Alla inlägg den 18 juni 2010

Av GladaKatarina - 18 juni 2010 22:14

Det firas så mycket i dagarna: kungligt bröllop, vunna fotbollsmatcher, studenter, födelsedagar. Livets gång. Idag, den 18 juni, skulle min pappa fyllt hundra år! Kanske väl mycket begärt att han skulle levt än idag? Han dog 1987, 77 år gammal. Här följer en kort (??) sammanfattning av vad jag vet om honom. Bered er på en del överraskningar, och tro mig: det blir inte sannare än så här.



Tage föddes i Stockholm den 18 juni 1910 i Maria Magdalena församling av en gotländsk mor, Ida. Hon hade rest dit, sänd av sin troligtvis skamsna familj. Familjen var en borgerlig slaktarfamilj strax utanför Visby och dottern Ida var ogift. Fadern hette Ture och var militärtrumpetare, tillfälligtvis förlagd på ön. Deras förhållande var uppenbarligen ganska kort. Ture var ironiskt nog från Stockholm, där pappa föddes och omgående lämnades bort.


Han adopterades av ett statarpar utanför Kristianstad. De hade några år tidigare fått adoptera en flicka, Gerda, som var lika slående mörk som pappa. Paret hette Hilma och Nicke. Hilma hade tidigare varit gift med Nickes bror, som dog alkoholiserad. Nicke hade tagit nykterhetslöfte och var aktiv inom detta och folkbildningsrörelsen. Hans efternamn hade varit en belastning för både honom och hans avlidne bror. Det var ingen tillfällighet att två ovanligt mörkhåriga barn hamnat hos ett statarpar där fosterfadern hade "tattarpåbrå". Statare gift med en man med resandeursprung, kan det bli lägre på rangskalan? Men Hilma och Nicke var ett rekorderligt par som uppmuntrade sina barn till läsning, musicerande, hårt arbete, lek och glädje.


Pappa talade varmt om sin uppväxt, präglad av ett starkt rättvisepatos, och på sin tionde födelsedag fick han ett dragspel. Från den dagen fram tills han dog var han aldrig utan dragspel, hans stora passion. Under hela sitt yrkesliv som rörmokare, beväring - han var inkallad fyra gånger under Andra Världskriget 1939-1945 - egenföretagare med mekanisk verkstad, samt som make och far var det helt klart musiken och dragspelen som var hans främsta kärlek.


Han gifte sig vid 22 års ålder och fick tre söner med sin första hustru. Han arbetade som rörmokare och var bland annat över i Tyskland under 30-talet, eftersom han hade läst tyska. Han kom hem arg, för behandlingen av judarna gjorde honom rasande. 1946 skadades han i en motorcykelolycka och låg på Malmö Allmänna Sjukhus i över ett år, felbehandlad med en krossad höft. Han var därefter sjukskriven i 4 år, en hård tid och svårt på sent 40-tal.


Åter på benen, men med svår hälta under resten av sitt liv, startade han sin mekaniska verkstad i Malmö och svarvade tillbehör till ASEA:s hissar. Åker ni en äldre ASEA-hiss kan ni vara säkra på att min pappa svarvat något inne i dem. Han var även i Tyskland igen, nu på återuppbyggnadsarbete efter kriget. Hans intryck från Tyskland under depressionen, före kriget och efter kriget var något han ofta talade om.


Men första äktenskapet blev lidande, pappa blev skild och omgift med en avsevärt yngre kvinna som han fick en dotter med, han var strax under 50. (Hmmm, karlar ja.) Detta äktenskap varade inte länge, pappa blev ensamstående förälder och flyttade ut med dottern på landet. Söderslätt, närmare bestämt.


Ute på landet blev han på omvägar bekant med en man som var ännu mer excentrisk än honom själv. ;-) Hugo Lindberg var en fiffig bonde, hästkarl, mattegeni, stängselmakare, hade som hobby att bygga ett astronomiskt ur och han var fiolspelare. Hugo och hans hustru Helga bodde norr om Skurup och hade fyra vuxna barn, varav den äldsta var frånskild och på besök från sta'n. Hon hette Elsa och blev min mamma.


De möttes hos mina morföräldrar i mars 1968, förlovade sig i april och gifte sig på midsommar samma år. Mamma var 43 och pappa var 58. Mamma föll för att pappa spelade dragspel och kunde alla hennes favoritlåtar, själv spelade hon gitarr och morfar som sagt fiol. Pappa älskade mat och mamma arbetade som kokerska, var musikalisk och uppskattade hans passion.


