...kan man ju nöja sig med några få ord.

• Hösten är vacker. Solen slösar sina milda strålar över oss.
• Höften blir bättre, även om jag linkade med möda i morse och hatade den innerligt.
• Engelskan denna veckan har varit kul och givande. De kämpar, de lär sig! Jag är så stolt över dem! :-)
• Hemmet blir mer och mer inspirerande, trots att så mycket lockar mig därifrån.
• Snart skall jag äta lunch.
• Har mycket kul att se fram emot.

Ibland räcker det så.

Ser här nu på morgonen att bloggagratis lagt till en räknefunktion på antal inlägg. Rulla ner i rullningslisten så ser ni hur många inlägg ni gjort per månad och per kategori. Bra gjort, bloggagratis! :-)

Hmmm, värst vad jag får många nya intryck. Djur och sundhet har visst inte fått så mycket att skriva hem till bloggen om. Tydligen är jag ganska mycket motvals och ilsken, trots att jag påstår mig vara GladaKatarina. >;-) Men gladan flyger rejält mycket, det är ju bra!

Antal inlägg i månaden stämmer bra med mängden besökare jag fått. Mer inlägg = mer besökare. Enkel matematik, sån't gillar jag.

Man kan ju inte tiga om världsekonomin i all evighet. Har dock börjat märka en liten trend i nyhetsflödet. Kvinnor i min ålder, och i vissa fall säkert i samma situation som jag, frågar varandra skrattande om de förlorat många tusentals kronor de senaste dagarna? Nej knappast, svarar de flesta. Har man inget, förlorar man inget.

Samma här!

Nu kan man inte gå omkring och vara så naiv att man tror att man inte skall drabbas. Jobb, boende - allt kommer att påverka alla!

Men varför?

Hörde imorse på radion något som jag länge väntat på: man har börjat med universitetsutbildningar i ekonomisk psykologi! Just det. Så här sade de på radion imorse:

Fler och fler ekonomer börjar nu intressera sig för de psykologiska

faktorerna bakom den finansiella marknaden. Det menar professor

Henry Montgomery som undervisar i ekonomisk psykologi på

Stockholms universitet.

Ofta finns det psykologiska faktorer som man inte är medveten om

bakom olika finansiella beslut säger Henry Montgomery till Ekot.

Den senaste tiden har frågorna varit många om hur finansbranschen

verkar agera irrationellt. Henry Montgomery hävdar att det snarare

är tvärtom.

Här berättar sr.se tyvärr inte fortsättningen, som de sade på radio: det är just rationaliteten i de finansiella besluten som orsakar krisen. Om flera finansanalytiker säljer, orsakas ras. Då säljer ännu fler finansanalytiker. Vi vanliga, desperata hänger på i ren panik. Ras, ras, ras!

Hur kan man vara omedveten om detta?

Jaja, men vad händer nu då? Jag läste en bra krönika om detta i gårdagens City.se, skriven av Frida Boisen! Skrattade gott åt detta:

Och de där pensionsfonderna som i vanliga fall bara går halvruttet

har nu rasat så dramatiskt att jag snart är skyldig på dem. Bara

väntar på att någon pensionsfondsindrivare ska komma och knacka

på min dörr och kräva 100 000 av mig, istället för att man skulle få

se något plustecken efter siffrorna på avin.

Skulle inte förvåna mig! Den dagen det händer, smäller jag igen dörren, för de får ändå inget - man kan inte punga upp med något som inte finns. Bär ut mig, spärra in mig om ni vill! Slöseri med tid och pengar, kan jag berätta. 8-)

Frida Boisen spådde vidare om ett ännu större uppsving för ekologiskt leverne, ingen kommer ändå ha råd med att köra bil. Vi kommer dessutom äntligen ha tid att njuta av livet och odla våra nära relationer, för det finns inga pengar att jaga efter. Önskar att allt det vore delvis rätt, men jag tror ärligt talat inte att det blir så illa finansiellt - eller bra ur human synvinkel.

