Då är det alltså bara lika bra att inse: det har gått en hel vecka sedan jag var i London. Och veckan som följde har varit så stirrig att jag nästan - men bara nästan - hade kunnat övertyga mig själv om att det inte hade hänt.

Obligatorisk Big Ben-bild med lämpligt
förbipasserande dubbeldäckare.

Hur kan det kännas så normalt att vara i London? Det är inte för att jag varit där förr, Paris känns inte lika normalt. Det är inte för att man är så van vid att se London-bilder, man ser lika många Paris-bilder. Det är inte, som en ex-sambo påstod, för att London påminner om Malmö. London kan kännas väldigt svenskt och att gå runt i ösregn i London kan vara lika tråkigt välbekant som att gå runt i ett skånskt ösregn, det skall gudarna veta.

Millennium Bridge mellan två regnskurar.  

Är det för att relationen med London känns som relationen till en älskad partner skall kännas? Som om vi varit gifta i 20 år, känner till varandra och genuint trivs ihop men fortfarande upptäcker nyheter hos varandra. Det låter som om jag bott halva mitt liv i Storbritannien, ingenting kan vara mer osant.

Men kärleken till allt engelskt och London har funnits där i... Tja, kan det vara 30 år? Så gott som. En försiktig, trevande attraktion som väckte ett kittlande intresse och som blommade ut i en fullblodsförälskelse för att bit för bit djupna till en öm och passionerad kärlek som ändå kan betrakta den älskade med öppna, kritiska ögon. Utan att förlora tro och tillit. Och att alltid känna sig önskad och välkommen i retur.

Lejon på Trafalgar Square.

En kärlek som trots avståndet alltid känns nära. Som älskar mig tillbaka, precis som jag är. Men som också vill ge mer av sig själv, som påverkar mig och utvecklar mig så att jag lär känna mig själv bättre. Att det som i själva verket är engelskt är en samling, ett misch-masch, en mix av influenser under 1000 år som skapat ett språk som jag älskar och ett reglerat men öppet samhälle som jag verkligen uppskattar, trots att det som alla samhällen har bra och dåliga sidor.

Jag hatar att bli kallad "ni" i svenska affärer men uppskattar ett leende "madam" i London. Den engelska artigheten känns ärligt respektfull och genuint uppfostrad medan ett svenskt "ni" låter som en inövad fjäskning utan att man egentligen vet varför man drar till med det.

Man glor inte på varandra hur som helst i London. Men om man möts i en dörr, då möts man också öga mot öga. Om man visar sig lite mindre turistig, då möter man blicken, nickar och ler. Man ger och tar och visar varandra respekt, visar att ett möte har skett och att det var uppskattat. I Malmö knuffas man förbi varandra, varken ett ord eller en blick skall förråda att ett möte har skett. Le och säga ursäkta? Det var länge sedan.

"Min" tunnelbanestation.  

Om man hamnar i en knasigt trång tunnelbanevagn i London på en lördagskväll, då står man plötsligt bredvid två glada engelska kvinnor i ens egen ålder som skrattar gott när jag varnar om att min armbåge har en farligt obekväm vinkel. Det skall mycket till för att skapa sådant gemyt på en trång Malmöbuss. För mycket.

Och överallt får man vänliga men bestämda uppmaningar. Gå inte mot strömmen. Stå till höger i rulltrappan. Se upp för gapet mellan perrong och vagn. Och för allt i världen, dröm inte att röka i närheten av en enda ingång! Bara det sista skulle kunna få mig att älska London för evigt. Medan jag går och viftar med en Metrotidning här hemma för att ta mig förbi perrong- och dörrhålsrökare som ger mig hostattacker, kan jag i London vara säker på att rökarna får gå en bra bit innan rökning åter är tillåten. Och fimparna får de se upp med. Hemma går jag på en matta av fimpar när jag skall ta tåget, i London syns de inte till. Det är dryga böter på att kasta fimpar och högre kan dessa böter bli.

Inte nog med det: överallt finns det personal som ser till att detta efterlevs och att det faktiskt städas. Överallt finns det personal, vid närmare eftertanke. Ja, vakter. Ja, städare. Ja, det kan verka som överförmynderi med många vakter i vissas ögon. Och är inte städning ett lågstatusyrke? Kanske är jag så pass gammal att jag ser det annorlunda, men jag ser säkerhet och arbetstillfällen.

