Jodå, jag kom iväg. Husets härskare fick igång sig själv och bilen - han är för go' ibland. Inga resor flyter som de skall för närvarande. Allt handlar om att Skånetrafiken byggs ut, vilket verkligen behövs. Det blir bra när det blir färdigt, i slutet av 2010. 

Detblirbranärdetblirfärdigt

detblirbranärdetblirfärdigt

detblirbranärdetblirfärdigt...

Mer resa blev det. Varmt var det i Malmö. Det var skönt i skuggan, man slapp få solen i ögonen. Då är det definitivt vår! Jag var alldeles för varmt klädd. Nästa gång är det tvärtom, man klär sig svalare och fryser nästan ihjäl. Aprilväder kallas det visst...

Gudsonen smälte sitt varma kärleksguld i mitt hjärta och deklarerade hur mycket han hade saknat mig. Han är inte den gosiga typen (tuffa killen, som är snäll mot tjejer - en möjlig och underbar kombination!) men jag fick äran att vara den som han kröp upp emot när Pettson stod på stugtaket och fick blixten i huvudet.

Pettson och Findus-filmen Glömligheter var hur trevlig som helst, bara lite lång. Slutet med en luftballongsåkande hillbillyartist kändes påklistrat och utdraget. Men början, när de skulle ut och simma, var hur kul som helst. Sedan växlades det roller. Findus önskade att han var stor och gubben liten.

Gubben tappade minnet och Findus berättade historier om deras äventyr, den bästa är den om när Findius kom till Pettson som liten kattunge. Har läst den som sagobok, en granntant tycker att Pettson sitter för mycket ensam och att han borde skaffa fru. Pettson säger: "Det blir för mycket med en hel tant." Skrattar fortfarande åt det, den repliken säger en hel del. Granntanten kommer med en kattunge istället, sedan börjar äventyren. Och mucklorna är med överallt. Jag gillar mucklor. :-)

...och mörkare blev det ute på landsbygden. När man befinner sig på en plats där man njuter lyxen av absolut totalmörker kvällstid, då blir det totalblindhet vid Earth Hour. Endast ljuset från datorskärmen, eftersom vi inte ville se på Robinson eller annat på TV. Några tända ljus. Möööörrrrkt.

Gjorde kanske större effekt i mer tättbebyggt område. Men man gör vad man kan. :-)

Hittade ett högst underhållande och oseriöst test. Man säger "är du man eller mus?" För kvinnor gäller: "Är du kvinna eller kvalster?" ;-)

Jag är en 39-poängares tomboy.

TomBoy, 30-50 poäng
Du är en cool och självständig brud som vet var
skåpet ska stå. DU har mycket bestämda åsikter
om det mesta här i livet. Att kompromissa är inte
direkt din favoritsysselsättning. Kör hårt bruden.

Ser man på... ;-) Vad blir du?

Pollenprognos för Skåne från Naturhistoriska Muséet:

Prognos för perioden 25-26 mars 2009:
Vi väntar måttliga till höga halter av alpollen samt
låga till måttliga halter av hasselpollen. Lokalt kan
även låga halter av alm- och videpollen förekomma.

Lite grand av ditt, lite grand av datt. Höööööög alpollenhalt. Jag tror er. *snorf*

*suck* Våren är lång.

Nu har jag snart jobbat från 9.00-21.00 Inte mycket mer vettigt att säga. Ge järnet, Povel!

Har kommit hem igen, fastän Paradiset känns mer som mitt riktiga hem. Lyckades nå min skrivna adress innan regnet började vräka ner. Regn? Vad menas med det? SMHI säger inte ett ord om det! Men DMI, danska väderprognosen, har koll på sanningen om södra Skandinavien. Risk för snöblandat regn i veckan, dessutom. Huvva!!

Fick promenerat av mig ordentligt idag! Först en promenad på en timme i varierad takt, sedan en rask 30-minutare. Så borde jag göra varje dag... Inte bara säga att jag skall. Kunde minsann följa kanalen in i parken bakom Malmöhus slott, tvärsat mot Kronprinsen, flanerat genom Slottstaden eventuellt via Rönneholmsparken och sedan ut vid Erikslust.

