Idag var jag inbjuden ombord på T/S Helene, en galeas som har Ystad som hemmahamn. Tack så mycket! :-)

"Har du seglat förr?" var frågan jag fick. Räknas medsittare i optimistjolle då det fortfarande hette optimistjolle? Räknas läsandet av hela Hornblowerserien? "Nej, aldrig," svarade jag. "Det är lätt!" fick jag till svar. Jag väljer att vänta med att tro det tills jag testat min egen förmåga och de har sett mig göra det. :-)

Gamla skepp är en skönhetsupplevelse, men man måste inse fakta: chefen bestämmer. Utrymmet är litet. Man fryser. Alla som någonsin vill bli chef borde lära sig av riktigt bra kaptener. Bättre ledarskapskurs finns inte.

Inte en vindpust idag, mycket ovanligt. Hamnbassängen var spegelblank! Men jag fick ändå känna av lite vågor vid kaj: Bornholmskatamaranen lade till och lade ut! Det gungade bra. :-)

Om vädret är gynnsamt nästa helg, så följer jag med på seglats. Lägst och oerfarnast på rangskalan heter jungman. Tur att jag är född i jungfruns tecken, då. Men jungfru - eh, kanske blir jungdam bättre? ;-)

Hampa för viltet? Ja, säkert. ;-/

Det finns mycket jag skulle kunna säga om dagens skola, och mina åsikter skulle säkert kunna chockera i onödan. Men här är en krönika som skriver en del av det jag tänker på. Alla kanske inte behöver lära sig allt skriver den vettiga Emma Hamberg.

Nej, just det. Det är bättre att vi går in för att lära oss mer av det vi har talang för och lär oss tolerans för andras kunskap. Då blir vi bättre rustade för livet och för att ta in saker som vi inte är så vana vid.

Sluta försöka stöpa in i en mall, hur man än tjatar i dagens skola att man skall se till individen, så misslyckas detta. Man skapar bara större avstånd, istället för mindre.

Kul test, om du gillar Jane Austen :-) Mitt resultat!

Var på biblioteket idag. Underbart och nostalgiskt. Biblioteket var den enda ungdomsgården för mig. Vi flyttade från landet till en medelstor ort när jag skulle fylla sju och fröken tog oss dit. Biblioteket.

Fröken tyckte att jag skulle läsa böcker. 70-talets titlar med socialt ansvar. Men hon läste högt också: Det blåser på månen och Skriet från vildmarken. Dem älskade jag. Äventyr!

Så jag tog mig till biblioteket och gick inte hem förrän mamma ringde.

"Katarina, du ska hem och äta nu!"

Struntade i de där 70-talsböckerna och fastnade snabbt för seriealbummen: Tintin, Lucky Luke och Asterix. Äventyr! Geografi! Jag lärde mig fantastiska saker och ord som det dröjde år innan jag fick möjlighet att använda. Trots att seriealbum då inte var lika fiiiint som "riktiga" böcker. Fröken såg besviken ut när jag tyckte att man väl kunde få skriva en bokrecension över ett Tintin-album? Nej, det gick ju verkligen inte!

I Tintin och Det Hemliga Vapnet följer Tintin och Kapten Haddock efter en mystisk bil. En Chrystler. Mycket konstigt ord. Sj-ljudet på skånska uttalas som ett blåsljud. Ssssjjjjjj-ryyyys(t)lern. T-et fick inte riktigt plats. Men Sjrysslörn lät bra. Tills pappa hörde mig säga det och skrattade sitt bullrande skratt, som jag skulle göra allt för att höra idag. Men inte då. Dumma pappa!

Jag skaffade lånekort. En fin, gulbrun pappbit där de skrivit mitt personnummer, namn och adress med skrivmaskin! Denna dyrgrip var instoppad i en plastficka. Så vördnadsvärt! Min första klocka gjorde mig inte hälften så stum.