Men slutklämmen är bra:

Världen håller andan. Ordet finanskris ekar kallt genom landets

korridorer och kaféer. Framkallar rysningar, puls och kallsvett.

Men du. Bara en bra sak till – märkte du hur mysigt, skönt och

fantastiskt det är att kramas och prata med de du gillar mest –

utan att det kostar ett öre. Diagnos: Vi är sjuka. Som måste bli

rejält skrämda. Och snudd på ruinerade, för att vilja leva friskt.

Och börja gilla det vi faktiskt har.

Tack, Frida! :-)

...en bonde tar en fru! Nu är det igång igen. Hade några bönder på jobbet idag och de sa de kände sig stressade. Jag sade att det berodde på säsongen - inte skördesäsongen utan TV-säsongen. Nu när Bondespektaklet börjat igen, känner sig alla bönder lite jagade. ;-)

Men jag har en osund dragning till spektaklet. Så går det när man har dels bondepåbrå, dels en gammal förälskelse som var bonde. Han lär ha sagt, när hans dotter frågade efter exempel på farliga sporter, just: Bonde söker fru!! :-D

"Så varför skickar du inte in ett svar till en bonde, då??" frågar mig en och annan god vän. Mjaaaa.... Åh nä! ;-) Den Bildskönas kusin blev gift i TV på grund av Bonde söker fru, hennes man var den ende som verkat riktigt intressant. Närmare än så har jag aldrig kommit! 8-)

Fast det är klart... Om där är någon lämplig nästa säsong? Hmmm. ;-)

Efter gårdagens vackra, klara väder är det kanske oundvikligt att södra Skåne skulle få sin första riktiga frostmorgon. Är chansen till brittsommar borta då? En riktig brittsommar skall ju vara varm... Men klart, soligt väder räcker bra! :-)

Längs tågfönstret gnistrade det frostiga gräset och varje dal var djupt dimsvept - det såg ut som om varje dal var en mystisk sjö i fjärran. En del av dem har säkert varit det, en gång för länge sedan.

Wallanderinspelning utanför kurslokalen. Full utryckning med saftblandare och filmpolisbilar!

Filmpolisbilarna är nästan lika vanliga polisbilar, men vid konvojkörning utanför inspelning har de ordet "POLIS" övertejpat.

En stor lift med filmattiraljer har gungat utanför vårt kursfönster hela kvällen. Vi kikade mer på dem än de på oss.

Det är den svenska Wallanderinspelning som gäller nu. Kenneth Branagh har åkt hem. Synd.

Det är en fin och ljummen kväll, inte en vindpust. Blir det brittsommar ändå? Det är ju Birgittadagen imorgon. :-)

På bilden syns en hoppöst dålig bild av en tavernaskylt från Pompeji, föreställande Fågel Fenix. På skylten stod "Phoenix Felix", vilket enligt mina skrala latinkunskaper bör betyda "Den lycklige fenixen". :-)

Alla bilder inifrån utställningen blev lika illa, ljuset var ogynnsamt mot alla de vackra, röda väggarna. Den röda, varma färgen kallas Pompejiröd, eftersom den varit ovanligt välbevarad i just Pompeji, även om färgen varit populär bland alla romare. Dess bevarande är tack vare de 6-7 meter pimpsten som begravde staden vid vulkanutbrottet. Denna röda färg symboliserade lycka och välgång; möjligen för en beundrande eftervärld, men knappast för de stackare som begravdes under den konserverande pimpstenen. ;-/

Det var dessutom trrrrrååångt på den guidade visningen kl 14.00 En dam gruffade över att de tog in så många på guidningarna, på sätt och vis hade hon rätt. Men när vi ändå talar logistik och är lite elaka: Damen var pensionär, likt två tredjedelar av alla besökare. Deras stöd för kulturen är givetvis ovärderlig, men de har ju hela veckan på sig att gå på utställning. >;-) Har också vissa möjligheter till det ibland, och utnyttjar det också. Men då får jag knata iväg själv, för då har ingen annan tid att gå med mig.

