Diskussioner om melodier som fastnar i hjärnbarken blossar upp då och då. Dessa kallas på engelska ear worm - öronmask. Ordet kommer från början från tyskan: ohrwurm.

Häromdagen hörde jag en melodi vars text, melodi, arrangemang och plötsliga tempoväxling ohjälpligt fastnade i min hjärna.

Those who are dead are not dead, they're just living in my head...

(De som är döda är ej döda, de bara lever i mitt huvud...)

Vackert och sant. Mitt i våren finns ju sorgen och döden där. Minnen såväl som nya intryck. Och mitt i det vackra gör det ju så ont ibland. Men då är de hos oss, de som vi på sätt och vis förlorat men ändå aldrig förlorar.

Tur att man kan skriva in texten i Google och få bekräftat att det inte bara lät som Coldplay, det var Coldplay. :-) Melodin kommer från deras senaste CD Viva la Vida (Leve Livet på spanska) or Death and All His Friends. En CD som i stort sett handlar om livet och döden, som titeln antyder.

Sången heter... 42. 42! Det viktigaste numret inom populärkulturen! Från Douglas Adams' bok Liftarens Guide till Galaxen där det handlar om Svaret på Livet, Universum och Allting. Men det var visst inte bara detta som inspirerat, enligt sångaren i Coldplay. 42 är sångaren Chris Martin's favoritnummer. Undrar vad som är mitt favoritnummer? 7? 33? 6? ;-)

Nu blev det trehundrafemtielva länkar, men det är faktiskt melodin som är det viktiga. Tempoväxlingen fick mig att tänka på Beatles' A Day in the Life. Texten och melodin i 42 var en allmän tröst och märkligt upplyftande.

Skulle kunnat gå på djupet om CD-omslagets tavla med den revolutionära, franska Marianne, men det tar vi en annan gång. Hör på låten istället. ;-)

Text:

Those who are dead are not dead
They're just living my head

Oh...
And since I fell for that spell
I am living there as well

Oh...

Time is so short and I'm sure
There must be something more

You thought you might be a ghost
You thought you might be a ghost
You didn't get to heaven but you made it close
You didn't get to heaven but you made it close

Kelterna var som vanligt först, som alltid när det gäller våra högtider, de kallade denna rit Beltane. Man drev kreaturen runt eldar för att skapa ett skydd mot allt som lurade ute i markerna. Grenar med nyutslagna löv användes för dekoration.

Det lär ha förekommit en hel del fruktbarhetsriter (orgier, skulle vi kalla det) dessutom, och en del hävdar att man offrade utvalda människor i elden. Kelterna hade höga tankar om rödhåriga, de ansågs förmodligen som heliga. Detta gav troligen en viss kunglig status men också en stor utsatthet när det var dags att tända Beltaneelden...

Med kristendomens intåg övertogs högtiden för att fira ett helgon från Devon i södra England: Walpurgis eller Walburga, som levde på 700-talet och missionerade i Tyskland. Efter detta kallas firandet Valborgsmässoafton/Valborgsnatt. En "mässoafton" firades inför en speciell högtidsdag med vaka och bön.

Man har väl antagligen alltid vakat in denna natt, på olika sätt och med olika sätt att fira. ;-) Grattis Kungen och Glad Valborg till er allihopa!

Idag är det Earth Day, Jordens Dag. Google hade en fin bild, dagen till ära! Möjligen är det faktiskt slutet på Jordens Vecka, enligt engelska Wikipedia. Fast FN brukar hålla Vårdagjämningen som Jordens Dag. Alla dagar kan vara Jordens Dag. Och Kvinnodag. Och Mannens Dag. Och Barnens Dag. Och Familjens, Fredens, Tro Hopp och Kärlekens Dag! Alltid. :-)

Fast det börjar givetvis med att vi har en jord. En att ta hand om på bästa sätt. Alltid bra att bli påmind om det.

Jodå, nu kommer svaret. Men först ett erkännande! Igår kväll vid 23.25 lade jag ut ledtrådarna. Vid 23.45 kom rätt svar från Kastrullapan. Det svaret pulicerade jag snabbt och glatt - sedan insåg jag min blunder. Man skall ju vänta! Så går det när man är för ivrig...