Jag såg ingen städare i London som verkade se sig själv som en lågstatusarbetare. De möter blicken och nickar, säkert lika övertygande om att deras arbetsinsats är lika värdefull och synlig som någon annans. På mitt jobb har vi trappstädare och vi har glasfasad utåt trappan. Varje ny städare får jag vinka till minst tre gånger innan de inser att jag faktisisk VILL hälsa på dem, att jag verkligen ser att de jobbar i samma hus som jag.

Themsens södra strand med utsikt mot City.  

Samtidigt är jag väl medveten om klasskillnaderna i Storbritannien. Jag är också medveten om att en så kallad lågstatusstädare i London kan förlora jobbet lika lätt som en börshaj i City. Men jag är också medveten om att de tämligen snabbt kan få ett nytt, liknande arbete utan allt för långa, själadödande, byråkratiska processer. Jag är medveten om att en nyanländ utlänning med tämligen usel accent kan få arbete i London ganska snabbt, medan minsta lilla brytning i det svenska språket ses som ett probleeeem. Så vad är egentligen klasskillnad? I Sverige verkar klasskillnaden finnas mellan de som får och inte får arbeta.

Jaha, skulle nu alla intryck från en weekend-tripp till London handla om jämförelser mellan Sverige och Storbritannien? Nja, kanske inte. Bara just nu. När man kommer hem och genast kastas in i vanlighetskarusellen igen, då är jämförelser oundvikliga. Första tåget hem från Kastrup till Malmö var inställt. Nästa kom 20 minuter senare. 40 minuter mellan tågen bara för det.

Jaja, Öresundsregionen är inte London. Jag vet! Men Öresundsregionen kan aldrig bli accepterad i storstadsregionernas liga om de ständigt skall ligga steget efter med kommunikationerna, som det lagt så mycket energi på. Det är som att bygga ett tvåvåningshus och bara dra in el på bottenvåningen, för man kan ju ta resten "efter hand". Trams. London bygger för OS nu. Det kunde även Öresundsregionen ha gjort. Men vi håller inte måttet.

Men London håller måttet! Både som älskad partner och storstad. 9 miljoner människor i en enda stad, medan vi är 9 miljoner i hela Sverige. Då måste man hjälpas åt, annars fungerar det inte. Då måste man visa äkta tolerans och respekt för varandra. Och då får man kollektivt sucka över turisterna, som står i vägen med sina kartor överallt. Man kan också hjälpa dem att hitta rätt, då flyter allting snart på igen. Leve London och Londonborna som gör det till den fantastiska plats det är!

Engelskt, kungligt ceremonisvärd från 1200-talet.

British Museum, medeltidsavdelningen.

 

nilla

5 december 2009 16:11

Vilken hyllning till den härliga stan, och jag vill åka dit nuuuu! Eller kanske till våren när det grönskar i Hyde Park.

Men nu till den viktig frågan : Träffade du Richard?

 

Tintin Belisida

5 december 2009 16:26

Det märks att det var ett tag sedan jag var i London men inte lika längesen jag var i Malmö... Har ofta haft brevvänner i England, underbara eller "oerhört självupptagna". Precis som överallt annars. London är nog lite FÖR STORT för mig egentligen men kan tänka mig ett besök någon gång i alla fall. Men får jag möjlighet besöker jag nog hellre Lake District. Som en kvinna i Malmö skrev tidigare, att det är lätt att bli hemmablind. Men jag har pratat glatt med många i Malmö också. Men på tal om regn, ett regn är ett regn, även i Falun... Oj, vad det kan regna här också, ALLA årstider.

http://elisannw.bloggplatsen.se

 

skånepågen

5 december 2009 17:39

Det här inlägget var verkligen bra. Du har fått det mitt i prick.

Man kan älska, tycka om en plats utan att egentligen kunna lämna en bra förklaring. Platsen passar en helt enkelt. Då behövs det ingen förklaring.
Du tar upp många saker som man skulle kunna kommentera här, men jag skall hålla mig till en.

"RESPEKT".