Men vilka föremål! Såg Pompejiutställningen i Malmö, tror det var 1991. Den var ju mycket stor och omfattande. Denna var mindre men hade en fin intensitet trots - eller kanske av - det trånga utrymmet. Romerskt myller!

Jag besökte Hässleholm med Den Hemsköna, vilket bestämts i somras. Hässlehoms Kulturhus är värt en extra resa, med eller utan Pompejiutställning! Förutom fast uställning och gästande utställning innehåller Kulturhuset även bibliotek, turisbyrå, biograf och kafé som förvandlats till ett eget litet Pompeji. :-)

Dagens historiska utställningar känns sällan dammiga, det är nästan så man saknar den gamla, träiga utställningsstilen ibland! ;-) Med varma färger och suggestiv belysning får dock föremålen en värdig inramning. Ingen som sett en gipsavgjutning av en de stackars människor och djur som drabbades av Vesuvius utbrott år 79 e.Kr (e.v.t), kan undgå att röras av deras öde.

Kan man sedan låta bli att inse hur otroligt välorganiserat Romarriket var och hur förbluffande modernt dessa människor levde - men ändå med enkla medel - samt hur trevligt chockerande  och pragmatisk deras livsinställning var, ja då är man tämligen fantasilös. ;-)

Föll själv i trans över en flyttbar spis: eldhärd undertill och en stor gryta över, allt i ett komplett stycke, förmodligen uthugget i sten. De flesta hus hade inte kök, eldfaran var för stor. De som ändå envisades med att elda och laga mat inomhus utan kök gjorde det med stor fara för sina egna och andras liv. Alla bröt mot reglerna, men lagens straff kunde vara hårt i åtminstone Rom. De flesta sökte sig då till tavernor som Den Lycklige Fenixen för att få umgår och äta samtidigt.

Där fanns även mosaik från en rikare villa. Den vackraste, i mitt tycke, var i takplafonden över en sidofontän. Guiden var själv väldigt förtjust i möbeldetaljerna i grönärgat brons, som även ställdes ut. De föremål av måltidssilver, som hittats år 2000 och som tydligen var en plundrargömma, visade på tjusiga attiraljer i moderna linjer, de kunde kommit från vilken butik som helst på Fina Gatan i dagens moderna samhälle.

Det var avancerad säkerhet överallt. Stod man för nära en avspärrning för länge, började det pipa ganska högt. Guiden själv var den som satte igång det mest. Man hoppade till varje gång, i rädsla för att själv ha satt igång det. Knepigt att hoppa åt sidan i den trängseln!

Guiden jämförde Pompeji med Hässleholm: en medelstor stad med vanliga människor. Jag har aldrig gjort några minnesvärda nedslag i Hässleholm förr, Den Hemsköna hade gått på gymnasiet där och även på den tiden kallades staden för "Hässlehåla". Tja, vilken mindre stad har inte öknamn? Min vän och medbloggare Anglinder visade en av stadens mer ovanliga finesser: Man kan kliva av tågen från båda hållen. Bara en så'n sak. :-)

För övrigt var centrala staden jättetrevlig med ett rikt och varierat shoppingutbud! Vill man bara besöka Kulturhuset så ligger detta så nära stationen att man aldrig behöver gå vilse, om man inte vill. Men gör gärna det! Besök Pompejiutställningen, men försök göra det en vardag eller avstå från guidningen på en lördag. ;-)

Ja, nu kommer det upp igen. Jag är ensamstående kvinna utan barn. Frivilligt eller ofrivilligt? Har jag sällat mig till trenden "Barn - nej tack!" som City.se skriver om?

Ja, kanske. Två längre samboförhållanden när jag var mellan 21-35 år, hela tiden fullt medveten om: "Barn? Nej, inte nu." Varför?

