Anna har gett mig en utmärkelse, jag niger och bockar! :-)

Regler

1. Den nominerade får lägga upp bilden på hans/hennes blogg.

2. Länka till personen du fick den ifrån.

3. Nominera till så många du tycker är värd det.

4. Länka till dem i inlägget.

5. Lämna ett meddelande på den nominerades blogg .

Jag vill ge denna utmärkelse till följande bloggar:

Skogshuldran

Lollan

Coolbettan

Grynet

Alex

Där är många fler därute som förtjänar utmärkelser, bara så ni vet det. :-) Stor lördagskram!

Ännu mer film att se fram emot! Filmen Frost/NIxon är också Oscarsnominerad och regisserad av den mångsidige Ron Howard, först känd som TV-skådis i den gamla favoritserien Gänget och Jag (Happy Days), där han spelade sonen i familjen. Han gick så småningom vidare till att regissera och har gjort en del filmer som vi säkert alla känner till... EdTV, Cinderella Man och inte minst Da Vinci-koden. Mångsidig. :-)

Frost/Nixon baseras på en verklig händelse. Tre år efter att Richard Nixon avgick som president efter Watergate-skandalen, ställde han till sist upp på en exklusiv TV-intervju för TV-värden David Frost, som vanligtvis höll mer lättsmälta intervjuer med popstjärnor och andra kändisar. Det var mycket pengar inblandade, Nixon räknade med att kunna styra samtalet dit han ville och återupprätta sitt skamfilade rykte. Men Frost och hans team hade en annan plan och fick satsa mycket högt...

Skall villigt erkänna att jag upptäckte den här filmen för några månader sedan, eftersom min stora film-crush Matthew Macfadyen är med i den; lång, mörk, brittisk och fenomenal på att bära upp polisonger. ;-) I Frost/NIxon spelar han TV-mannen John Birt och har visserligen sina fantastiska blå ögon dolda bakom glasögon och blont, halvlångt hår. Lika lång och brittisk för det. ;-) Macfadyen är för övrigt ett annat säkert kort när det gäller att välja bra roller utifrån kvalité; ännu en som inte kompromissar med sin skådespelartalang. 

Frost/Nixon ger intryck av att ha stor nerv med mycket action men också humor som vänds i allvar. Var går gränsen för en vad en amerikansk president får göra? Tämligen aktuellt ämne, minst sagt.

Frost/Nixon har svensk premiär den 6 februari.

Mer film att se fram emot! Revolutionary Road, regisserad av den fantastiske Sam Mendes (som regisserade American Beauty) med Winslet/DiCaprio i rollerna. Den skall jag definitivt se!

Har alltid varit mycket förtjust i Kate Winslet! Upptäckte henne i Emma Thompsons filmatisering av Jane Austen's roman Förnuft och Känsla 1995. Hon var mycket ung, men visste vad hon ville. Winslet har aldrig kompomissat med sin konst och väljer sina roller med största omsorg. Ser man en film med Kate Winslet, vet man att både hjärta och hjärna får vad de behöver!

Winslet är för övrigt gift med Sam Mendes sedan några år, på tiden att de gör en storfilm ihop! Mendes har de senaste åren mest gjort uppmärksammade teateruppsättningar i England. Det hade varit mycket enkelt för Mendes/Winslet att fastna i Nutley/Bergström-fällan och bara göra filmer med varandra, där Winslet alltid spelat mot DiCaprio i diverse varianter. Men de sparar på krutet till ett detta särskilda tillfälle, tack och lov. ;-)

Winslets genombrott som storstjärna i Titanic var välförtjänat. Titanic är ingen film som gör mig särskilt upphetsad. Visst, otroliga miljöer, båten sjunker i realtid och visar både det bästa och sämsta hos oss människor. DiCaprio är en kul kille. Totalt osexig i mina ögon, men gullig som en kalv på grönbete. Fast det är förstås min åsikt. Winslet, å andra sidan - hon lyser! När hon vägrar att gå i livbåten och abrupt säger förväl till sin hemska mamma, då jublar jag inombords. Heja Rose! :-)

Revolutionary Road av Sam Mendes ger intryck av att ta steget längre än American Beauty när det handlar om tristessen i förortens familjeliv och människors önskan om att känna sig levande. Olikt American Beauty, där det äkta paret (Spacey/Benning, helt otroliga) drog helt åt var sitt håll, verkar poängen med denna film vara att paret försöker nå fram till varandra och bryta ny mark tillsammans. Jag är inte helt övertygad om att det slutar lyckligt, men det kommer definitivt att bli ett biobesök som från tittarna att känna sig levande.