Så jag kopierade svaret och raderade inlägget. Och insåg då att jag förmodligen gjort en ÄNNU större blunder. *slår handen i pannan* Man är ju en novis på att hålla bloggtävling. Jag ber om ursäkt! Mea culpa...

Så här skrev iallafall Kastrullis:

"Jag tänker på Winston Churchill, men det känns
absurt att han ska ha varit så söt och bilden känns
då lätt daterad, med tanke på att Churchill mottog
priset 1953..."

Givetvis var det Churchill! Levde 1874-1965. Mannen som liknats vid en bulldogg och som höll talet om "blod, svett och tårar". Nobelpriset i litteratur 1953, som Ullis skrev. Svenska Akademins motivering:

"...för hans mästerskap i historisk framställning samt för den lysande talekonst, med vilken han framträtt som försvarare av höga mänskliga värden."

Visst häpnar man över denna änglalika målning. Men hans farbror var Hertigen av Marlborough, så han var en ytterst blåblodig liten gosse som givetvis skulle förevigas på finast möjligast vis. Han var fyra år på bilden, tavlan målades 1878.

Grattis Ullis!!! :-D Och TACK alla ni som deltog!! Flera av er kom snabbt in med rätt svar!! Bra jobbat! :-)

OK, inte lätt med den bildgåtan. Jag erkänner!

Tre ledtrådar:

• Nobelpris i litteratur. På så sett är Ann-Louise närmast. (Det är inte Marie Curie!! :-D )

• Engelsk bulldogg. 

• Kroppsvätskor i ett berömt tal.

Kom IGEN nu!!! Ni kan det. :-)

Bloggkompisarna Sanna och Åke får alltid igång mig med sina spännande bildgåtor. Idag snubblade jag över en bild som fick MIG att tappa hakan! Vem är detta?? :-)

Två ledtrådar:

Gosse. Jodå! :-)

Nobelpristagare.

Påven har hållit påsktal. Denne maktfullkomlige man hör inte till mina favoriter, vilket jag bloggat om tidigare.

På Newsmill trängs nu en serie mycket intressanta artiklar; humanister, ateister, bokstavstroende kristna och kristna med liberalteologiska idéer (ser Bibeln mer symboliskt, dit hör jag) diskuterar främst Jonas Gardells nya bok Om Jesus och i förlängningen om religion och om de eventuella motsättningar som kan finnas mellan tro och förnuft.

Vill peka på några artiklar som gav mig lite att tänka på.

Katoliken Samuel Johansson som förklarar att Katolska Kyrkan är igång med att gräva sin egen grav och hur detta mycket väl kan bli trons räddning.

Katoliken Bengt Magnusson som förklarar varför tro och förnuft inte står i konflikt med varandra.

Karin Långström Vinge, präst i Svenska Kyrkan, ger svar till Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna, och förklarar varför Svenska Kyrkan inte hela tiden kan göra avbön för gamla synder utan måste se framåt och även peka på det kyrkan gör som är bra. Vilket råkar vara mycket.

Bra och tänkvärt skrivet!

Måste bara passa på att hylla Ystads vackra teater, som jag skall till idag. En skön juvel nära hamnen som jag passerar med tåg varenda dag.

Teatern har alltid lockat såväl scensällskap som musiker att framträda där. Den har gått med stora förluster de senaste åren, utredning pågår och VD:n har fått sluta. Hoppas det ordnar sig! Ystad lär inte ge upp sin teater hur som helst!

Så skriver Ystads Kommuns hemsida om teatern:

Ystad fick sin första teaterbyggnad 1842 och sin andra och
nu befintliga teater 1894. Det är en vacker, nyklassicistisk
byggnad ritad av Ystads förste stadsarkitekt Peter Boisen.
Teatern reser sig majestätiskt över de små gatuhusen vid
Skansgatan snett emot småbåtshamnen.

Teatern har ett autentiskt underscenmaskineri sådant det i
allmänhet såg ut på landets alla 1800-talsteatrar. I Sverige är
det endast Drottningholmsteatern och Ystads teater som har
fungerande scenmaskineri som gör det möjligt att ge 1700-
talsteater på ett autentiskt sätt.

Till teaterns mest värdefulla inventarier hör en unik samling
kulisser gjorda i den legendariske teaterdekoratören Carl
Ludvig Grabows ateljé på Karlavägen i Stockholm.