Jag är barnkär och barn gillar mig. Det är oftast jättebra! Vissa föräldrar har haft svårt för detta, men det bryr jag mig inte om längre. Jag respekterar att vissa ser mig som en suspekt person och håller mig i bakgrunden om det blir bäst. Men jag gillar barn och barn gillar mig.

Varför? Tja, barn är också människor. Jag bemöter alla lika och är mån om att alla skall känna sig sedda. Barn gillar om man pratar med dem, ser dem i ögonen och tar sig tid. Man kan gulla och tramsa, men då skall det vara på min egen bekostnad och inte på deras. De märker skillnaden direkt.

Jag har inga egna barn. Det blev bäst så, av flera skäl. Jag hade varit ensamstående idag om jag fått barn och jag ville känna att eventuella barn skulle få större möjlighet att känna trygghet än så. En trygg förälder är en bra förälder. En bra förälder kan inte alltid vara så bra som han/hon vill vara. Före detta partners som var mycket svåra att resonera med UTAN barn gav ingen trygg situation för mig, än mindre om barn HADE funnits i bilden. Det blev alltså inga barn.

"Varför skaffar du inte barn? Det är inte försent! Du är bara 35-36-37-38-39!" Så säger många.

Jag vet. Min mamma fick sin första vid 21 och sin sista - mig - vid 44. Hon dog när hon var 63. Det var inte så tryggt. Men jag är garanterat fertil till att sätta barn till världen ett bra tag till. Kanske kommer jag rent av att vara i ett tryggt förhållande innan jag själv är 44 år. Förhoppningsvis blir jag äldre än 63, men jag är inte helt positiv till att barn får allt äldre föräldrar.

Men jag gillar barn, det gör jag. Jag gillar människor! Barn är också människor. Jag har även arbetat en hel del med barn, bland annat som personlig assistent åt två svårt sjuka och handikappade barn. Man kommer då mycket nära och får på gott och ont inse att man blir personligt och känslomässigt engagerad. Kan därför knappast kallas oerfaren eller okunning, snarare tvärtom.

Hittills i mitt liv har jag mött en enda man som jag riktigt känt: HAN vill jag ha barn med! Han hade barn sedan innan och lite annat som strulade i hans liv. För nästan 2 år sedan sprack drömmen om att det någonsin skulle bli han och jag.

Jag har för närvarande den otroliga förmånen att ha många små barn omkring mig ofta; två gudomligt gulliga gudsöner som är bröder och respektive 8 månader samt 3 1/2 år! En väninna vars döttrar är 10 respektive 2 år! En brorsdotterdotter som är 1 år och 2 månader! Hon är en helt underbar liten Blomma! Jag passade Blommans mamma och mammans lillebror mycket när jag var i 20-årsåldern, efter min mors död. Tröstebarn! :-)

Lilla Blomman föddes förra sommaren, när jag kände att "det kunde varit jag, om ödet varit lite vänligare mot mig". Men lilla Blomman fick mig att tänka annorlunda. Hon låg på sin mammas arm, vackrare än någon annan Blomma i världen. Hennes leende lyser som solen.

Hela hon är en glädje. Och en tröst. Men hon finns inte på denna jord för att vara någons tröst. Hon finns på jorden för sin egen skull, för att få vara sig själv och för att ge och ta. Om jag får vara en del av detta, och hon vara en del i mitt liv, då är jag en lycklig och priviligerad varelse. Hon också, kanske. ;-) Det krävs ju ändå en hel by för att fostra ett barn.

Har många glada stunder med henne och alla andra rara hjärtebarn i omgivningen som möter min blick, klänger på mitt ben, spottar ut maten jag matar dem med, accepterar att jag nattar dem, hänger mig i hasorna och hojtar "Leka, Katarina!" Det är bra så. Jag kan leva med att jag är deras GladaKatarina.

Nästa år tänker jag kanske annorlunda, för man skall aldrig säga aldrig. Men jag är mer än glad för vad jag har här och nu.

