstärka kvinnors ställning genom utbildning över hela världen, bland annat med hjälp av stipendier. Heder åt dem!

Irma är en rotäkta ros framtagen i Balsgård utanför Kristianstad, särskilt framavlad för svenska förhållanden, för att vara frisk och härdig samt att ha gammaldags skönhet med ljuvlig doft. Baserad på - just det - kanadensisk rosforskning. De har verkligen lyckats med det! Irma är en sanndröm!

Mörka, sköna dam! Väldoftande med färgnyanser som jag verkligen älskar! Förvånansvärt härdig för att vara en Austinros. Men detta är perfekta förhållanden i Ystad, märk väl. Alla Austinrosor är ljuvliga underverk som ger en illusion av paradis - om man har de perfekta växtförhålladena och är beredd att ge dessa rosor speciell uppmärksamhet varje dag på säsongen.

Dark Lady är en hyllning till den mörka damen i Shakespeares sonetter. I dessa sonetter finns även en ljus, gudomligt vacker yngling. Poeten, damen och den unge ynglingen är sammanlänkade i ett förhållande som även i våra dagar får oss att lyfta på ögonbrynen. Det har forskats mycket kring vem damen och ynglingen kan ha varit. En roman jag läste och skrev om i bloggen, ger en trovärdig och underhållande version av det hela.

My mistress' eyes are nothing like the sun;

Coral is far more red than her lips' red;

If snow be white, why then her breasts are dun;

If hairs be wires, black wires grow on her head.

I have seen roses damasked, red and white,

But no such roses see I in her cheeks;

And in some perfumes is there more delight

Than in the breath that from my mistress reeks.

I love to hear her speak, yet well I know

That music hath a far more pleasing sound;

I grant I never saw a goddess go;

My mistress when she walks treads on the ground.

And yet, by heaven, I think my love as rare

As any she belied with false compare.

Underbar sonett där Shakespeare beskriver en kvinna med mörkt, risigt hår som verkligen inte liknar solen. Hennes hy är inte som rosenblad, hennes läppar är inte lika röda som korall, hennes andedräkt doftar inte minsann inte så gott. Hon påminner inte om någon gudinna där hon går. Ändå lyckas hans målande jämförelser få fram hur mycket han njuter av att se henne och hur speciell deras kärlek är. :-)