Vilken lyx! Hela lägenheten blir renoverad för somliga! Det är ju fantastiskt, men så bor vi ju också i ett sådant fantastiskt land där alla alltid gör sitt bästa. Inte minst de som har möjligheten att göra en god affär på till exempel... fastigheter.

Jag menar, är man en driftig person som kan dra ihop pengar och köpa saker som ger ännu mer pengar, då är man ju så duktig. Driftig. Smart. Ju mer pengar, desto smartare. Om man sedan drar in hutlösa hyror och av en händelse missar några års underhåll - ojsan, men det är sådant som händer - då blir man snabbt rik. På kort sikt.

Det är bara så himla taskigt att vi har vissa lagar i det här landet. Hyreslagen är en sådan dum, dum lag som hindrar driftiga personer att dra in sina pengar i lugn och ro. Plötsligt blir opinionen för stark, för tidningarna envisas med att lägga sig i.

De börjar skriva om de jobbigaste människorna som finns på denna jord, det vill säga de som hyr bostäder i den där pengamaskinen man köpt. Om det inte hade tjatats så förbannat, så hade pengamaskinen kunnat ticka på i lugn och ro i säkert några år till.

Eventuellt hade pengamaskinen, alltså fastigheten, till sist ramlat ihop av allt det där lilla försumbara möglet som råkar finnas här och där i pengamaskinen. Nåja, vid det laget har man säkert skaffat några nya fastigheter. Man kan riva den mögliga och sälja marken sedan, det är också en bra affär! Driftigt.

Men så är det ett sådant tjat om lagen. Och vite. Och tvångsförvaltning. Att dom alltid skall lägga sig i! Så får man renovera. Dyrt blir det!

Och stökigt, dammigt är det med renovering. Så klagar dom igen! Vadå, varför skall man informera innan? Lägga upp en plan? Evakuera? Veta vad man håller på med? Man tjänar pengar och är driftig, resten tar man som det kommer. Eller låter bli, om man kan. Det går så länge det går.

Förresten, varför klagar dom hela tiden? Lite lösa sladdar i köket, mögeldamm och att vara utan badrum är väl inget att klaga över? Va? De skall vara glada och tacksamma över att det äntligen händer något, var skall de annars bo? Det finns många som vill ta över om det inte passar.

Vem skulle inte vilja bo så?

Sedan att en och annan idealistisk bloggare tycker att sådant är vidrigt, nedrigt och äcklas över sådant uselt beteende, blir fullständigt rasande och ilsken och vill bokstavligt talat slå in tänderna på sådana som bara är lite driftiga - det är ju bara sådant som händer.

Först ser man en tuss gröna blad sticka upp under ett buskage, sedan ser man blommor som vi första påsyn kan verka bleka och oansenliga. Men titta en gång till! Den lilla starka Helleborus är ett under av variation och skönhet! Även känd som julros. Inte sådan rödsprakande som man har inomhus under julen, utan julrosen som kan sticka upp och blomma i en snödriva. Välkommen! :-)

Det är tur att jag bloggar, nu vet jag vem som vann Vasaloppet och hur Agnes var klädd i gårdagens Melodifestival. Man vaknar en bra bit in på eftermiddagen och konstaterar att det är som om man var på en annan planet. Är jag på Mars eller är det alla andra som är där?

Strunt i det, man hänger med på ett eller annat sätt. Kanske inte 9 mil på skidor (as if!!) och kanske inte i guldlamé. Men en promenad runt Limhamn med kebab och matinhandling har jag åtminstone genomfört idag. Guldlamé och skidor hade varit i vägen på en sådan utflykt, här är inte en flinga på marken och låg glamourfaktor på söndagarna.

Krokusarna som syntes häromdagen verkar ha "dragit sig tillbaka" ner i jorden. Men jag såg något annat fint! Skall leta upp en bild och visa här på bloggen, är strax tillbaka...

Det blir en hel del funderingar idag! Åke gjorde ett tänkvärt inlägg häromveckan om varför det är så inne med dyra bröllop. Några dagar senare skedde Förlovningen med stort F. Och jag triggades till att blogga om prinsen på vit springare.

Som singel med två långa förhållanden bakom mig och ensamboende de senaste fem åren, funderar jag givetvis en del. Jag vill inte påstå att jag gett upp som så. Är bara inte intresserad av att ge mig på det hela med kärlek och förhållanden igen. :-/

De förhållanden jag hade var inte hemska, men de var inte heller något som gav balans och harmoni i tillvaron. Det känner jag att jag har i betydligt större utsträckning nu. Men vi människor är som vi är och vi är biologiskt programmerade till att söka en partner. (Sedär, jag brukar tjata om hur romantisk jag är. Hur romantiskt är det att säga "biologiskt programmerad"?)