Både mamma och pappa hade barn och kraschade äktenskap bakom sig. Hur hade de mage att springa iväg och gifta sig så fort, undrade folk på den tiden. Hur vågade de, undrar jag. De hade inte planerat för fler barn, men mamma blev hur som helst gravid vid första advent samma år och jag föddes den sista augusti året därpå. Hela byn var i kyrkan när jag föddes, prästen hade sällan sett så många ens vid jul.


Mina morföräldrar hade gått i pension och föräldrarna tog över deras gård 1970. Jorden arrenderades ut och pappa byggde om djurstallarna till mekanisk verkstad. Där var han verksam tills han gick i pension 1976, vid 66 års ålder. Då hade mamma tröttnat på att bo på landet, trots att både hon och pappa växt upp inom jordbruket. Gården skulle säljas, vi skulle flytta till Västskåne (närmare mammas släkt och vuxna barn) och jag skulle bli skoletös, för jag var nästan sju år. Strax innan vi flyttade på sommaren hann vi se Kungen och Silvia gifta sig, dagen efter pappa gick i pension.


I sextioårsåldern började pappa dessutom renovera dragspel och under resten av sitt liv var han sedan en av Skandinaviens få dragspelsstämmare och dragspelsrenoverare. Under somrarna åkte vi husvagn från den ena dragspelsstämman till den andra i Mellansverige. Mamma höll kurser i elorgel i gillestugan till vårt radhus. De var ofta ute och spelade dansbandsmusik i en mängd olika pensionärsföreningar runt Skåne, mamma med tolvsträngad gitarr och pappa på dragspel. Levande musik var vårt livsblod.


Jag lärde mig elorgel, fick gitarr och sjöng i kör. Pappa ville inte lära mig spela dragspel, han hade inte tid. Jag ville nog mest lära mig för att jag ville umgås med pappa. Till hans förtret smög jag mig in i först hans mekaniska verkstad och senare i hans instrumentsverkstad så ofta att han vande sig. Ville jag vara med pappa fick jag vara där han var, det insåg jag tidigt. Han kunde vara väldigt temperamentsfull och gorma en del, men han var som hunden som skällde men aldrig bet. Än idag är jag lite svag för karlar som visar temperament och engagemang, utan att gå över gränsen.


När han pratade med mig var det inte om dragspel och mekanik utan om böcker (läs mycket, Katarina!), musik (sjung, Katarina!), historia och arkeologi (kullarna ute på ängen är gravar från forntiden, Katarina!) och uppmuntrade mitt intresse i estetiska ämnen. Om jag ritade och visade något, sade snälla vuxna att det var fint. Pappa sade om mina ritade björkar och mina försök till att rita modeskisser att jag skulle gå ut om jag skulle rita trä'n och att om jag skulle lära mig rita människor så skulle jag först lära mig att rita dem nakna. Jag lydde det senare rådet och mamma blev upprörd över resultatet.


Pappa började tackla av en aning 1986, verkade med ens mycket äldre och blev dålig sommaren 1987. Han hade ända sedan motorcykelolyckan varit plågad av sitt ben, periodvis mycket plågad, men var annars frisk. Han fick hjärtsvikt, blev inlagd, var på bättringsvägen men blev överraskande sämre och dog ganska hastigt. Jag hade nyss börjat tredje året på gymnasiet och fyllde 18 bara några dagar efter hans bortgång. Hade han inte haft sitt dåliga ben hade han säkert blivit betydligt äldre.


Det hade varit roligt att utveckla en relation med honom som vuxen dotter, han hade nyss börjat visa större intresse för mig som människa. Jag menar inget illa om honom, men han var en produkt av sin tid; barn var främst moderns ansvar och inget man egentligen kunde välja själv. Han var en bra och spännande pappa ändå, definitivt den mest udda pappan i kvarteret. Men också den bäste pappan, på sitt eget sätt.

Om mig

Vädret i Malmö

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2010 >>>

Nyskrivet, nyspanat

Sök och finn

Gladans intressehylla

Arkiverade gladerier

Bloggvänner och annat

Det var en gång

...bad things with you. ;-)

Visitsiffror

Gladan kvittrar på Twitter!

Weird translation for you!


Ovido - Quiz & Flashcards