Då är det alltså bara lika bra att inse: det har gått en hel vecka sedan jag var i London. Och veckan som följde har varit så stirrig att jag nästan - men bara nästan - hade kunnat övertyga mig själv om att det inte hade hänt.

Obligatorisk Big Ben-bild med lämpligt
förbipasserande dubbeldäckare.

Hur kan det kännas så normalt att vara i London? Det är inte för att jag varit där förr, Paris känns inte lika normalt. Det är inte för att man är så van vid att se London-bilder, man ser lika många Paris-bilder. Det är inte, som en ex-sambo påstod, för att London påminner om Malmö. London kan kännas väldigt svenskt och att gå runt i ösregn i London kan vara lika tråkigt välbekant som att gå runt i ett skånskt ösregn, det skall gudarna veta.

Millennium Bridge mellan två regnskurar.  

Är det för att relationen med London känns som relationen till en älskad partner skall kännas? Som om vi varit gifta i 20 år, känner till varandra och genuint trivs ihop men fortfarande upptäcker nyheter hos varandra. Det låter som om jag bott halva mitt liv i Storbritannien, ingenting kan vara mer osant.

Men kärleken till allt engelskt och London har funnits där i... Tja, kan det vara 30 år? Så gott som. En försiktig, trevande attraktion som väckte ett kittlande intresse och som blommade ut i en fullblodsförälskelse för att bit för bit djupna till en öm och passionerad kärlek som ändå kan betrakta den älskade med öppna, kritiska ögon. Utan att förlora tro och tillit. Och att alltid känna sig önskad och välkommen i retur.

Lejon på Trafalgar Square.

En kärlek som trots avståndet alltid känns nära. Som älskar mig tillbaka, precis som jag är. Men som också vill ge mer av sig själv, som påverkar mig och utvecklar mig så att jag lär känna mig själv bättre. Att det som i själva verket är engelskt är en samling, ett misch-masch, en mix av influenser under 1000 år som skapat ett språk som jag älskar och ett reglerat men öppet samhälle som jag verkligen uppskattar, trots att det som alla samhällen har bra och dåliga sidor.

Jag hatar att bli kallad "ni" i svenska affärer men uppskattar ett leende "madam" i London. Den engelska artigheten känns ärligt respektfull och genuint uppfostrad medan ett svenskt "ni" låter som en inövad fjäskning utan att man egentligen vet varför man drar till med det.

Man glor inte på varandra hur som helst i London. Men om man möts i en dörr, då möts man också öga mot öga. Om man visar sig lite mindre turistig, då möter man blicken, nickar och ler. Man ger och tar och visar varandra respekt, visar att ett möte har skett och att det var uppskattat. I Malmö knuffas man förbi varandra, varken ett ord eller en blick skall förråda att ett möte har skett. Le och säga ursäkta? Det var länge sedan.

"Min" tunnelbanestation.  

Om man hamnar i en knasigt trång tunnelbanevagn i London på en lördagskväll, då står man plötsligt bredvid två glada engelska kvinnor i ens egen ålder som skrattar gott när jag varnar om att min armbåge har en farligt obekväm vinkel. Det skall mycket till för att skapa sådant gemyt på en trång Malmöbuss. För mycket.

Och överallt får man vänliga men bestämda uppmaningar. Gå inte mot strömmen. Stå till höger i rulltrappan. Se upp för gapet mellan perrong och vagn. Och för allt i världen, dröm inte att röka i närheten av en enda ingång! Bara det sista skulle kunna få mig att älska London för evigt. Medan jag går och viftar med en Metrotidning här hemma för att ta mig förbi perrong- och dörrhålsrökare som ger mig hostattacker, kan jag i London vara säker på att rökarna får gå en bra bit innan rökning åter är tillåten. Och fimparna får de se upp med. Hemma går jag på en matta av fimpar när jag skall ta tåget, i London syns de inte till. Det är dryga böter på att kasta fimpar och högre kan dessa böter bli.

Inte nog med det: överallt finns det personal som ser till att detta efterlevs och att det faktiskt städas. Överallt finns det personal, vid närmare eftertanke. Ja, vakter. Ja, städare. Ja, det kan verka som överförmynderi med många vakter i vissas ögon. Och är inte städning ett lågstatusyrke? Kanske är jag så pass gammal att jag ser det annorlunda, men jag ser säkerhet och arbetstillfällen.

Jag såg ingen städare i London som verkade se sig själv som en lågstatusarbetare. De möter blicken och nickar, säkert lika övertygande om att deras arbetsinsats är lika värdefull och synlig som någon annans. På mitt jobb har vi trappstädare och vi har glasfasad utåt trappan. Varje ny städare får jag vinka till minst tre gånger innan de inser att jag faktisisk VILL hälsa på dem, att jag verkligen ser att de jobbar i samma hus som jag.

Themsens södra strand med utsikt mot City.  

Samtidigt är jag väl medveten om klasskillnaderna i Storbritannien. Jag är också medveten om att en så kallad lågstatusstädare i London kan förlora jobbet lika lätt som en börshaj i City. Men jag är också medveten om att de tämligen snabbt kan få ett nytt, liknande arbete utan allt för långa, själadödande, byråkratiska processer. Jag är medveten om att en nyanländ utlänning med tämligen usel accent kan få arbete i London ganska snabbt, medan minsta lilla brytning i det svenska språket ses som ett probleeeem. Så vad är egentligen klasskillnad? I Sverige verkar klasskillnaden finnas mellan de som får och inte får arbeta.

Jaha, skulle nu alla intryck från en weekend-tripp till London handla om jämförelser mellan Sverige och Storbritannien? Nja, kanske inte. Bara just nu. När man kommer hem och genast kastas in i vanlighetskarusellen igen, då är jämförelser oundvikliga. Första tåget hem från Kastrup till Malmö var inställt. Nästa kom 20 minuter senare. 40 minuter mellan tågen bara för det.

Jaja, Öresundsregionen är inte London. Jag vet! Men Öresundsregionen kan aldrig bli accepterad i storstadsregionernas liga om de ständigt skall ligga steget efter med kommunikationerna, som det lagt så mycket energi på. Det är som att bygga ett tvåvåningshus och bara dra in el på bottenvåningen, för man kan ju ta resten "efter hand". Trams. London bygger för OS nu. Det kunde även Öresundsregionen ha gjort. Men vi håller inte måttet.

Men London håller måttet! Både som älskad partner och storstad. 9 miljoner människor i en enda stad, medan vi är 9 miljoner i hela Sverige. Då måste man hjälpas åt, annars fungerar det inte. Då måste man visa äkta tolerans och respekt för varandra. Och då får man kollektivt sucka över turisterna, som står i vägen med sina kartor överallt. Man kan också hjälpa dem att hitta rätt, då flyter allting snart på igen. Leve London och Londonborna som gör det till den fantastiska plats det är!

Engelskt, kungligt ceremonisvärd från 1200-talet.

British Museum, medeltidsavdelningen.