Osäkerhet. Jag hade förlorat mina egna föräldrar och utgick inte från att egna barn skulle göra mig trygg. Tvärtom: vore inte risken större att jag gjorde dem otrygga på kuppen? Och var fanns mitt egenliga skyddsnät?

För vems skull skulle jag skaffa barnen? Ingen av mina dåvarande partners ville släppa på stoltheten och fråga "Varför?" förrän det var för sent. Är man inte två om det?

Skulle barn göra mig fullständig? Psykologisk grundkurs, veckotidningarnas tjat samt en dos postfeministisk och intellektuell diskussion påstod att man hittade trygghet och fullständighet inom sig. Sedan var man mogen, om man ville det.

"Tid med barn är lika mycket en fråga om kvalitét som kvantitet!" sade min ene sambo tidigt. Nix, sade jag redan då. Min generöst spenderade tid med älskade syskonbarn hade redan lärt mig något annat. En främling kan vara en kul främling, men är lika väl en främling.

"Att vara ensamstående med barn är lätt i Sverige." Jo, tjena. Vem tror egentligen på det? Jag hade en ofullständig utbildning, dåligt jobb och dålig rygg. För de som minns, så befann sig Sverige i en lågkonjunktur på nittiotalet med. Barn och ekonomi? Dålig ekvation. Beroende av kommunen? Dålig ekvation. Barn utan bra kontakt med sin pappa? Dålig ekvation.

"Svensk barnomsorg är bäst i världen." Självklart. Det finns ju inget liknande att jämföra med. Mitt i all frihetstänk, självständighet och emancipation där tankarna gick åt karriärhållet, så var jag faktiskt ett älskat sladdbarn med en hemmajobbande pappa och en hemmafru/hemmajobbande mamma. Förskolan vid 6 års ålder kom som en chock, vi bodde dessutom på landet. Jag hade tre lekkamrater i grannskapet, större barngrupper än så hade jag möjligen upplevt på barnkalas där man fick gå hem med godispåse och ballong. Inget sådant erbjöds regelmässigt på förskolan.

Barn med föräldrar hemma ute på landet = ovanlig unge. Ovanlig unge blir kärring mot strömmen och vill ge sina eventuella barn samma uppfostran och uppväxtmiljö. Mönsteranpassning till det svenska samhället? 0%. Det är givetvis inte bra, det tog tid att anpassa sig. Klart att man inte vill att ens eget barn skall ha det likadant.

Ändå finns tanken där om att föda barn barfota mitt ute i skogen, mitt i ett improviserat bullbak. Bulle som bulle. Nära och naturligt. Hej och hå, vad orealistiskt!

"Du har bara inte träffat rätt man!" säger någon. Eller också träffar jag rätt man hela tiden, det är helt enkelt miiiig som det är fel på.

Visst är barn ett bra sätt att komma ur denna ensamståendes ständiga fokus på mig, mig, mig. Problemet är bara att bloggen har varit mitt andningshål till att få bubbla ur mig om allt som händer mig, mig, mig. Det är inte så lätt att hinna göra det annars, där man har jobb som ständigt kräver att man skall lyssna, instruera och helst stoppa undan sig själv helt och hållet.

Dessutom träffade jag rätt man en gång. Men det är en annan historia.

"Men man kan ju ha barn ändå, helt själv." Jodå, tanken fanns där när jag var 17-18 år. Har blivit klokare sedan dess, tack och lov.

Så hur blir det? Tja, det börjar bli lite sent. Min mamma födde mig sent i livet, pappa var ännu äldre. De var fantastiska människor, synd att de inte fanns i närheten länge nog för att lära känna den människa jag är idag. Fast vem hade jag varit om de levt? Kanske deras mamma. Eller en bullbakande galen dam i skogen med en massa vilda barn, vem vet? ;-)

Saknad? Nej, man anpassar sig. Så är det bara. Helt klart har man kul och är fri. Helt klart smyger man till sig en glimt av familjedimensionen ibland. Det får bli som det blir i framtiden.