Här tror jag, i din beskrivning på skillnaden mellan London/England och Malmö/Sverige, det ligger mycket i. Varför vi i vårt land tappat respekten för olika saker vet jag egentligen inte.
Men jag tror det började faktiskt med "Du" reformen. Runt det året så började vår respekt att avklinga för att nu bara vara ett ord. Som sagt jag vet inte varför det blivit så här.
Jag har möjligen en teori. Man får inte vara auktoritär! Alla ska mer eller mindre vara kompisar med alla. Det går inte. Men att säga så i dag då är man en riktig idiot som vill ha tillbaka klassamhället igen. Nä, nån medelväg går inte.

Tack för detta inlägg. Jättebra.

 

Magnus

5 december 2009 18:57

J-klar vilket bra inlägg. Töntigt att skriva det kanske, men det var verkligen grymt bra.

http://mj.bloggagratis.se

 

Stort och smått

5 december 2009 19:19

Vilken härlig läsning! Inte bara för att det handlar om London och igenkänningsfaktorn är hög, utan bra skrivet också!
Du beskriver London och londonborna så bra, och nu är min londonlängtan väckt! Jag måste dit!
Jag tycker också att det känns normalt att komma till London. Redan första gången jag kom dit kände jag det så. Och efter att ha bott där ett år känner jag så ännu mer! Känner mig hemma där! Jag trivs där och skulle lätt kunna flytta dit och bo där! Oh my God vad jag älskar London.
Dumma dig, Katarina! Skriva så jag blir så lockad! ; )

http://stortosmatt.blogspot.com

 

Jennie

5 december 2009 22:20

åååh, känns som om det var mycket längre än fem år sedan som jag var till London, vill dit, hoppas på i vår, men vi får se, vill ju ha någon med mig. Fina bilder...

http://365dagartills30.bloggplatsen.se

 

Anglinder, förstås

6 december 2009 02:20

Då kanske du äntligen kan besvara en fundering sedan länge. I London, finns en trafikplats o tubestation som heter Elephant & Castle. Finns där ett slott med en elefant i, eller har jag missförstått någonting? F.ö gillar jag tyskarnas "Sie"-ande, lika mycket som jag avskyr "ni" här hemma, men i det senare verkar det ha gått inflation... Till vilken nytta är det att förklara för en 20-årig, mestadels "flicksnärta", när du-reformen infördes, och att jag uppfattar det som absurt, att bli niad, när hon tror det är fint, och hon ändå inte var född på den tiden...?

 

Anglinder, förstås

6 december 2009 02:21

Glömde, det där med rubriken... Finns det verkligen någonting annat on your mind, än den där engelsmannen....??

 

gizzysgirl

6 december 2009 11:43

Jag kan inte säga annat än att jag håller med dig till 110%. Dina ord är så sanna och du är underbar! Jag håller med dig om allt. Jag saknar London! Jag tycker vi kan ta första bästa plan tillbaka... *suck*

 

Mita

6 december 2009 15:03

London är så trivsamt och har en underbar stadsplanering, lätt att hitta och känna sig hemma i....

http://rocotopeppers.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har gjort nya inlägg på min reseblogg, fyra inlägg från London! Ett besök i the Temple Church, en båttur på Themsen, en lång rundvandring med fokus på Trafalgar Square och en utflykt till Camden Town med ännu en lång promenad längs Regent's Canal...

Från och med den 1 december kommer jag inte längre att vara skriven i mitt älskade Malmö. Som tur är flyttar jag inte längre än till grannkommunen Svedala - orten som finns på riktigt, ja! Eftersom jag pendlar från Limhamn via Centralen och ända fram...

Hejsan sötnosar!   Jag har saknat er med! Gör det fortfarande! Det händer lite på resebloggen just nu, hälsa på så blir jag ännu gladare!    Jag har bloggeri och sociala medier som en del av mitt jobb nu, men allt hinns inte med.    Annar...

Det är nästan ett år sedan och midsommarbilderna fungerar ju fortfarande - vilken tur!    Glad skulle bloggen vara, det har varit lite si och så med det. Ibland är det bättre att vara... en smula ilsken, då händer det saker.    Denna sommar, ...

  Mamma Elsa skulle fyllt 85 år idag, det är drygt 21 år sedan hon dog. Varje jämna år skulle mina föräldrar fyllt jämnt, det skilde 15 år mellan dem. (Se tidigare inlägg i juni om min pappas 100-årsdag.)   Jag skulle skrivit om henne, men h...