Fästing! På min mage. Jodå. Pytteliten, men jag fick bort den. Rodnad. Gillar det inte! Får hålla koll på rodnaden. Det är mitt livs andra fästing, och den förra satt också på magen. De gillar inte smaken av mig, men är de riktigt desperata tycks de kunna stå ut med mina frodiga Rubensformer.

Hittade lite info om enzymet Diaminoxidas. Har man brist på det, får kroppen svårt att bryta ned histamin i mat. Man får alltså knepiga, fusk-allergiska reaktioner på mat som tomat, ost, rödvin, salami etc. Det finns en hälsokosttablett som heter Camucin, den hjälper tydligen och även läkare rekommenderar den.

Min fot sköter sig inte. Så fort jag går en sträcka får jag otroligt ont. Smärtan lägger sig tack vare antiinflammatoriskt preparat, jag använder helst torkat nyponskal men fick ta till storsläggan med hjälp av Ibumetin igår kväll.

Det är fotvalvet som är nersjunket och ärligt talat är det helt och hållet mitt eget fel. Dumma mig! För platta sommarskor, för mycket asfalt, för mycket sittande arbete i sommar, för lite naturlig motion. Tack och lov har vi kontakt med en fantastisk ortopedtekniker med eget företag via kliniken, jag skall be honom titta på det och förmodligen behöver jag inlägg.

Har jag otur är det Mortons Syndrom. Även det går att bota. Meeen det tar tid! Och jag kommer inte att kunna promenera på ett bra tag! Gaaaah! Som om jag inte hade frodiga Rubensformer så det räcker!

Så är det på semestern, krämpa efter krämpa gör entré. ;-/

Det är bara att ära den som äras bör. Chefen kollade på foten, sade att "det är ditt knä som bråkar igen". Sekunden efter var han inne och grävde i muskelfästet bakom knät, drog - AJ! - och fick rätt på eländet. Han kollade även det andra knät och att inte hälarna låg snett.

Och nu är det en löjligt enorm skillnad till det bättre. Jag har tur som arbetar med två suveräna kiropraktorer, så är det bara. :-)

Skånepågen gav en fin och värmande kommentar till mitt förra inlägg och då började orden rinna ur mig. :-) Han skrev bland annat om den egoism man lätt skaffar sig när man levt ensam ett tag. Men jag kände att det hos mig gick djupare än så, att det handlar om en utveckling som pågått under en mycket lång period.

Det stämmer, jag är egoistisk. Det tog tid, men jag har blivit det. Kräver en hel del. Har slutat med att säga "OK då" när mitt hjärta inte tror på en sak.

Jag kan inte säga att det är en sida hos mig själv som jag tycker helt och hållet om. Min naturliga och upplärda instinkt är att sätta mig själv åt sidan - helt och hållet - och gå upp i mina medmänniskors problem till 100%. Så blev jag fostrad.

Jag gjorde så förr. Det åt upp mig till hälften. Men det gjorde mig lycklig att kunna hjälpa - men också olycklig när personer som jag försökt hjälpa inte blivit bättre. Jag skulle ju fixa allt!

Då fick jag fråga mig själv: ställde jag upp för att det fick medmänniskan att må bra? Eller var det för att jag skulle kunna klappa mig själv på axeln? Jag kom fram till att det var en kombination av båda sakerna, tack och lov. Men det tog hårt att inse att min hjälpsamhet faktiskt till stor del var ett sätt att ge mig själv en känsla av överlägsen duktighet. "Snälla, rara Katarina som alltid ställer upp".

Men jag bryr mig om mina medmänniskor - genuint. När jag talar med en medmänniska, då ser jag den människan. Ser, inte ser på. Vill finnas där, lyssna. Se personen, oavsett ålder och kön.

Sedan har även jag mått dåligt. Jag är inte så mycket för att skriva av mig om det, men det har varit en hel del tuffa perioder i mitt liv. Det som inte dödar, det härdar. Visst har jag mina cyniska stunder, men jag är faktiskt i grunden GLAD och ser framåt. :-)

Att må dåligt är en lång och svår process. Men en sak är säker, vare sig det gäller fysiska och/eller psykiska åkommor: man får inte ge upp. Man måste vilja vara frisk.

Jag skriver det en gång till: man måste vilja vara frisk.

Jag har en fysisk åkomma som jag får leva med i resten av mitt liv. Den får inte styra mitt liv. Jag har varit ledsen, men den sorgen är en liten del av mig. Den sorgen och den smärtan är inte JAG. Jag väljer att se friskt på mitt liv. Jag måste anpassa mig i vissa situationer och förklara vad det handlar om. Men jag är inte min åkomma.

På så sätt tar inte sorgen över åkomman kontroll över min situation, det ger ingen varaktig depression. För visst hade en sådan sak kunnat ge även mig en djup depression, inte minst med tanke på andra sorgliga saker som hänt i mitt liv. Glädje och sorg går alltid sida vid sida.

Men trots att jag har en livlig fantasi, älskar historia och kan vara rosenrött nostalgisk så finns det en sak som man alltid måste inse: det tjänar ingenting till att leva i det förflutna.

Vi måste se framåt. Här och nu är allt - allt - vi har.

I slutet av Stolthet och Fördom av Jane Austen säger Elizabeth Bennet till Mr Darcy:

"Think only of the past as its remembrance gives you pleasure."

Tänk bara på det förflutna när dess minnen ger dig glädje.