Vid det läget hade jag nog varit ganska möööör. Nyttigt för mig. Skulle någon tugga på mig nu, skulle de nog få koka mig i några timmar först, som en annan seg gammal höna.

Nåja, hur som helst ser jag att min färgomröstning har nått en önskad utveckling: ALLA färgalternativ har minst en röst! :-) Konstigt att man kan bli så glad över en sådan simpel sak. Men vit var den sista att bli vad, lilla färgen vit kändes som den sista att bli vald när man spelar brännboll, lite taskigt ju. 8-)

Har en märklig arbetsvecka framför mig,den startar med en 12-timmars arbetsdag och sedan blir det bara konstigare. På torsdag blir det årsmöte på Ystads Segelsällskapsförening, alltså gänget som håller igång skeppet Helene.Sicken sjöbuse man blivit. ;-)

För övrigt är Lily Allens låt The Fear väldigt bra! Videon var också en glad överraskning! Och texten! Budskap, tänka sig. :-) *kör den tio gånger på raken*

Häromdagen hittade jag en kul webbsida som heter Wordle. Man kan kopiera in en mängd text och utifrån detta skapas en bild. Ett Java-program startas som räknar ut och skapar en slumpmässig layout. Ju oftare ett ord förekommer, desto större blir ordet! :-)

Jag kopierade in all text från det som kunde läsas på den aktuella bloggsidan. Sedan valde jag runt med layoutalternativen som fanns.

Kan konstatera följande:

• Månadens namn, klockslag och ordet kommentarer är väldigt vanligt förekommande på bloggen. ;-) Orden kl råkar vara mina initialer, så det gör inte mig något.
• Siffror rensas bort.
• Man kan lägga till egna ord som man vill ha med. Jag slängde in 10 st Branagh efter varandra (Armitage kan inte ha ensamrätt) och som ni se kom hans namn med. Man kan även ta bort ord som man inte vill ha med, jobbigt men ibland nödvändigt.

Jag valde att spara bilden genom att göra en "skärmdump" = "print screen" och sedan redigera bilden i Photoshop för att den skulle bli max 500 pixlar bred. Bloggagratis vill inte ha mer än 500 pixlar, om man skall ha bilden i sitt bildregister här.

Är bilden representativ för min blogg? Kan jag nog tycka att den är.
;-)

Gjorde ännu en, kopierade kapitel 34 ur favoritboken Pride and Prejudice och kopierade in. Det får man göra, boken är så pass gammal att den får publiceras fritt. Beskar den bilden lite, så att det viktigaste kom med och syntes. Hade väldigt kul under tiden. :-D

Man kan nog göra en hel del kul av detta... Till kort, scrap booking, minnesbilder etc. Bara fantasin sätter gränser!

Jag reste till Paradiset igår. Fast det var en resa som fick mig att känna som om jag stod fixerad på en punkt, medan livet reste till mig och runt mig i en retfull dans som gjorde mig irriterad och fick mig att tycka att världen, trots all vårsol, var en starkt överskattad plats att befinna sig på. Lite som att ha PMS, utan att det är dags för PMS.

Jag borde varit glad, för innan jag tog tåget var jag och handlade. Den rare mannen i affären arbetade idag. Han var lika rar som innan, trots att han hade för mycket att göra för att kunna ägna sig åt mig. Ändå gjorde han det, det lilla han kunde. Och jag var helt nöjd med det; jag vill bara ta det lugnt, le och flörta lite och njuta av känslan.  Inte tänka: "Kommer detta att funka? Är detta rätt? Vad vill jag, vad vill han?" Jag struntar i det och tar det som det kommer, om det nu kommer ut något av det.

Ett avancerat banarbete i Lund gjorde oss kraftigt försenade. Folk stod och trängdes överallt, många var mycket irriterade. Själv var jag beroende av att tåget skulle komma i tid, annars missade jag två anslutningsbussar. Så hur gick det? Jag missade två anslutningsbussar, givetvis.

