Med stackaren menar jag inte mitt förkylda eller friska jag, utan den påstått döde prinsen på vit springare. Kolumnisten skriver att kronprinsessan slagit hål på en gammal myt genom att inte beskriva sin relation i särskilt himlastormande ordalag. Knappast, till och med jag har insett att det där med prinsen är en saga, och jag är hopplöst romantisk. Victoria och Daniel beskriver en sund relation där två människor delar varandras liv för att de vill. Ingen sätter den andra i "jag skall rädda dig"-positionen. Istället räddar de sin vardag tillsammans. Kan en relation bli bättre än så? :-)

En prins på vit springare verkar inte riktigt vara i fas med denna tidens idéer. Då kan det ju lika gärna vara. En sådan prins skulle möjligen kunna göra en insats om man var i tillfälligt trångmål, men då får han åtminstone ha verkygslådan med sig. Fast nä, jag har en egen.

Förresten, vill man bli räddad? Låt säga att man var en nobel dam i nöd på sagornas tid och blev bortrövad av en otäckt stilig typ i svart läder. Som till exempel... kommer osökt att tänka på den elake Sir Guy of Gisborne från BBC's Robin Hood-serie. Oj, titta! Han spelas ju av Richard Armitage! Vilket sammanträffande! ;-D Han råkar vara den ende mannen jag sett som klär i hockeyfrilla - och han har polisonger!! Och en hes, djup röst. Nämen oj! 8-)

Nu kommer prinsen på vit springare! *stick och brinn, prinsen*

*suck* Good guy, bad Guy. ;-) Kan man inte få en kombination, som så småningom mognar till att bli en jämställd partner? Eller är det lika dum-romantiskt att hoppas på? Vem vet, Daniel Westling kan ju mycket väl ha gått igenom just detta. Och nu möter han och fästmön pressen och verkligheten tillsammans, trygga och belåtna. Lyckliga de!

Fick idag en fråga om "stencilerna". Say what? Stencilerna? Har vi sådana?

Plötsligt förflyttades jag trettio år tillbaka i tiden. Minnet av en doft kan orsaka det. Doften av freesia ger mig kraftiga flashbacks som måste härröra sig från en tid då jag var väldigt liten.

Men doften av nytryckt stencil... Blå- eller spritstencil. Doften fyllde hela klassrumet när fröken Pettersson kom in med nytryckta ljusblålila spritstenciler. Pappa hade en egen gammal stencilapparat i sin verkstad i källaren/gillestugan. (Jag var ett gillestugebarn!) Jag fick veva stencilapparaten ibland, huvudet snurrade. Barnslig, billig (?) fylla.

Doftminnen är något alldeles speciellt. Tänk att till och med minnet av en doft kan förflytta mig till en helt annan tid och plats. Doften av mormor och morfars lägenhet. Våren, nyklippt gräs. Nysnö!

Hittade först inget specifikt om just lukt- eller doftminne. Men läste lite kul allmänkunskap om luktsinnet på Wikipedia.

Hittade sedan en artikel - på Nobelprize.org minsann. Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin år 2004 gick till Richard Axel och Linda B. Buck för deras upptäckter av ”luktreceptorer och luktsinnets organisation”. Spännande! Det står bland annat:

När något smakar riktigt gott är det framför allt luktsinnet
som har aktiverats och hjälpt oss att upptäcka de olika
kvaliteter som vi uppfattar som positiva. Ett gott vin eller
ett solmoget smultron aktiverar ett helt batteri av
luktreceptorer. Dessa hjälper oss att förnimma olika
doftämnen.

En unik doft kan framkalla distinkta minnen från vår barndom
eller från känsloladdade händelser – positiva eller negativa.
En enstaka mussla som inte är fräsch utan orsakar illamående
kan lämna ett bestående minne över många år, ett minne som
gör att vi inte kan förmå oss att äta någon rätt som innehåller
musslor – hur läcker den än må vara. Att förlora luktsinnet är
ett allvarligt handikapp – då kan man inte längre uppfatta
matens olika kvaliteter eller olika varningssignaler, exempelvis
brandrök.

Hm, jo visst har man även en del negativa doftminnen. Någon annan därute som har några speciella doftminnen? :-)

Plusgrader och töväder hela dagen. Nu regnar det... :-/ Adjö, vinter - för denna gång.