Så egoismen i det hela ligger väl i att jag har lärt mig att trivas med mig själv och mitt liv som helhet. Sedan finns det alltid saker jag vill förändra och förbättra - det är något som är säkert! Periodvis kan jag också grubbla på varför det blev som det blev. Men då vet jag att det är dags att se saken ur ett annat perspektiv eller dags att rycka upp sig och gå ut i friska luften.

Och när det gäller förhållanden... Tja, jag ger allt, när jag väl fallit för någon. Allt. Tout. Alles. Det är farligt men underbart.

Och den jag vill leva med, vill jag verkligen leva med, inte bredvid. Äkta och oljuget. Självuppoffrande och egoistiskt från båda håll. Det är inte säkert att jag får som jag vill, det kan man aldrig utgå ifrån. Men jag är glad för att jag har kommit fram till denna slutsats.

Och nej: jag ser varken ut som sköldmön eller Pallas Athena. ;-) Är inte så stridslysten heller. Bara om jag måste och det är tack och lov väldigt sällan. Men jag är fullt beredd på att gå i strid för såväl mig själv som för någon annan som jag håller kär - när mitt hjärta säger att det är rätt.

Igår sade de på radion att ett kanadensiskt forskarlag fått fram att kolhydrater är bra för vikten. Vem är de köpta av? undrar mitt skeptiska jag. Vad skall man tro, egentligen?

Äsch, det är som vanligt: ät mindre, motionera mer. Det är det enda som hjälper!

Hur har ni det? Här är det som vanligt full rulle, både jobb och privat. Kul är det, iallafall! Ännu ingen semester i sikte, så klart. Hinner knappt öppna en bok, se en film eller läsa en blogg. Det är trist... Hinner knappt skriva vad som händer, när det händer.

Sedan har ju hemmet en märklig förmåga till att göra sig påmint. Vill inte prata om det. Men jag funderar seriöst på om det är vettigare att kasta in en Molotovcocktail eller om jag helt enkelt måste ta itu och rensa. Rensa har jag inget emot, men slänga kräver hjälp. Någon med starka armar och stor bil måste ställa upp. Och vem har tid? Alla har ungefär lika mycket tid som jag.

Nyfotad av Den Bildsköna.

Jag kan inte minnas när jag sist lagade mat i mitt eget hem. Kan inte påstå att det var så jag trodde livet skulle bli. Man får anpassa sig och tänka att man får ha roligt när man kan. Ibland kan jag undra vem jag hade varit om livet blivit mer som andras; man och barn, mindre jobb, familjestress, mer hemma, mindre socialt. Hade det i så fall varit en källa till funderingar? Då hade jag väl istället skrivit om att jag inte mindes när jag senast åt en middag utanför hemmet.

Sova måste man också. Någon gång emellanåt. Man vill ju så mycket! Och skall så mycket. Vädret är faktiskt väldigt gynnsamt i år, iallafall i denna fagra delen av landet. ;-)

Försöker tänka långsiktigt, det börjar ju bli dags för det. Lite 40-års-kris-känning... Eventuellt. Hur vill jag leva de närmaste tio åren? Hur vill jag må? Vad måste jag då göra, hur skall jag tänka och planera? Vad skall jag bestämma mig för? Vad skall jag ta för mig av? Vad skall jag avstå i från..?

Tankarna är många och de går inte riktigt att bara vräka ur sig av. Men de finns där, varenda dag. Vid frukostkaffet. På Pågatåget. Mitt i ruschen. Mitt i lugnet under ett träd. Det är upp till mig, och så skall det vara. Att inte göra något är också ett val, om än passivt.

Fick en gång några ord på vägen av bloggvännen Skoghuldran, det handlade om gladans (fågelns) symboliska betydelse. Dessa orden fick jag med mig:

Gladan säger: Skapa möjligheter. Min gåva till dig är att
skapa det fullkomliga. Dessa möjligheter skapas lättast
genom att du håller dig lugn ett litet tag för att få ett klart
perspektiv. Därefter kan du börja agera så att du får det du
behöver. Men kom ihåg, en glada sitter inte stilla någon
längre stund.

Det går ju inte att göra något vettigt alls. Skrev en hög kvitton nyss, trodde att jag skulle dö. Känner mig som en vissnande blomma. Tänk att få bo i ett vattenfall nu...

Otroligt intressant notis i dagens City, sidan 3 i pdf-versionen, om en undersökning vid Lunds Universitet, gjord av läkaren Sofie Westling. Gjorde en bildkopia av artikeln, läs och begrunda.

***

Skall bli mycket intressant att se vad ytterligare studier leder till! Också intressant med beteendet att män/pojkar vänder aggressionen utåt och mot andra, medan kvinnor/flickor vänder aggressionen inåt och mot sig själva.

(Hajade också till över namnet: Sofie Westling. Gammal kompis från högstadietiden. Grattis till detta, bra jobbat!!)

Har haft ont i huvudet den senaste veckan, och vet att jag borde låtit chefen behandla mig. Men vi har ofantligt mycket att göra allihop och när kvällen kommer behöver alla vila, göra klart, komma hem.

Men igår högg jag tag i honom och han utövade sin "magi". Nacken blev justerad - japp, det knakade högt - och det var en enorm lättnad. :-) Så går det med allt sittande och gloende in i dator.

Ryggen, knän och fötter var som de skulle och behövde inte behandlas. Lite av ett mirakel för att vara jag. Det har tagit tid att komma dit.

Och i natt har jag sovit "ikapp" eller något, för jag var som en klubbad säl hela natten. Tur jag hade sovmorgon, det behövdes! *gäspar stort och belåtet*

Bara en tuff, intensiv eftermiddag och kväll kvar med mängder av andra, smärtande stackare - sedan kan det få bli midsommar så mycket det vill! :-)