Ur psykologisk synpunkt är det säkert ypperligt att jag kommit fram till att det är såååå mycket bättre att vara själv än att vara med fel partner. *fnys* Önskar att jag kunde säga att jag är så lyckad, duktig flicka.

Så läste jag vad Grynet skrev idag (Grynet, det är andra gången idag som jag refererar till ditt inlägg. Vet inte vad du fick igång hos mig. 8-) ) Detta skrev hon:

Vet ni, jag läste någonstans att plikterna gör
vi med vår partner men vill vi ha riktigt kul så
roar vi oss kvinnor med våra väninnor!!!

Bullseye på Gladan.

Nu vill jag gå och gömma mig under en sten någonstans. Ingen partner = lättare att smita undan det vanliga pliktlivet. Jodå, jag jobbar, ser till att handla och få i mig mat, röjer i min egen röra, tvättar och fixar med mitt eget liv. När jag vill. Om jag vill. Och måste.

Men jag är heltokigt förtjust i att komma ut och få intryck. Gärna i sällskap med vänner! Och jag älskar mina vänner! De flesta är väninnor, eftersom jag är kvinna, men jag har några manliga vänner som jag sätter stort värde på.

Och mina närmaste väninnors män betyder så mycket för mig att jag gärna skulle haft dem som vänner, även om jag inte kände deras partners. Det är då jag brukar glädjas åt att en del kvinnor trots allt har haft tur och att det verkligen finns bra män! :-) Så någon manshatare är jag faktiskt inte.

Är jag då så hopplöst obstinat och oanpassningsbar? Jag tror faktiskt inte det. Vill jag vara lyxhustru som bara kan roa mig? Det vill vi väl alla, både män och kvinnor. ;-)

Då är det väl helt enkelt den rätte som saknas. Den som jag verkligen passar ihop med. Om han finns. Kanske längtar jag efter honom, kanske inte.

Skumt. Jag kände aldrig så när jag var yngre. Jag ville träffa någon eller vara med någon som jag var kär i, annars var jag ledsen. Var jag med någon, ville jag få det att fungera - annars var jag ledsen för det. Nu är jag varken ledsen eller likgiltig. Bara allmänt nöjd och tar saker som de kommer. Kanske är den rätte en av de saker som kommer. Eller inte. Lika bra att hoppa vidare i livets hage. Vad det gäller kärlek är jag definitivt tillbaka på ruta 1.

Varför bloggar du? skrev Skogshuldran till sina läsare i ett inlägg. Just den gången kommenterade jag inte, för så många läsare sade vad jag redan kände. Och jag behövde fundera.

Var inne på Grynets blogg idag och hon hade varit på bloggrunda. Hon inspirerade mig till att göra sammalunda, både bland egna bloggvänner och andras.

Så mycket man får med sig, som alltid. Det är helt otroligt!

Jag är den typen av person som kan gå in i något lite för mycket, kan helt enkelt hamna i det träsk som heter "för mycket internetanvändande". Bloggberoende, Youtubeberoende och dylikt. Speciellt vintertid och vid förkylning. ;-) Nu spelar jag inga dataspel, annars hade det säkert också kunnat bli lätt beroendeframkallande.

En av de första jag började kika in och kommentera hos var Kastrullapan och hennes inlägg var nog de första som gjorde mig beroende av bloggandets givande och tagande. :-) Och blogga är bra! Läs vad Nilla sade!

Jag började blogga eftersom jag egentligen skulle hållit bloggkurs. Den startade aldrig, eftersom det var för få anmälningar. 8-) Nåja, den kan i och för sig bli av i framtiden. Då är jag betydligt bättre rustad. Det har blivit, och blir säkert igen, lite privata bloggkurser i bekantskapskretsen, för det finns många som vill blogga. :-) Men vad skall jag säga till eventuella kursdeltagare?

Jo: bloggandet blir vad man gör det till.

Att jag fortfarande bloggar är för att jag mår bra av det. Jag får möjlighet att ge uttryck för det jag inte hinner prata med någon om. Jag lever själv och kan alltså inte plåga någon partner med mina utbrott gentemot världens orättvisor. ;-) Men på bloggen kan jag säga vad jag känner och de som vill kan läsa. Ingen är tvingad, vilket är precis som det skall vara.

