Idag hade vi ambulansbesök på jobbet, ett alltid lika intressant avbrott i rutinerna. Efter jobbet var jag hos Polisen. Sedan fattades bara brandkåren, var nästan halvt om halvt inställd på att de skulle stå med saftblandarna på utanför huset när jag kom hem. Så blev det inte. Man skall se upp med vad man önskar sig. *checkar värmeljusen*

Jag kom idag äntligen iväg och skaffade nytt pass, därav polisbesöket. Polisstationen i Ystad har som bekant sin egen plats i deckarlitteraturen, men det riktiga huset har sällan använts i filmatiseringar. Kanske någon gång med Lassgård, jag låter det vara osagt.

Detta med mitt pass är en pinsam historia. Jag har inget körkort. Har aldrig haft heller, ifall ni tror att jag ägnat mig åt fortkörning eller andra dumheter. Nu var det inte min brist på körkort som var avsett som pinsamt, inte heller min brist på annat, gångbart ID-kort. Det pinsamma är att passet, min enda ID-handling, gick ut i juni. 2008.

Jag veeet. Men jag springer inte på uteställen så ofta. Om jag gör det, så är det ingen - konstigt nog - som betvivlar att jag fyllt 25. Jag är inget för att beställa saker som måste hämtas ut. Jo, en och annan film, men de hamnar i brevlådan. Kortköp är gångbart överallt, att ta ut konstanter kräver minsann ingen legitimation. Jag har visserligen visat mitt pass vid flertalet tillfällen i klädaffärer, utan att varken jag eller expediten reagerat. Jag har kvar streckkodsklistermärket på baksidan av det gamla passet, det fungerade hur bra som helst. Hm.

Jag säger fungerade. För nu har jag förlagt det. Heja mig. *något uppgiven* Nå, nu skall jag ut på Londongalej. Detta duger inte! Så vad göra? Jo, jag må vara utan ID-handlingar och föräldrar. Men syskon, det har jag. Särskilt en härlig Brodersperson, bosatt i det sägesomspunna Svedala - orten som faktiskt finns på riktigt. Sympatiska broderspersoner kan man ha med sig för passanskaffning. Min enda ågren var detta med det förlagda passet. Skulle det bli direkt i fängelset utan att passera "gå"?

Min brorsdotter, dotter till broderspersonen, ville också skaffa pass. Hon var i samma situation som jag, visade det sig. Den gudomligt gode brodern skulle alltså agera dubbel-ID. Polisen/passmyndigheter stängde 15.00, jag slutade jobba 14.10 efter en ganska kaotisk dag. Min broder, brorsdotter och brorsdotterdotter (Jepp, Gladan är gammelfaster flera gånger om) var på passmyndigheten 14.20 Skulle vi hinna? Skulle de ta emot oss?

Jag smet in i damrummet för att pudra näsan - på riktigt. Brorsdottern blev snabbt framropad - och det visade sig att hon sett fel på passet! Det varade i fem år till. 8-) Att vara disträ är utan tvivel ett släktdrag.

Så det blev snabbt min tur. Personnummer? Brorsans körkort? Passet utgånget - då ville de inte ha det. *puh!* Var jag fortfarande 165 cm lång? Framförde blygt men sanningsenligt att jag vid senaste mätningen upptäckt att jag var 166 cm. Detta godtogs utan vidare! *YES!!* De hade en lustig kameraanordning vid disken. Såg jag kameralinsen? Nä, jag såg bara mina glasögon i en svart ruta. Då blev det foto utan glasögon! Va!? UTAN brillor!?? JAG! Oj... Klick, klick. Här, skriv namnteckning.

Och så fick jag se en förhandsvisning av passet!! Oooooh ---- NEEEEEEEEEEEJ...

Ja, ni vet hur det blir. Vem är den där mänskan och varför ser hon ut som en efterlyst terrorist? Varför är halva ansiktet snett? (Släktdrag.) Varför ser ögonlocken ut som på en blodhund? (Släktdrag.) "Kan du leva med det?" frågade 'passmakerskan'. Tja... Om tio år är jag förmodligen ganska nöjd. Ingen tröst idag, visserligen. ;-P

Hon bad mig hämta min pappa igen. Min...? (Nu? Från kyrkogården i Landskrona där han legat kremerad sedan 1987? Det tar emot att säga emot den effektiva överhögheten.) Så kopplade jag: hon menade min 23 år äldre brodersperson. Jodå, han skrev på att jag var jag. Så, fem arbetsdagar och sms i mobilen, sedan kan jag hämta passet hos dem. Signed, sealed, delivered! (Se nu till att vara rädd om kvittot! menade godbrodern.)

Schas, ut från Polisen. Klockan var... 14.39 Gode Gud, jag var omtumlad av denna effektivitet! Min sympatiske broder lugnade ner mig med att det fanns pizza och fredagsmys i det sägenomspunna Svedala. Det kändes verkligen passande.