Det finns mycket jag skulle kunna säga om dagens skola, och mina åsikter skulle säkert kunna chockera i onödan. Men här är en krönika som skriver en del av det jag tänker på. Alla kanske inte behöver lära sig allt skriver den vettiga Emma Hamberg.

Nej, just det. Det är bättre att vi går in för att lära oss mer av det vi har talang för och lär oss tolerans för andras kunskap. Då blir vi bättre rustade för livet och för att ta in saker som vi inte är så vana vid.

Sluta försöka stöpa in i en mall, hur man än tjatar i dagens skola att man skall se till individen, så misslyckas detta. Man skapar bara större avstånd, istället för mindre.

Kul test, om du gillar Jane Austen :-) Mitt resultat!

Var på biblioteket idag. Underbart och nostalgiskt. Biblioteket var den enda ungdomsgården för mig. Vi flyttade från landet till en medelstor ort när jag skulle fylla sju och fröken tog oss dit. Biblioteket.

Fröken tyckte att jag skulle läsa böcker. 70-talets titlar med socialt ansvar. Men hon läste högt också: Det blåser på månen och Skriet från vildmarken. Dem älskade jag. Äventyr!

Så jag tog mig till biblioteket och gick inte hem förrän mamma ringde.

"Katarina, du ska hem och äta nu!"

Struntade i de där 70-talsböckerna och fastnade snabbt för seriealbummen: Tintin, Lucky Luke och Asterix. Äventyr! Geografi! Jag lärde mig fantastiska saker och ord som det dröjde år innan jag fick möjlighet att använda. Trots att seriealbum då inte var lika fiiiint som "riktiga" böcker. Fröken såg besviken ut när jag tyckte att man väl kunde få skriva en bokrecension över ett Tintin-album? Nej, det gick ju verkligen inte!

I Tintin och Det Hemliga Vapnet följer Tintin och Kapten Haddock efter en mystisk bil. En Chrystler. Mycket konstigt ord. Sj-ljudet på skånska uttalas som ett blåsljud. Ssssjjjjjj-ryyyys(t)lern. T-et fick inte riktigt plats. Men Sjrysslörn lät bra. Tills pappa hörde mig säga det och skrattade sitt bullrande skratt, som jag skulle göra allt för att höra idag. Men inte då. Dumma pappa!

Jag skaffade lånekort. En fin, gulbrun pappbit där de skrivit mitt personnummer, namn och adress med skrivmaskin! Denna dyrgrip var instoppad i en plastficka. Så vördnadsvärt! Min första klocka gjorde mig inte hälften så stum.

Och så lånenumret, förstås. 3303. Det lärde jag mig fort, för lånekortet låg oftast i lådan till min pigtittare, det var ju en dyrgrip. Men varje seriealbum lånades under detta nummer: 3303. Damerna på biblioteket tyckte jag var duktig. Men jag lärde upp dem ett hack till: jag kom så ofta att de kunde numret.

"Jag vill låna om Tintin i Tibet!"

"A-ha! 3303!" sade bibliotekarierna.

Sedan fanns ju myshörnan! Där stod en obegripligt låg soffa i brun manchester med uttag för hörlurar. Där kunde man höra på böcker. Helst Tintin i Hajsjön, för den var så annorlunda jämfört med de andra. De andra Tintin hade Tomas Bolmes röst och man kunde följa händelserna ruta för ruta. Inte i Tintin i Hajsjön.

Jag glömmer aldrig första gången jag såg Tomas Bolme på bild. HAN! Tintin!? Det var en svår chock...

Men myshörnan var fin! Hörlurarna klibbade vid huvudet, de var stora som bläckfiskar och man fick ha dem hängande på öronen. Där satt vi och njöt. En gång satt vi djupt försjunkna och till sist var Tintin slut. Vi tittade upp, som yrvakna och nyåtervändna till verkligheten. Resten av biblioteket var mörkt och tomt!

Favoritbibliotekarien kom leende och sade: "Klockan är fem över sju och biblioteket är stängt. Men jag tyckte att ni skulle få höra färdigt."

Vi var häpna men förstod kanske någonstans inom oss att vi hamnat i ett speciellt universum, där bokälskare trivs.

Så gick vi hem till radhuslängorna fastän kvällen var mörk och små vi var. Så gjorde man förr.

På onsdag startar European Social Forum i Malmö. Som ni säkert har märkt, så äääälskar media att spekulera i hur mycket kravaller det kommer att bli. De tjatar om det som hände på EFS i Aten för två år sedan, jag är förvånad över att de är intresserade av att ta upp så pass historiska händelser! Grattis, media! ;-/

På Sydsvenskan chattar två arrangörer med nyfikna. Den ene känner jag från min andra arbetsplats. Kan säga så mycket att dessa två är inga naiva dunungar som drar hem lite kompisar på en spontan fest, direkt.

Så: nog om det! Malmö är en drabbad stad! Bilar bränns varenda vecka på välkända Parismanér. Ganstergrupperna gör upp inbördes. MC-gängen ligger på lur. Men som vanlig Malmöbo drabbas man så otroligt sällan. Jo, om man har sin bil i ett utsatt storbilsgarage, vilket är trist nog.