 

Åke J

11 augusti 2008 23:36

Vad nu då?
Om jag läser mellan raderna, om jag försöker analysera det du skriver så finns det ett vemod i det jag läser.
Kanske trött, efter jobbet?
Kanske saknar något i tillvaron, trotts allt. Inte lika Glada som vanligt. Men kanske jag har fel.
Vet du vad, ett barn av eget kött och blod är naturligtvis himmelsk men inte allt.
Snart hm mm...kanske kommer den rätte och är det rätt, då blir det barn. Är det inte den rätte så skall man nog vara glad att barn uteblir.
Upp med hakan och tänk på vad livet kan ge, men det tror jag att du också gör.

 

GladaKatarina

12 augusti 2008 12:25

Ibland, Åke. Men oftast inte. :-)

 

Ullis

12 augusti 2008 19:39

Gillar också barn. Dock inte alla. Kristina Lugn sa en gång: "jag gillar inte barn. Men å andra sidan gillar jag inte stora människor heller så varför ska jag gilla små?" Jag vet inte, vissa menar sådant som att barn är meningen med livet och det är klart att mina berikar. Vet inte var jag varit utan dem, skulle inte vilja vara utan. Men tror att livet skulle kunna varit rikt utan också. Det går att skapa nära relationer till andras barn också. Har en kompis som närmar sig klockan och har panik. Ingen man heller. Hon funderar på att ta saken i egna händer. Jag vet inte. Som du klokt säger, barnen ska finnasa för sin egen skull.... Det är en stor och svår sak det där. Både att ha och vara utan tror jag.... Pia Johansson pratade väldigt bra om det i Sommar.... Oj, förlåt va långrandig jag blev!
Kram
Kastrullis

http://kastrullapan

 

GladaKatarina

12 augusti 2008 19:49

Hej Ullis!

Inte ett dugg långrandigt, du hade gärna fått fortsätta. :-)

Det ÄR en svår sak. Men barn kan vara meningen med livet för den ena men tvärtom för den andra. Man kan egentligen inte veta 100% säkert och det får man helt enkelt leva med.

Ta saken i egna händer, ja - det hade varit så enkelt! Men sedan då? Jag är inte någon stor vän av den traditionella kärnfamiljen. Funkar det, så bra. Men det funkar inte för alla. Men jag tror inte att livet som ensamstående mamma hade funkat så lysande för mig. Som det är går det hyfsat, JAG klarar mig och är nöjd. Men hade det räckt för mitt barn?

Det är inte bara själviskt att INTE skaffa barn, så mycket är säkert.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har gjort nya inlägg på min reseblogg, fyra inlägg från London! Ett besök i the Temple Church, en båttur på Themsen, en lång rundvandring med fokus på Trafalgar Square och en utflykt till Camden Town med ännu en lång promenad längs Regent's Canal...

Från och med den 1 december kommer jag inte längre att vara skriven i mitt älskade Malmö. Som tur är flyttar jag inte längre än till grannkommunen Svedala - orten som finns på riktigt, ja! Eftersom jag pendlar från Limhamn via Centralen och ända fram...

Hejsan sötnosar!   Jag har saknat er med! Gör det fortfarande! Det händer lite på resebloggen just nu, hälsa på så blir jag ännu gladare!    Jag har bloggeri och sociala medier som en del av mitt jobb nu, men allt hinns inte med.    Annar...

Det är nästan ett år sedan och midsommarbilderna fungerar ju fortfarande - vilken tur!    Glad skulle bloggen vara, det har varit lite si och så med det. Ibland är det bättre att vara... en smula ilsken, då händer det saker.    Denna sommar, ...

  Mamma Elsa skulle fyllt 85 år idag, det är drygt 21 år sedan hon dog. Varje jämna år skulle mina föräldrar fyllt jämnt, det skilde 15 år mellan dem. (Se tidigare inlägg i juni om min pappas 100-årsdag.)   Jag skulle skrivit om henne, men h...