Går hemma och skrotar med halsont. Istället för att handla, tvätta och annat som jag borde, gör jag en liten utmaning som jag snott från diverse bloggvänner; Anna, Grynet etc. :-)

Regler:

Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!

Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord eller ljug!

Om personen som gjorde innan dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort.

Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar(undantag första frågan så klart!) 

1. Vad heter du? Katarina

2. Ett ord på fyra bokstäver: Katt (ALLA väljer djur här!)

3. Flicknamn: Kicki

4. Pojknamn: Kasper

5. Yrke: Kalfaktor

6. Färg: Knallblå

7. Klädesplagg: Kjol

8. Mat: Kåldolmar

9. Sak i badrummet: Klosett

10. Plats/stad: Kalundborg

11. En orsak att vara sen: Klockan

12. Något man skriker: Krokodiiiiil!!!

13. Film: Knight's Tale 

14. Något man dricker: Kaffegök

15. Band: Keane

16. Djur: Kossa

17. Gatunamn: Klostergatan

18. Bil: Kia

19. Sång: Kostervals

20. Aktivitet med mer än en deltagare: Kamasutra

Näste man!

Nu kommer första filmatiseringen i Milleniumtrilogin (Millennium? Millenium? Hm, får slå upp det där!); Män som hatar kvinnor. Det blir nog bra! Skall säkert se den. Får ändå en känsla av olust. Rapace som Salander blir perfekt.

Men varenda tidning tjatar om Michael Nyqvist som Michael Blomkvist.  Och Blomqvist är givetvis den store kvinnokarlen. Jaja, Blomkvist är polyamorös, han håller igång flera kvinnor samtidigt och skäms inte för det. Sådant förekommer, inte minst i bokens och filmens värld, fast filmen har tonat ner det. Kul för honom med allt sex och ibland för kvinnorna i fråga. Men det är inte Blomkvists kvinnohistorier som är det viktiga med Millenniumtrilogin! Tjata om något annat nu. Det är bara jag som skall tjata några rader till om det. ;-)

Poängen med just Blomkvist är att han är en stor idealist och rättviseivrare. Kan någon journalist försöka sätta fokus på DEN moraliska aspekten en liten stund? Tycker personligen att Blomkvists kvinnoaffärer är tjatiga i böckerna, men nu är de en del av det hela och en del av hans personlighet. Han vill alla väl, men sårar ändå. Det är lätt att tro att alla vill lika väl som en själv. En god människas goda intentioner kan tyvärr såra, DET är nog en av de verkliga poängerna med alla hans kvinnoaffärer. Med andra ord: HAN är inte en man som hatar kvinnor.

Det där med Blomkvists otroliga trevlighet - man gillar verkligen karl'n - parat (hm) med hans polyamori väcker väl antagligen en sorts moraltant i mitt inre. Idén om fria, öppna förhållanden där alla är snälla och schyssta mot varandra verkar så otroligt fin i teorin. I verkligheten blir det så ofantligt rörigt och läskigt, på flera plan. Men var och en får göra som de vill. Kan på goda grunder säga att jag är hopplöst och lyckligt monogam. Tanken har vandrat åt fel håll när jag levt i förhållanden, jag är inget helgon. Men "en i taget" är en förbålt bra regel.

Sedan är det Nyqvist. Alltså, han är ju en himla bra skådespelare! Som dirigent, bonde, frånskild make, adoptivpappa etc. Men som Blomkvist...? Såg några klipp från filmen. Såg intervju. Hörde intervju. Såg till och med Babel i förrgår på TV, var ju inte hemma. Hos Skavlan berättade han att han varit hos kiropraktor, synd att han inte behövde det när han spelade in film i Ystad. ;-)

Nyqvist som Blomkvist. Det vrider sig inom mig. Det känns inte rätt. Han och Rapace som parhästar? Näe näe näe. Jag vill inte. Kan inte förklara det. Kan inte säga vem som skulle passa bättre.

Någon som har några idéer?

Två artiklar om respektive skådespelare i rollen:

Rapace som Salander, Ett feministiskt unikum

Nyqvist som Blomkvist, Jag är roligare än Blomkvist

Tack för era varma ord, bloggvänner. Eftersom vänner är det bästa och värdefullaste man (jag) har, tillbringade jag gårdagen med vänner.

