...som Stagnelius skrev, då är jag nog lite mindre nära Gud nu än jag har varit de senaste dagarna. Sedan julledigheten har det känts som om kaos var ett permanent tillstånd som manifesterat sig i diverse olika förklädnader; oförutsägbar men beständig. Nu verkar kaos och jag ha åtminstone några hus emellan oss, eventuellt befinner vi oss ett kvarter ifrån varandra.

Mitt i kaoset har jag hunnit ifatt med släktumgänget och sett Avatar i 3D. Nu vill jag bara se bio i 3D, trots att jag duckade för vapen och försökte vifta bort sotflagor framför ansiktet. Om ni varit på 3D-film så vet ni vad jag menar. När jag var barn var det årliga Lisebergsbesöket en höjdare, mamma och jag gick alltid in på stället som hette Cinema2000 där man stod på ett golv och glodde på 3D-filmer. Alla hojtade rakt ut ganska ogenerat när man åkte med i de häftiga svängarna, trots att man bara stod på ett golv.

Avatar var givetvis bra och fantastisk - jag grät så tårarna flödade, blödig har jag alltid varit. Att den visades i 3D-format skadade säkert inte, storyn som så är inte direkt ny men alltid tänkvärd. Sigourney Weaver var lysande!

Vännerna i Paradiset skall däremot satsa på hemmabio, vardagsrummet renoveras och stor projektorduk skall upp. Jag skall dit och vara lite behjälplig i helgen. Det lär väl bli lite filmmaraton så småningom... Hmm, RA i helfigur, hmmm. ;-)

Har inte lyckats boka om rutinkollen på barnmorskemottagningen, mycket retfullt. Snart börjar jag hålla kurser i engelska och seniordata igen och tiden blir knappare, det hade varit bra om det varit avklarat innan dess. Människan spår och Gud rår. Och bredvid Gud bor kaos, då är vi alltså tillbaka där vi började.