Under tiden på tåget fick jag tillfälle att irritera mig över en sur man som bläddrade i en tidning som om tidningen personligen gjort honom något ont. Ogillar starkt när folk bläddrar i tidningar så att det smäller om sidorna.

Därefter fick jag förfasas över ett ungt föräldrapar med baby i vagn. Baby var väl strax under ett år - och de lät honom leka med en mobiltelefon! Telefonen spelade till råga på allt musik ganska högt, usel musik givetvis. En baby leker med en spelande mobil! En mobil som har så mycket strålning! Det är ju bara EN av farorna!! Vet dom ingenting!?

Jag ville knuffa ut föräldrarna från tåget och ge barnet till någon som begrep bättre. Påstår inte att det skulle varit jag, men jag påstår att det finns de som vore bättre lämpade. Ett litet barn kan inte välja. *ARG*

Kom till sist av tåget och fick då vänta i nästan en timme i Byn Som Gud Glömde. Det var iallafall solsken. På bänken bredvid satt två ungdomar, de förde ett samtal med ord som fick det att skrika inom mig. Missförstå mig inte, jag kan vara tämligen frispråkig och oblyg. Men könsord är inte de enda adjektiv som går att använda. Jag vill hävda att de är de absolut sista adjektiven man skall ta till och under mycket speciella omständigheter, som jag inte tänker specificera just nu.

Vi fick alla gå ombord på en buss, gå av den igen (en del skrek högt och ilsket i frustration, jag var inte en av dem) och till sist lämna den Gudsförglömda byn. Vi åkte till nästa ställe, en kommunort där kiosken nyligen blivit rånad. Kioskinnehavaren och en annan man diskuterade hur dumma rånarna var, hur illa de planerat och genomfört det, vilket gjorde att de åkte fast omgående. Som om ett smart och välplanerat rån skulle vara värt deras respekt? I senaste listutmaningen var en fråga om man trodde på liv på andra planeter. Jag svarade att jag ibland tvivlade på om det fanns liv på denna planeten. Detta var en sådan stund.

Sista bussen tuffade iväg ut på den riktiga landsbygden. Den körde den långa omvägen och normalt sett borde jag uppskattat det, uppskattat solglittret på småsjöarnas vatten och uppskattat vårtecknen. Men mitt sinne var grått.

Vi nådde byn och jag steg av. Nu väntade den långa promenaden, som jag egentligen sett fram emot. Men nu ville jag bara komma fram till resans mål. Jag hade turen att bli erbjuden skjuts, om det nu kan betraktas som tur att bli erbjuden en åktur i traktor med gödselvagn i sällskap med person som man egentligen inte vill träffa. Jag tänkte tacka nej, men resonerade mig fram till att det hela egentligen var en passade avslutning på en märklig, märklig resa. Det var dessutom en märklig, märklig situation - det var som om jag såg på det hela utifrån, distansierat, och åsåg allt med ett sardoniskt leende.

Man behöver aldrig söka hämnd för någonting. Det är absolut slöseri med tid och energi. När man inte längre bryr sig, då får man med egna ögon se sig rättfärdigad. Det är en lång resa innan man når dit, men ett inre lugn när man väl nått resans mål.

Väninnan i Paradiset mötte mig med öppna armar och visade mig blommande krokusar. Vi hade mycket att skrattande prata om och jag spelade Fredrik Kempes Vincero för henne, som hon älskade. Hon hade också hejat på La Voix. Vi lagade mat och dansade till 90-talsmixen på radion, Dr Albans Sing Hallelujah. Husets härskare kom hem, vi åt, pratade, lyfte varandra, gapskrattade och kom igång att sjunga vanvördiga visor som vi själv hittade på.

Jag sov gott. Jag kan inte förändra världen, jag kan inte ändra på det som varit.  Men jag vet vem jag är och jag vet var jag står. Jag väljer själv och om jag inte väljer, är det också ett val. Det ger frid. Man kan till och med känna att det är läge för ett Sing Hallelujah!