Jag är barnkär och barn gillar mig. Det är oftast jättebra! Vissa föräldrar har haft svårt för detta, men det bryr jag mig inte om längre. Jag respekterar att vissa ser mig som en suspekt person och håller mig i bakgrunden om det blir bäst. Men jag gillar barn och barn gillar mig.

Varför? Tja, barn är också människor. Jag bemöter alla lika och är mån om att alla skall känna sig sedda. Barn gillar om man pratar med dem, ser dem i ögonen och tar sig tid. Man kan gulla och tramsa, men då skall det vara på min egen bekostnad och inte på deras. De märker skillnaden direkt.

Jag har inga egna barn. Det blev bäst så, av flera skäl. Jag hade varit ensamstående idag om jag fått barn och jag ville känna att eventuella barn skulle få större möjlighet att känna trygghet än så. En trygg förälder är en bra förälder. En bra förälder kan inte alltid vara så bra som han/hon vill vara. Före detta partners som var mycket svåra att resonera med UTAN barn gav ingen trygg situation för mig, än mindre om barn HADE funnits i bilden. Det blev alltså inga barn.

"Varför skaffar du inte barn? Det är inte försent! Du är bara 35-36-37-38-39!" Så säger många.

Jag vet. Min mamma fick sin första vid 21 och sin sista - mig - vid 44. Hon dog när hon var 63. Det var inte så tryggt. Men jag är garanterat fertil till att sätta barn till världen ett bra tag till. Kanske kommer jag rent av att vara i ett tryggt förhållande innan jag själv är 44 år. Förhoppningsvis blir jag äldre än 63, men jag är inte helt positiv till att barn får allt äldre föräldrar.

Men jag gillar barn, det gör jag. Jag gillar människor! Barn är också människor. Jag har även arbetat en hel del med barn, bland annat som personlig assistent åt två svårt sjuka och handikappade barn. Man kommer då mycket nära och får på gott och ont inse att man blir personligt och känslomässigt engagerad. Kan därför knappast kallas oerfaren eller okunning, snarare tvärtom.

Hittills i mitt liv har jag mött en enda man som jag riktigt känt: HAN vill jag ha barn med! Han hade barn sedan innan och lite annat som strulade i hans liv. För nästan 2 år sedan sprack drömmen om att det någonsin skulle bli han och jag.

Jag har för närvarande den otroliga förmånen att ha många små barn omkring mig ofta; två gudomligt gulliga gudsöner som är bröder och respektive 8 månader samt 3 1/2 år! En väninna vars döttrar är 10 respektive 2 år! En brorsdotterdotter som är 1 år och 2 månader! Hon är en helt underbar liten Blomma! Jag passade Blommans mamma och mammans lillebror mycket när jag var i 20-årsåldern, efter min mors död. Tröstebarn! :-)

Lilla Blomman föddes förra sommaren, när jag kände att "det kunde varit jag, om ödet varit lite vänligare mot mig". Men lilla Blomman fick mig att tänka annorlunda. Hon låg på sin mammas arm, vackrare än någon annan Blomma i världen. Hennes leende lyser som solen.

Hela hon är en glädje. Och en tröst. Men hon finns inte på denna jord för att vara någons tröst. Hon finns på jorden för sin egen skull, för att få vara sig själv och för att ge och ta. Om jag får vara en del av detta, och hon vara en del i mitt liv, då är jag en lycklig och priviligerad varelse. Hon också, kanske. ;-) Det krävs ju ändå en hel by för att fostra ett barn.

Har många glada stunder med henne och alla andra rara hjärtebarn i omgivningen som möter min blick, klänger på mitt ben, spottar ut maten jag matar dem med, accepterar att jag nattar dem, hänger mig i hasorna och hojtar "Leka, Katarina!" Det är bra så. Jag kan leva med att jag är deras GladaKatarina.

Nästa år tänker jag kanske annorlunda, för man skall aldrig säga aldrig. Men jag är mer än glad för vad jag har här och nu.