Fick även göra mig nyttig och skulle försöka lösa en sak med deras dator. Men där hade jag ingen framgång, av olika skäl. Även de har drabbats av goda vänners omsorg, de har en "lånad" Windows-kopia. Och då bråkar det. *suck*

Givetvis skall inte Windows gå i konkurs. (*skrattar hysteriskt vid tanken på att Windows någonsin skulle gå under och paret Gates tvingas flytta från lyxvilla till amerikansk jättehusvagn*) Men en sak är säkert: Windows gör det inte lätt att vara datoranvändare!

Man skulle kanske gå över till Linux ändå? Allt är ju trots allt en vanesak...

Idag är det 20 år sedan min mamma dog.

Halva mitt liv utan henne.

Det är en strimma hav,

som glimmar grå

vid himlens rand,

den har en mörkblå vägg,

som liknar land,

det är där min längtan vilar

innan den flyger hem.

Edith Södergran

Jaja, det blev faktiskt så att vi såg Skavlan på TV igår. Han är fantastiskt bra! Sett honom förr på dansk TV, tror jag. Damen i huset och jag konstaterade att vackra Bonnevie gjorde ett stort uppköp när hon fick ihop det med Skavlan istället för Persbrandt.

Damen i huset och jag har stor antipati mot skådespelare med, som vi kallar, "kalla fiskögon". Persbrandt har sådana. Alla skådisarna i Dangerous Liaisons har det: Glenn Close, John Malkovitch, Uma Thurman och Michelle Pfeiffer. (Dock inte Keanu Reeves.) Många älskar den sortens ögon, men inte vi. Däremot har Armitage vackert grönblåa ögon som lyser av värme när... *tyst, Gladan*

Men vad vi verkligen gillade, förutom Skavlans förmåga att få fram det bästa hos sina intervjuoffer ;-) var att såväl Bildt som Guillou tack och lov (vi sade det innan de själv sade det) slipat av sina värsta kantigheter med åren. Två hyperintelligenta män som idag har en avsevärt större självdistans. Inga sura miner, inga "nu går jag" mitt i intervjun. Inget onödigt "nu-tar-jag-detta-djupt-personligt". Det bästa i deras personligheter lyser istället igenom: humor och värme tillsammans med intelligensen. Härligt!

Så bläddrade jag lite i tidningen Tara, som damen i huset prenumererar på. De lyfte fram fördelarna med den medelålders mannen och hade en snabbintervju med Jonas Gardell - till och med han har lite mindre vassa kanter mad åren, jodå det har han faktiskt! Han fick frågan om vad som är det bästa med såväl medelålders män som kvinnor.

Hur som helst, en trevlig människa är en trevlig människa, oavsett ålder. Vad vi än tror, så förändras vi dock en smula. Vi utvecklas, om vi har tur! Allt omkring oss påverkar, det är upp till oss hur vi tar in det, bearbetar det och sedan använder oss av det. Dessa erfarenheter behöver inte förändra oss i grunden, men ger oss ett vidare synfält och kloka insikter.

Vad jag i detta sammanhang insåg var att jag helt enkelt tycker att det känns hur bra som helst att fylla 40 till sensommaren. Visst grubblar jag på eventuell fest (var? när? har jag råd??), men själva siffran - 40 - är jämn och vacker. En bra ålder.

Hade jag trott att mitt liv skulle vara så här när jag blev 40? Verkligen inte. Är jag nöjd med vad jag åstadkommit? Verkligen inte. Känner jag mig misslyckad? Verkligen inte.

Men varför skulle jag? Livet skall ju aldrig bli fixt och färdigt, då stannar man ju av! Och det skulle jag vara rädd för!

"A rolling stone gathers no moss" säger engelsmännen. En rullande sten samlar ingen mossa. Nåja, lite grön mossa kan ju vara dekorativt, men man behöver ju inte växa fast på samma plats och helt gömma sig i den. Man kan bo på samma plats i hela sitt liv och ens inre utveckling kan vara minst lika rik och varierande - eller mer! - än hos en person som reser jorden runt flera gånger.

Någonstans i det hela finns vars och ens personliga lagom och, med tiden, mindre kantiga personlighet. Även om en del sidor förmodligen bara blir värre med tiden, mwahahahaha... ;-)