Bakomliggande orsaker skrivs och spekuleras det massor om! Men vem vågar börja med sig själv? Hur vill vi ha det? Gör vi något åt det?

Detta säger Eurpean Social Forum: En annan värld är möjlig.

Har hittat en jättetrevlig bokblogg och hon som har den läser just nu Travels With My Aunt av Graham Green. Den läste jag om i fjol, fantastiskt bra! Den handlar om en man som verkligen byter liv. Varför handlar varenda bok, film och dokusåpa om att byta liv numera!? Jag vill inte byta. Inte en gång till!! Jo, möjligen med en favorithjältinna i bokens underbara värld. ;-)

Tack och lov för att det är höst! Här skall läsas! :-)

När man håller sig hemma för att skona omvärlden från sina elaka baciller, tänker man lite på detta med närhet. Hur hälsar vi på varandra?

Snodde detta från en artikel i Sydsvenskan:

• Bugning är vanligt i Japan, Taiwan och Hongkong. Är att förminska sig själv. Göran Perssons bugningar har kommenterats av utländska medier.
• Eskimåpuss. Förr hälsade inuiter genom att andas in vid den andras kind.
• Tibetaner sträcker fram armarna med handflatorna uppåt och bugar. För att visa underdånighet kan de även sticka ut tungan.
• Kindpuss är vanligt i Sydeuropa, Mellanöstern och Sydamerika. Börjar ofta med handslag och kindpuss vid höger kind. Antal gånger man pussas varierar. I Belgien, Holland och Schweiz pussas man 3 gånger, medan Portugal, Spanien och Egypten stannar vid 2 gånger och Chile och Argentina 1 gång. I Frankrike är det 1 till 4 pussar beroende på vilken region man befinner sig i. (*asgarv* Tänk om man börjar på fel kind!! Min kommentar ;-) )
• Handslag gäller i norra Europa, Australien, USA, Kina, Israel (dock inte alla kvinnliga ortodoxa judar), Singapore.
• Waihälsning där man för ihop handflatorna och bugar. Vanligt i Thailand, Indien och Laos.
• Maorier. Kvinnor kindkysser, medan män pressar näsorna mot varandra.
• Saudiarabien och Pakistan. Män tar i hand men bör inte hälsa eller röra vid en kvinna om de inte är släkt. Nära vänner av samma kön kan kramas. (Som i Sverige, nästan! Min kommentar.)
• Sydafrika. Här finns ett handslag som griper om den andra personens tumme.

Bloggkompisen Åke gjorde mig uppmärksam på att man är duktig på att ta i hand i östra Skåne, oavsett ålder. Det är lantluften. :-) Man hälsar också oftare på varandra på gatan, i affärer etc.

Hur gick det för er, bloggvänner som skulle börja hälsa på er omvärld? Springer folk för livet? Artikeln säger att man hälsar för att visa att man har fredliga avsikter och att svenskar är ökända för att vara dåliga på att hälsa på främmande människor.

Jag kramar gärna! Men inte någon som visar sig tveksam till det. Kindpussar ibland nära väninnor och släkt vid högtidliga tillfällen. Fast det kommer mer från mina år i Malmö och Lund, det är sant. Det är inte lika självklart på landsbygden.

Fick en oförglömlig kram av en man jag gillar och inte väntat mig en sådan manöver ifrån - och jag läääängtar efter att göra samma överraskande attack på den mannen, när tillfälle ges! ;-) Fast det är nog något annat. Är han och jag i vänskapszonen nu? Hmm.

Man spekulerar i hur tättbefolkade länder kunde bli så mer benägna till närhet. Men det är just den påtvingade närheten som avgör: man tvingas lära sig leva med folk inpå sig och det blir en kultur med hjärtliga hälsningar.

Så nu får vi upp till bevis i de tättboende, skandinaviska städerna också. Pussa på! ;-) Eller nä. Gör som ni vill. Ett "hej" räcker minsann långt. :-)

Jag är hos Österlenväninnan och med förenade krafter söker vi information och annat till hennes verksamhet. Rafsade en gång i tiden åt mig några poäng i Religionsvetenskap i Lund och har alltid varit intresserad av allt som rör historia, religion, arkeologi och hur folk levde och lever sina liv, deras uppfattning om världen, livet, döden... Små och enkla saker. ;-)

Vi snokar runt i buddistiska och hinduistiska källor men sedan dras jag lika obönhörligt som alltid till det fornnordiska, keltiska, västeuropeiska - och hux flux är jag i mitt inre på de Brittiska Öarna med alla dess spektakulära medeltida katedraler och lika spektakulära forntida stenmonument. 

Det behövs fler våtmarker! Christinehofs Slott på Österlen har återställt ett område med lyckat och vackert resultat!

Mannen som har huvudansvaret för att detta och så mycket annat som är fantastiskt på Österlen är denne otrolige man: Calle Piper!

Vad man är tycker politiskt får man ändå hålla med om att Calle Piper förenar det bästa av två helt motsatta världar och gör det med ett bevisligen mycket lyckat resultat!

Fler Calle Piper till både höger och vänster! :-D