I verkliga livet vet mina vänner och släktingar att jag är en ständigt bokslukande, historieintresserad singelkvinna med starka åsikter. Ändå har flera uttryckt förvåning över just graden av mitt engagemang, inte minst i politiska frågor. De flesta kommentarer i verkliga livet har varit positiva. De flesta. ;-)

Nåja, man är den man är och man kan ju inte pracka på sin omgivning hur mycket som helst. Det är givetvis ren omtanke från min sida. ;-) I bloggen kan man skriva det, och återigen får läsarna välja om de faktiskt vill läsa eller ej. Man är ändå så illa tvungen att vara sig själv i långa loppet.

Och där har vi en poäng: man måste blogga för sin egen skull. Inte för statistiken eller kommentarerna, även om det är en fullständigt förtrollande del av det hela! 8-)

För varje månad, varje besöksökning blir man (jag) en aning stoltare. Sedan skäms man - jag - en aning över att det känns så himla kul att besökare hittar hit av olika skäl. Ytterst, ytterst få kommenterar i det stora hela. Men de som gör det är desto mer rara för mig.

Att läsa andras bloggar är lite som att öppna en present som man inte visst att man önskade sig. Man får intryck som man inte väntat sig. Kanske ger jag tillbaka lite av det jag får, det är iallafall en av de saker som får mig att blogga.

Danskt igen, The Benefits, Seize the Day! Snygg musikvideo dessutom, alltid en bonus! Ystad/Österlens radiokanal Radioactive spelar låten ofta, de hade den som powerplay häromveckan. Gladan vaknar till liv och diggar!!! :-) :-) :-)

Klev av ett mycket varmt tåg i Malmö kl 15.55 Hade slocknat efter en snorig dag och en snabb runda på sta'n i ett halvmulet Ystad. Men så var man i Malmö igen.

Kliver av och möts av solen som skiner i nyllet som en riktad förhörslampa i en gammal klyschig polisfilm! Snön är totalväck sedan några dagar och nu ååååångade solen över Centralen och Kanalen!

Vad grönt allting var!

Kände mig lite utvilad och definitivt uppiggad av tågtuppluren, trots tuggummihjärnan man får av förkylningen. En vända på sta'n kanske?

Stortorget. Enorm lift med GIGANTISK discokula! Stort tält med schlagertema - visst ja, spektaklet, festivalyran, "melledifestivalen" har nått Malmö!

Överallt hör man "det danske sprog" eller, som John Cleese sa om danskan: "The chronical throat dicease". >;-)

Tidningarna säger att svensk BNP sjunker som en sten, men i östra Skåne hör jag bönderna säga att bankerna vill att de skall valutasäkra sina skördar och i västra Skåne hör jag svenskar som arbetar i Danmark att de skall valutasäkra sina löner. Dansk lön = högre än svensk lön. Dansk krona = 1,5 svenska kronor. Slutsats 1 = mycket pengar. Slutsats 2 = många shoppingdanskar i Skåne. Slutsats 3 = inga större kristecken än så länge.

Men är man orolig, kan man alltid lita på engelsmännen. De älskar just nu en gammal statlig plansch från 1939 som skulle lugna folk i kriget: Keep Calm and Carry On. (Behåll lugnet och fortsätt som förut.) De e rätt! Leve det engelska kynnet! :-)

Strosar runt och når Gustav Adolfs Torg, hungrig. Kycklingburgare och - digga detta - chokladmilkshake. Utomhus. På en bänk. I skuggan. Lagom varmt. Fattar ni?

Jodå, sedan blev jag lite *hostig* *hostig* *hostig*  Men för böfvelen! Man måste offra för konsten! ;-) Får unna mig en Irish Coffee ikväll, alla tjatar ju om att whisky är så braaaa mot förkylning.

Ha en mysig fredag!

Fredag igen! Denna helgen har en enda mening: kurering. Väldigt skönt, faktiskt. Finns ingenting som riktigt frestar just nu, varken favoritmat, favoritshopping, favoritläsning, favoritmusik, favoritfilmer och favoritumgänge. Dra täcket över huvudet känns som det vettigaste alternativet.

Kanske kan jag under tiden skärpa tankarna kring saker som snurrat i huvudet på sistone. Tankar kring Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel i Malmö och vad som är vettigt i en så kallad Israelbojkott. Tankar kring två väldigt olika artiklar som jag läst om Förenade Arabemiraten, himmel eller helvete?

Tankar kring det senaste i Jane Austen-världen; är det äkta kärlek till litterära klassiker eller en dålig plan på att slå mynt på olika genrer som får människor att slå ihop engelsk lantliv för 200 år sedan med den senaste zombieflugan? Och går det att göra en väl utförd tecknad serie på Stolthet och Fördom?

Snart i Gladans blogg...