Och så lånenumret, förstås. 3303. Det lärde jag mig fort, för lånekortet låg oftast i lådan till min pigtittare, det var ju en dyrgrip. Men varje seriealbum lånades under detta nummer: 3303. Damerna på biblioteket tyckte jag var duktig. Men jag lärde upp dem ett hack till: jag kom så ofta att de kunde numret.

"Jag vill låna om Tintin i Tibet!"

"A-ha! 3303!" sade bibliotekarierna.

Sedan fanns ju myshörnan! Där stod en obegripligt låg soffa i brun manchester med uttag för hörlurar. Där kunde man höra på böcker. Helst Tintin i Hajsjön, för den var så annorlunda jämfört med de andra. De andra Tintin hade Tomas Bolmes röst och man kunde följa händelserna ruta för ruta. Inte i Tintin i Hajsjön.

Jag glömmer aldrig första gången jag såg Tomas Bolme på bild. HAN! Tintin!? Det var en svår chock...

Men myshörnan var fin! Hörlurarna klibbade vid huvudet, de var stora som bläckfiskar och man fick ha dem hängande på öronen. Där satt vi och njöt. En gång satt vi djupt försjunkna och till sist var Tintin slut. Vi tittade upp, som yrvakna och nyåtervändna till verkligheten. Resten av biblioteket var mörkt och tomt!

Favoritbibliotekarien kom leende och sade: "Klockan är fem över sju och biblioteket är stängt. Men jag tyckte att ni skulle få höra färdigt."

Vi var häpna men förstod kanske någonstans inom oss att vi hamnat i ett speciellt universum, där bokälskare trivs.

Så gick vi hem till radhuslängorna fastän kvällen var mörk och små vi var. Så gjorde man förr.

På onsdag startar European Social Forum i Malmö. Som ni säkert har märkt, så äääälskar media att spekulera i hur mycket kravaller det kommer att bli. De tjatar om det som hände på EFS i Aten för två år sedan, jag är förvånad över att de är intresserade av att ta upp så pass historiska händelser! Grattis, media! ;-/

På Sydsvenskan chattar två arrangörer med nyfikna. Den ene känner jag från min andra arbetsplats. Kan säga så mycket att dessa två är inga naiva dunungar som drar hem lite kompisar på en spontan fest, direkt.

Så: nog om det! Malmö är en drabbad stad! Bilar bränns varenda vecka på välkända Parismanér. Ganstergrupperna gör upp inbördes. MC-gängen ligger på lur. Men som vanlig Malmöbo drabbas man så otroligt sällan. Jo, om man har sin bil i ett utsatt storbilsgarage, vilket är trist nog.

Bakomliggande orsaker skrivs och spekuleras det massor om! Men vem vågar börja med sig själv? Hur vill vi ha det? Gör vi något åt det?

Detta säger Eurpean Social Forum: En annan värld är möjlig.

Märkligt vad glad man känner sig vissa dagar. Har varit glad som en lärka på jobbet idag. På en måndag!

Nej, jag använder inga droger. En enda anledningen jag kan komma på är att det är så skönt att slippa vara förkyld och att jag verkligen är en av de knepiga människorna som verkligen älskar hösten!

Radion spelade en lavin av bra, pigga låtar, folk tog det lagom lugnt och var trevliga nog att skratta åt mig på rätt ställe. När jag körde sitt-ner-disco, till exempel. Ibland är det bara så mycket lättare att få upp det glada humöret på räls och låta det tuffa på tills dagen och resan är slut. Idag var en sådan dag. 

Jag tänker inte utbrista i "jag vill tacka liiiiiivet" bara för att roa er, men om någon därute skrattar åt mig ifall jag skulle göra det, så kan jag lätt leva med det. :-) 

Har hittat en jättetrevlig bokblogg och hon som har den läser just nu Travels With My Aunt av Graham Green. Den läste jag om i fjol, fantastiskt bra! Den handlar om en man som verkligen byter liv. Varför handlar varenda bok, film och dokusåpa om att byta liv numera!? Jag vill inte byta. Inte en gång till!! Jo, möjligen med en favorithjältinna i bokens underbara värld. ;-)

Tack och lov för att det är höst! Här skall läsas! :-)