Winslet är nominerad till sin 6:e Oscar för sin insats i Revolutionary Road, den yngsta någonsin som fått så många nomineringar. Hon har aldrig vunnit den. Winslet, det är din tur nu. ;-D

Revolutionary Road har svensk premiär den 30 januari.

...Och jag skall höra dig.

• Romantisk? Känslosam? Absolut!  
• Äventyrlig? Spännande? Så in i bomben!  
• Vackra scenerier? Ja, oh ja!  
• En film man alltid minns? Lita på det!  
• För lång? Faktiskt inte!

Mycket bättre än jag trodde! Tyckte nog att de trailers jag sett inte gjorde den ett dugg rättvisa. Filmen berättas ur ett barns synvinkel, pojken Nullah som är hälften aborigin och hälften vit. Vilken GRABB!!! :-) Han stjäl hela filmen!

Porrig? En sexscen som kanske varade i så länge som 30 sekunder. (För lite, tycker Gladan. ;-) ) Tjejfilm? Nix! Gråtfaktor? Definitivt. Vem gråter mest? Hjälten.

Tidskänsla? Otroligt fint återskapad 40-talsmiljö i allt och även med musik, bland annat Judy Garlands paradnummer Somewhere over the rainbow och härliga gamla orkesterörhängen som t ex Begin the beguine (Youtube-klippet längst ner).

Många teman? Tja, Australiens vildmark med kofösning, hårda karlar, ursprungsfolkets magi, den vite mannens skadliga inblandning, andra världskrigets ankomst, vad kriget gör med människor, möten mellan männsikor, kärlek och hämnd.

Framför allt en film om just - Australien.

En 4:a på en 5-gradig skala. :-)

Det blir som det blir när det inte blir som det ska. Det blir inte bra när det blir dåligt. Och andra helt hopplösa floskler som ändå säger vad det handlar om.

Arbetsdagen blev ingen pick-nick, för att uttrycka det milt. Lite som att sitta i en bil i nedförsbacke utan bromsar med 4-5 lösa, bilrädda katter. Spännande, överraskande och totalt oförutsägbart, om man skall se det ur en positiv synvinkel.

Det är trist när vi alla jobbat så hårt med en massa annat onödigt strul, fått det att funka och känt tillförsikt. Då inträffar nästa force majeur.

Men stämningen är god! Det gör det inte bara lättare utan känns absolut avgörande! Och det gick att jobba, trots allt. Vi fixade det!
:-)

Får vi sedan ordning på allt det andra också, känns det som om det är hög tid att ringa President Obama med ett förslag. Vi kan börja med att fixa Afghanistan under ett veckoslut och ta resten av Mellanöstern veckan därpå. Därefter tar vi itu med finanskrisen för att sedan avrunda med en ordentlig lösning på klimathotet. Slutrapporten bör ligga på presidentens skrivbord i det ovala rummet någon gång innan vi går på sportlov, senast mot slutet av februari. Det fixar vi! 8-)

Med Storasystern och systerdottern. Episk stoooorfilm av Baz Luhrman som gjorde Moulin Rouge och Striktly Ballroom, den senare är en av mina främsta favoritfilmer. :-)

Systerdottern hade hört att Australia inte var långt ifrån en porrfilm. Eh? Heta kärleksscener, alltså? Med Hugh Jackman? Som verkligen vet hur en man skall bära upp polisonger, som jag är löjligt svag för?

Har jag problem med det? Hmmmm. Nej, jag tror att det blir hur bra som helst. ;-)

Trodde att strulandet hade lugnat sig, men icke. Elektroniskt strul väntar mig på jobbet idag, fick jag höra. Håhå jaja...

Var går i så fall gränsen?

Sydsvenskan skriver en kort notis om en ny undersökning gjord på Chalmers på uppdrag av Nutek. Svenska arbetsplatser blir ineffektiva på grund av att de anställda bestämmer för mycket.

Hmmm. Försökte hitta andra tidningar som eventuellt skrev lite utförligare, men hittade inget.

Min första tanke var en gammal käpphäst: dåligt ledarskap! Artikeln hänvisar också till otydlig styrning, men fokuserar mer på att delegering, decentralisering och teamarbete har brister och gör att anställda jobbar på olika sätt och drar på olika håll.

Sedan sägs även att bättre organiserad personal producerar mer. Just det: bättre organiserad. Vems ansvar är det att organisera?

Antingen är undersökningen eller artikeln felvinklad. Tiden då det delades ut order från en överfurir är ohjälpligen förbi, anställda måste får tänka själv och komma med det de har att erbjuda i en trygg miljö med gott ledarskap.

Om ledarskapet är kapabelt, vill säga. Hur många småföretagare vet hur man entusiasmerar sina anställda? Hur många medelålders VD:ar på större företag vet vad en nyutbildad verkligen har att komma med?